Ibland hittar man saker i gömmorna som man skämms lite för, kanske lika mycket för att man har glömt bort dem som för att man ens har dem. Jag har tidigare skrivit om min relation till udda lagringsobjekt och vissa av anledningarna till att vi lagrar öl, det är ju faktiskt lite spännande. Som att hitta en smarrig IPA man glömt ett par år och som nu smakar likt en urvattnad Barley Wine, eller glädjen i en bortglömd Imperial Stout. Eller för den delen att hitta en gammal flaska South Plains som man vet nog för väl hur den lär smaka, eller i det här fallet en Pilsner Urquell från en limiterad 1 liters utgåva de släppte för typ 4-5 år sedan. En flaska jag fick i födelsedagspresent av M2, tack, verkligen, tack. Enligt baksidan på kartongen den kom i så gick ölet ut för några år sedan, man öl lagras ju.. Det vet ju alla – frågan är hur den här har lagrats. Just den här utgåvan lär ju vara slutsåld, men ni kan alltid köpa hem en vanlig Urquell och glömma bort i ett par år.

Pilsner Urquell Limited 1 Liter Ed.

Utseende: Kopparskimrande vätska med stort krämigt vitt skum. Ser banne mig lite mer mörkt orangefärgat ut än vad jag minns ölet. Skummet lägger sig sakta och slutar som jästslurry ovanpå ölet, typ äggvita.
Doft: Doftar likt en gammal oxiderad belgisk ale med blöt kartong, sunkig säd och jästa frukter. Lite apelsin gör inte mycket utan det är väldigt platt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Helt okey till kroppen, kanske till och med att ölet känns fylligare och mjukare än annars. Smakerna är lite sunkiga och platta med pappkartong, unken citrus och källargolv med kalk och damm. Dock är det intressant och inte helt misslyckat, bara väldigt annorlunda.

Betyg? – OK. Gillar du 10-15 år gamla belgiska ales utan att erkänna för dig själv att mycket beror på hur gamla de är så kommer du att gilla detta. Det är annorlunda jämfört med en färsk öl och med en gräddig ostkub hade det nog varit helt okey.

Ämnet med att prova så många öl som möjligt, gärna fortast möjligt har debatterats hyffsat flitigt de senaste åren. Kanske inte bland olika ölsidor på internet, men åtminstone bland bryggare, krogfolk och vanliga öldrickare. Vissa menar att det tar bort syftet med öl och att drycken och arbetet bryggarna har lagt ned inte får den respekt den förtjänar. Ticking som det så fint först har kallats går helt enkelt ut på att man provar en öl varpå man sedan kan bocka av den från sin lista. Fenomenet är inte bara kopplat till ratingsidor online såsom RateBeer eller Beer Advocate utan har nästa gått än längre i Storbritannien där det finns grupper som provar igenom självrunna brittiska öl. I vissa fall har de nått upp emot 50.000 olika öl, en hög siffra med tanke på att även de flitigaste “tickersen” ligger mellan 20-40.000 olika öl, och då med hela världen och dess stilar som grund.

Det som kanske gör skillnad mellan de båda grupperna ovan får kanske sägas vara kriteriet för hur man väl “tickar” en öl. I fallet med RateBeer och annat har olika synsätt skildrats senaste åren. I USA ser vi enorma bottle shares där deltagarna alla tar med ett gäng flaskor och sedan provar man igenom dem ihop. Ett bra sätt för att prova på många öl utan att behöva köpa öl som i vissa fall kostar eller är värda flera hundra eller tusen kronor. Är man då 5-10 personer på en flaska som kanske bara är 65 cl (en amerikansk så kallad bomber) så blir det bara 6.5-13 cl per person. Kanske i minsta laget. Det går att jämföra mot den så kallade danska tickningen som blivit (ö-/)känd för att flaskorna delades hej vilt och det var lite saksamma om du drack ett glas, en mindre upphällning om 5-6 cl eller om du faktiskt bara smuttade på ölet. Tanken är lite att om du väl smakat på ölet så har du smakat på det, dricka ölet kan man göra sen. I takt med ölfestivaler där man serveras mindre pours av ölen, ibland bara 4-8 cl så har många ändrat synen på vad som ska “räcka” för att säga att man har provat ölet. I mångt och mycket en fråga om semantik, men också en fråga om det räcker med ett mindre smakprov för att kunna ge ett omdöme kring doft, utseende och smak om man väl ska ge ett skriftligt omdöme på någon av internetsidorna som finns.

I England däremot så berättas i dokumentären Beer Tickers hur traditionen säger att du ska ha beställt och druckit en pint, eller i alla fall en half pint av en real ale för att kunna skriva upp den. Vad de då istället gör på krogen istället för att bara smutta på ölet och i vissa fall lämna den för att köpa en ny är att ta med sig den. Med sig har de små plastflaskor de häller ned ölen i för att ta med sig hem, antingen för att dricka upp hemma – så att de kan bocka av den, eller för att dela med sig av till andra. Lite liknande men enligt mig ändå inte. Tanken att du ska ha en pint, men att det i sak inte spelar roll om man dricker den eller inte är lite intressant och går nog att ifrågasätta lite. I det här fallet bör man också minnas eller ha vetskap om vad real ale ens är. Till skillnad från en butteljerad eller keggad öl är självrunnen öl, real ale en brittisk tradition med levande öl. Med andra ord håller den inte lika länge och väl om du skulle få för dig att hälla över den till en mindre behållare, men den är i många håll också mer sällsynt. Visst går det att jämföra med öl från USA som kanske bara finns på ett viss bryggeri, men en growler och/eller flaska reser ändå bättre än om du flaskar upp lite självrunnet och skumpar omkring med.

Vad den här bredare generaliseringen missar är ett enkelt faktum – vare sig britter eller amerikaner är de flitigaste tickersen. Kollar vi på RateBeer Top Users så är bara 6 stycken utanför Norden, 4 från Storbritannien och 2 från Nordamerika. Detta förklaras delvis med att RateBeer har fler Europeiska användare än Beer Advocate som har fler amerikanska öl och användare. Men jag tror ändå att det ligger något i det här, kikar vi på plats 25-50 så är ändå mer än hälften från Nordameria. Något vi också kanske får kika på mer framöver.

Vad är det då som retar upp många med det här? Vad är faran? Risken? Som sagt, dels att respekten för ett hantverk och någons passion och dröm förvandlas till en kort notis på en hemsida med det uppfattade syftet att det genererar skrytbarhet. Men också kanske att man hetsar igenom en kväll, måste prova nytt och hela tiden kräver nytt och mer än att ha en lugn, god stund med öl. Utan någon som helst empirisk koll tror jag att många krogar återkommande får frågan vad som är “nytt” och att om de svarar att de inte har något nytt så möts de av en suck. Åtminstone är det vad jag själv bevittnat. Sedan finns det såklart en balans mellan nördighet med att vilja prova saker och att fokusera mer på antalet öl än själva ölet. Just den här frågan kommer vi att kika mer på framöver i en kommande del och då också få höra olika tickers förklara varför det är så kul att prova på så mycket ny öl.

Om man nu vänder på allting och istället för att analysera de som faktiskt skulle kunna ticka ölet på ett teoretiskt plan och istället kikar på tanken med det, vad ser vi då? Egentligen ett kul sätt att se hur folk rör sig, dricker och kanske till och med utmana dem att prova nya saker på nya platser. The Beer Ticking Challenge som kom för ett par år sedan specificerar till exempel kraven med att man ska dricka minst 12 ounces (runt 35 cl) av en öl för att den ska kunna räknas och poängsättas. Poängen delas sedan ut efter var och hur du drack vilken typ av öl. Drack du den på ett bryggeri får du till exempel mer poäng än om du drack en flaskad öl. Här börjar vi komma något på spåret, något lite fint. Tar vi den populära appen Untappd som exempel så får man så kallade badges som bevis på att man druckit en viss eller en viss mängd av en öl, eller en typ av öl, på en eller flera platser. Igen, vad är syftet? Att få folk att skryta om antal eller att uppmuntra dem till att prova nytt, nya stilar, öl från nya länder och till och med kanske på nya platser.

Plötsligt tar vi oss från hetsen med att hela tiden prova nya saker, att glömma bort hederliga trotjänare och till och med riskera att få utomordentligt bra öl att ramla ur Systembolagets sortiment. Istället blir öl socialt, roligt och meningsfullt. Inte för appen, ratingsidan eller antalet öl i sig utan för att du provar nytt, du tänker öl och kanske börjar man också intressera sig lite mer. Ett bra exempel är flera kompisars flickvänner (nu råkar det falla sig så med könet) som har Untappd. Inte för att ticka utan för att se vad de gillar. Innan drack de inte öl, nu tänker de åtminstone kring öl och kulturen därikring. Med andra ord är det svårt att ge säga bu eller bä då det ligger mycket på individen själv. Vi ska inte heller förstora det här och uppmåla det som något som alla sysslar med, och som kan få enorma påföljder. Nu har vi åtminstone lite bakgrund om fenomenet och vissa vanliga åsikter kring fenomnet, i nästa del kikar vi mer på varför vissa vigt stora delar av sitt liv åt att prova så många öl som möjligt.

December bjuder på flera nyheter och släpp på Systembolaget. Förutom sedvanliga släppet för lokala öl (TSLS) och exklusiva smålanseringar (4e december) så kommer en rad fasta nyheter, alltså öl som ni kommer att finna på Systembolaget minst de närmsta 6 månaderna. De flesta känner ni igen och bortsett från allehanda ljusa lagers så är det en stark förbättring mot tidigare år där vi mest såg just ljusa lagers. De här ölen kommer att finnas tillgängliga på i stort sett alla Systembolaget, eller ska annars kunna beställas dit. Så det är kul med en bred med allt från porters, ales, suröl och lokala förmågor på hyllorna. Dugges Black Currant är en riktigt smarrig suris och Nørrebro Bryghus New York Lager är en underskattad lageröl i stil med Mikkeller American Dream. Det ska också bli spännande att se hur Designbrew klarar sig med inte mindre än tre fasta nyheter.

Läs av nedan enligt följande: Varunummer, Namn på Bryggeri och öl (volym i ml), pris och alkoholhalt

1909 Nils Oscar Alkoholfri (330 15,9 0,4)
1587 Zubr Praga Lager (500 15,9 4)
1544 Litovel Classic (330 10,9 4,2)
1554 Pivovary Lobkowicz Platan Granát (500 19,9 4,6)
11416 Nørrebro Bryghus New York Lager (330 18,9 5,2)
11204 Designbrew Alter Valter Altbier (330 19,9 4,7)
1682 Ardwen Blanche (750 54,9 4,5)
1423 Gotlands Bryggeri Hope for Hopf (500 29,5 5,6)
11535 Dugges Black Currant (330 27,9 4,5)
1601 Omer VanderGhinste Oud Bruin (250 21 5,5)
11218 Designbrew Très Belle Chic (330 29,9 8,5)
11211 Designbrew Betty’s Bitter (330 22,8 4,5)
11252 Traquair House Ale (330 26,9 7,2)
1608 Frederic Robinson Old Tom (330 25,9 8,5)

Följande har också kvalat in från beställningssortimentet, framförallt kul med Oppigårds Dalalager och SKA Rudie Session IPA!

Oppigårds Dalalager Ekologisk (330 17,9 5,2)
Eriksberg Karaktär (330 12,9 5,4)
Innis & Gunn Lager Beer (330 15,9 4,6)
Carlskrona Mörk Lager (330 25,5 5,2)
SKA Rudie Session IPA (355 23,9 4,5)
Medovarus Mjöd Amber (330 28 5,7)

Utöver dessa har nedan sedan tidigare kvalat in genom beställningssortimentet.

1527 Efes Pilsener (500 16,9 5)
1600 Boddington (500 20,9 4,6)
1620 BrewDog Rip Tide (330 27,9 8)
1610 Zywiec (500 16,9 5,6)
1434 Grebbestad Lager (330 18,6 5)
30109 Brewski Mangofeber DIPA (330 39,9 8)
30140 Stigbergets IPA Simcoe Citra (330 29,9 6,3)
30145 Stigbergets Endless Summer Ale Amarillo Single Hop (330 28,9 5,5)
30257 Stigbergets Eko Pale Ale (330 26,9 5)
30285 Poppels Russian Imperial Stout (330 34,9 9,5)
30519 Brewski Passionfeber IPA (330 37,9 7)

Vi känner till lite av utvecklingen av svenska bryggerier, om inte annat så har vi skrivit om utvecklingen av svenska ölmarknaden i förhållande till den amerikanska. Vi vet hur de svenska pionjärerna stakade ut ett grundläggande intresse för öl runtom i landet och hur många reste framförallt till England och förälskade sig i brittiska Bitters och en pint hederlig Ale. Vi har också sett hur en modernisering av ölindustrin har skett där man inte längre behöver vad som traditionellt har krävts för att vara ett bryggeri eller en bryggare. Idag finns det kontraktsbryggare och fantombryggare och till och med någon form av hybridbryggare som reser runt och är mer aktiva än den traditionella fantombryggaren.

Under de senaste åren har bryggerier som Brekeriet, All In Brewing, Stockholm Brewing Company och Malmö Brygghus tagit vid det arv som Jämtlands, Oppigårds, Nils Oscar och Nynäshamns Ångbryggeri har varit med och skapat. Kanske har det också bidragit till den ibland lite missvisande skillnaden som kan göras mellan “gamla och nya” gardet av bryggerier. De som har varit med ett par år får ibland stå åt sidan när man pratar om “det senaste” och det som får mest uppmärksamhet. Kanske är det både på gott och ont. Man ska inte behöva släppa nya, fräcka eller uppmärksammade öl för att anses vara ett bra bryggeri och det är nog få som drar den slutsatsen. Däremot dras det nog en vanligare parallell mellan spännande och moderna bryggerier. Det är först när de bägge blandas ihop och man dömer ut bryggerier baserat på hype som det går åt helsike.

Samtidigt är det en liten marknad och syns man inte så finn man inte. Genom att släppa nya öl och/eller vara med på events, festivaler och annat så får man mer uppmärksamhet och ölen lär också sälja lättare, vilket underlättar expansioner och möjligheten att växa. Om det nu är en av drivkrafterna, långt ifrån alla svenska bryggerier har den drivkraften, vilket ibland tyvärr glöms bort.Min poäng är att vi har olika typer av bryggerier, att man inte ska basera sitt omdöme på dem eller deras öl baserat på hur hippa de är för stunden och att alla har sina mål, drömmar och sätt att arbeta. Klart är i alla fall att vi de senaste fem åren har sett en ny våg av bryggerier som poppade upp i samma era som konsumenterna fick mer “makt” genom exempelvis bloggar, Untappt, RateBeer och annat. Jag har redan tidigare sagt vad jag tycker om det och försökt att problematisera konsumentens makt över bryggerierna, kanske är jag också helt fel ute. Men jag tror ändå att många bryggerier som startar nu har örat mot marken mer än äldre som vågar lite på erfarenhet och sin utstakade bana.

Vad jag däremot undrar är vilka som blir nästa våg av bryggerier? Nu har vi sett Beerbliotek, Mohawk och redan nämnda All In Brewing, Brekeriet, Brewski med flera gör sin grej. Vi har också sett Poppels växa från ett litet bryggeri utanför Göteborg till att plötsligt ha sina öl på allt fler Systembolag, de får nog hållas som de senaste som verkligen lyckats etablera sig över hela landet. Men vilka blir då nästa gäng bryggerier att slå igenom? Antingen sådana som har varit med ett tag men först senare börjar leverera grym öl, som Stockholm Brewing Company som efter ett par år med svajjiga öl nu tillhör landets toppskikt, eller sådana som vi inte ens har hört talas om?

Vad krävs idag för att slå igenom? Att få ett rykte, få inbjudan till ölfestivaler och få sina öl representerade på de bättre och mer välsorterade ölkrogarna i framförallt storstäderna? Är det ens målet för de som dyker upp nu? Eller börjar man gå tillbaka till någon form av lokalpatriotism där man hellre verkar och växer på hemmaplan än att sälja mest möjligt på de hetaste krogarna, fast långtifrån där man ens verkar?

Är det kanske så att det blossat upp kring Göteborg och Malmö därför att det bildats en skön community med bryggerier, krogar och ölentusiaster som stöttar nya, lovande bryggeriero ch hjälper till att bära fram dem? Hade exempelvis det riktigt underskattade Gamla Enskede Bryggeri som satsar på smakrika öl med lägre alkoholstyrka blivit mer omtalat om det låg i Malmö, eller hade Fjäderholmarnas Bryggeri ute i Stockholms skärgård mått bättre av att ligga i Göteborg? Hur viktigt är det för Åre Bryggcompagni att synas i Stockholm mot att bygga en starkare kundkrets i sin lokala krets och vart vill Beer Studio uppe i Umeå? Alla dessa är väldigt bra bryggerier, men vad saknas för att de ska ta nästa steg?

På ett sätt är det här retoriska frågor. Jag vill inte riktigt klura fram svar, det kanske inte ens finns några, eller är ens intressant med dem. Vad jag däremot vill visa på är att vi ser hur olika typer av bryggerier ibland poppar upp ungefär samtidigt, hur de formas, var de tenderar att dyka upp och lite vilka som lyckas. Åtminstone de som faktiskt lyckas med den största bedriften – att göra god öl. För som ni har läst här på MankerBeer så har alltför många små svenska bryggerier behövt släppa ifrån sig ofärdiga eller ibland usla öl bara för att få sin verksamhet att gå runt. Därför har jag nu inte uppmärksammat många mindr bryggerier runtom i landet, de har helt enkelt inte hållit måttet. De kanske gör OKEY öl, men idag räcker det tyvärr inte längre än grannkrogen eller de närmast sörjande.

Tyvärr har jag nog svårt att se ett gäng nya, unga bryggerier som redan nu etablerat sig nationellt. Vi har ett par som tack vare sin geografiska placering nått vissa framgångar. Flera som är riktigt lovande och inom några år kanske kan ta steget att växa ytterligare. Men när ska de ta steget att bli “etablerade”, vad det ens kan betyda? Eller ser vi att bryggerier satsar mer lokalt och hela uttrycket “drink local” verkligen stämmer för att beskriva hur vi dricker öl i landet idag?

Ni kanske har hört och minns historien? Danska Mikkeller och skandinaviska flygbolaget SAS avslöjade lite hipp som happ att de minsann skulle samarbeta och att man skulle kunna finna Mikkellers öl på SAS flyg. Till en början var det enbart business class-resenärer som kunde prova på de första två ölen, en  belgisk witbier och en red/vienna lager men de verkar nu ha släppt lite på det och ölen kan gå att köpa i flera klasser. Det är lite härligt typiskt Mikkeller att göra ett par öl som enbart går att finna på ett flyg, vilket framförallt utmanar alla tickers som prompt ska prova på varenda öl han släpper. Sky High Wit och Sky High Red bryggs inte hos belgiska De Proef som många av hans andra öl utan hos Sly Fox i i Pennsylvania, USA och efter de här två ölen har han vidare släppt en American Pale Ale och nu också en mer exklusiv suröl.

Tack vare en god vän och lite smussel och knussel på en flygning från New York landade en burk av vardera öl i mitt hem i Stockholm. Varför då inte låta er läsa om hur ölen faktiskt är och om de är värda  en resa med SAS? Oavsett det så är det härligt att man även i Europa börjar se craft beer på flygplanen, något som åtminstone dykt upp snäppet mer i USA där vissa flygbolag och bryggerier försöker finna samarbeten.

Först ut är Mikkeller Sky High Wit. En öl som påminner mer om en härligt persikodisig Pale Ale med sitt vita skum och dimmiga utseende. Ölet är lite mörkare än vad jag väntade mig av en wit men så är det också en witbier med belgisk jäst och en helt annan karaktär än i din vanliga tyska witbier. Sly Fox har funnits i Köpenhamn rätt länge och även dykt upp då och då i Sverige och har ni provat deras belgoöl så känner ni igen doften. Det här är deras belgojäst rakt av. Torkade blommor, bananmos och honungsglaserade fruktpastiller. Doftar lite som amerikanska Saisons gjorde för några år sedan. Smaken då? Mer funk och syra från jästen än i en wit. Smakar fruktkarameller med nedtonat av torkad humle, gammal korriander och barriga humlekottar.

Betyget? – Ja, lite över ett Okey+. Det är ju drickbart och läskande en varm sommardag. Det kan nog också liva upp rätt tråkig flygmat, men jag tror man kan skippa just den här belgojästen utan problem, den känns lite daterad.

Om vi går vidare till Mikkeller Sky High Red då? Gyllene kastanjebrun med rött skimmer till vätska och ett lätt nougat färgat skum på toppen. Doftar nötter, torkade plommon och krämig karamell, just toffee och aningen söta mörka bär ger verkligen sin prägel. Smakar likt många i sin stil, lite tråkigt och enkelt med chokladkaramell, bär och söt malt. Fördelen är att Mikkeller är en bättre receptmakare än många som gör liknande öl fast för makrobryggerier, så du får mer smak och karaktär här. Det är väldigt lättdrucket och ölet känns mer levande än liknande öl på krogen.

Betyg? – Lite som med Wit’en är det ett bra steg uppåt från Heineken och andra mögöl som man ofta får på flyget. Samtidigt är det en rätt enkel öl som jag kanske inte skulle säga är en av Mikkellers bättre, eller något jag vill dricka på krogen – men på flyget, lätt.

Amerikanska organisationen Brewers Association släpper löpande siffror på hur den amerikanska ölindustrin mår och utvecklas. De senaste åren har siffrorna varit idel gröna med ständig tillväxt och uppgång både vad gäller antalet bryggerier, mängden öl som produceras och framförallt hur stor andel craft beer beräknas stå för.

Vad man ibland glömmer i de här siffrorna är att vi ofta matas med siffror på marknadsandelar och hur man ser en ökning. Det som oftast går förbi oss är att det är baserat per produktion och konsumtion – alltså inte antalet konsumenter. Jag vill minnas att vi trots en ökning av konsumtionen av craft beer i USA ser antalet och spridningen av konsumenterna vara ungefär den samma. Det är framförallt vissa områden inom USA som craft beer har sina största centrum och inom dessa står man för en stor del av den totala konsumtionen. Inget ont om det, men det ger till viss del en annan bild av hur bred ökningen av marknaden faktiskt är.

När BA nu släpper halvårsrapporten för 2015 så ser vi att man under årets 6 första månader har sålt 12.2 miljoner barrels, alltså närmare 1.5 miljarder liter (eller närmare 1,454,728,000 liter). En ökning från fjolårets siffror vilket landade på 10.6 miljoner barrels, ungefär 300 miljoner mindre. Ungeär en ökning på 16%, av antalet sålda litrar.

Bart Watson på BA förklarar det delvis med att industrin växer i alla regioner och från en mix av till exempel vissa bryggeriers affärsmodeller och ändringar inom återförsäljningen. Det är lätt att glömma att till exempel Florida länge var en rätt torr delstat med svåra lagar och regler för bryggerier. Nu när man har lättat på dem får vi plötsligt en helt ny delstat som är med och producerar och säljer öl, vilket då påverkar siffrorna.

En möjlig anledning till den mer liberala synen på ölindustrin kan vara att den trots allt sysslosätter 115,469 personer (vid 30e juni), en inte alltför oviktig siffra för den amerikanska industrin. Visst att USA ständigt för nya bryggerier och vid halvåret var uppe på närmare 4000 stycken, men då glömmer man att ytterligare närmare 2000 bryggerier har ansökt om att få starta upp och är i planeringsstadiet.

Det vore onekligen intressant att fortsätta jämföra den amerikanska utvecklingen mot den vi ser här på hemmaplan. Både vad gäller utvecklingen av bryggerier men också angående konsumtionsmönstrena. Vi får se vad framtiden för med sig.