Tag Archive | "Örebro Beer and Whisky Festival"

Brekeriet Brettlehem

Örebro Beer and Whisky Festival 2012 – Sammanfattande tankar

Efter fjolårets premiärbesök på Örebro Beer and Whisky Festival var jag och M2 fast beslutna att ta oss dit även i år för att jämfört med SBWF kunna prata öl med bryggare, importörer och vänner i ett betydligt lugnare tempo. Mässan har växt rejält de senaste åren och bara under fredagen i år slog man åter besökarrekord. Det blev ett par intensiva timmar på mässan och det är svårt att sammanfatta allting som var positivt och trevlig i bara ett kort inlägg. Samtidigt är det kanske inte det roligaste att läsa en upprabbling om våra upplevelser kvart för kvart, så i år gör vi det lite sammanfattande – och så hoppas vi istället att vi får träffa er vi inte redan träffat nästa år?

Vad var då bäst, eller vad stod bara ut – på gott och ont?

 

Brekeriet fortsätter att imponera med sina egna öl som ett bra komplement till deras fantastiska ciders och goda belgiska öl, nu på mässan hade de med två nya egna öl – Brettlehem, den första ölen i vad som skall bli deras årliga julöl, samt BF1, en riktigt läskande saison med 100% brettanomyces och med mestadels vetemalt. Brettlehem som hade kryddats med bland annat nejlika kommer förhoppningsvis att gå att beställa från det lokala sortimentet den 1a december och jag tycker att det är en utmärkt öl att prova för att se vad en julöl kan vara.

BrewDog Dead Pony Club. Jag säger bara wow. På endast 3.8% är det en american pale ale som verkligen skulle kunna bli en enorm storsäljare under vår- och sommarperioden. Blommig och fräsch med tydlig touch av grape och lite tropisk frukt – en perfekt Punk IPA light. Ska Cask Sweden satsa på en öl i Sverige under nästa år är det denna. En av årets trender som nästan slog helt var öl med lägre alkoholstyrka men med lika mycket smak som de mer alkoholstarka och kraftiga ölen. Dead Pony Club lyckas verkligen med att visa att även BrewDog har uppmärksammat det här och nu är det väl bara att hoppas att de lyckas ta fram en lika bra mörk öl, med låg alkoholstyrka och lika mycket smak. Såsom en av Närkes öl härunder, Jólners Dricka.

Närke. Årets bästa monter, igen. Det är en så härlig blandning av gladsinta ölfantaster, öl av toppklass och så det där lilla extra som jag inte kan sätta ord på. Att Death by Hops skulle vinna mässans bästa ale var kanske ingenting jag hade tippat men det är inte helt oförtjänt då det är en väldigt smakrik och stabil DIPA, lagom torr, lagom besk men riktigt fruktig och riktigt lättdrucken. Att de sedan hade med sig den granstruntkryddade Gransus, den spännande collaborationen Unionsöl, bryggd med deras vänbryggeri Haandbryggeriet, eller varför inte den i mitt tycke fenomenala Jólners Dricka som jag nyss har nämnt. Den sistnämnde är en milk stout på bara 3.8% men mer än fullmatad med smak och en lättdruckenhet som få öl är begåvade med. Om jag fick välja en öl från Närke som skulle finnas i mitt hem dagligen så skulle det vara Jólners Dricka och Jontes Atgeir, som de tyvärr ej hade med sig till mässan. Två öl som visar att Närke behärskar allt från ljust, lätt till tungt och mörkt – eller tvärtom.

Danskarna. Elixir Wine har verkligen haft lika delar bra planering, kunskap och lite flyt när det gäller att knyta till sig de bästa danska bryggerierna. Amager, Hornbeer, Xbeeriment och Stronzo med flera fortsätter att imponera mässa efter mässa. Nu till Örebro hade Stronzo med sig fyra olika öl i vad man skulle kunna kalla deras “Monk”-serie; White, Dark, Fruity och Scottish Monk. White Monk var helt klart bäst och hade mycket av allt en Abbey Tripell ska ha av sötma och lagom kryddighet medan Dark Monk var en bra quadrupel men jag tyckte att den var lite mer obalanserad.  Fruity Monk hade bryggts mer körsbär och Scottish Monk drog mer åt en brittisk barley wine – båda var bra och trevliga men kanske lite spretiga, dock ett bevis på att Stronzo har börjat få ordning på sina saker, oavsett vad man kan tycka om bryggeriet och dess PR. Annars är det väl Amagers Batch 500 som också är värd att skriva hem lite extra väl om, en riktigt bra east coast IPA med allt det goda från humlesorter som Chinook, Simcoe, Cascade och Centennial men med en stabil maltbas och engelsk alejäst. Amager, Danmarks bästa bryggeri? Troligen.

 

Andra öl jag vill lyfta fram? Nynäshamns Dundermörk Dedikerad IPA, tål att upprepas – det är toppklass! Lika bra var bryggeriets CentenniAle som visar att bryggeriet kan spänna humlemuskeln om man vill, även fast det blir balanserat och bra. På tal om humlade öl? Ja, Oppigårds hade tagit med sig sin senaste humlebrygd Thurbo DIPA som man ville lyfta som kanske den bästa och mest balanserade av deras DIPAs. Var den bättre än Drakens eller St Görans då – ja det var den, mer balanserad och samtidigt lika mycket av allt.

Vad för amerikansk öl stod ut mest? Wicked Wine hade nu fått med sig Wyld från Uinta vilket var en väldigt smakfull american pale ale som följer den bra standarden bryggeriet har. Likaså hade man fått in fräscha storflaskor från samma bryggeri och Detour IPA är verkligen ruskigt god. Hos Great Brands finner man alltid grymma jänkaröl och även så i Örebro där vi körde en provning med olika blends på Oskar Blues-öl. Ni som följer oss på Facebook har sett att vi då och då tenderar att prova på Black & Tans – lite IPA och lite stout. Här fann M2 att G’Knight och Ten Fidy var bäst medan jag å min sida bytte ut G’Knight mot Stones Levitation Ale. Resultatet blir som det brukar att balansen är det viktigaste och medan M2s kombo drog åt en mörk IPA så var min mer som en milt humlad och fräsch stout. Prova er fram är vårt tipps!

En balans av mångfald. Det finns något för alla på ÖBWF och det är den charmen som gör att vi  tyckte att mässan var så trevlig; den är mer öppen och lättnavigerad vilket gör att det blir lättare att hänga i montrar man ibland annars drar sig för att ta sig till då de ligger på andra sidan av en knökad mässhall. Vi spenderade till och med lite tid hos Fullers, ett bryggeri vare sig jag eller M2 egentligen hyser alltför stora känslor för men vilkas Brewers Reserve brukara kunna prestera. I år hade de med sig ett självrunnet fat IPA som kanske inte riktigt var lika välsmakande som de fantastiska självrunna britterna man kan köpa på krogar som Oliver Twist eller Akkurat, men det är kul att de tog med sig något lite annorlunda för den stora skaran som föredrar en pint brittisk ale före en västkust IPA från Oregon.

Slutligen vill jag också lyfta fram Mjödhamnen som med sitt rik utbud av främst svenska och polska mjöder verkligen håller liv i en underskattad dryckeskultur. Jag har alltid missat deras bås på SBWF men i år var jag bestämd på min sak att prova lite av deras mjöd. Förutom polska Jadwiga, vad som kan vara den bästa mjöden i världen (beställs genom Systembolaget!) så var det den lite sötare Bark och Blad och blåbärsmjöden Vintersol 2011. Rekommenderar er att besöka deras hemsida och leta runt efter något ni kan tänkas gilla.

Biljetterna då? De små kuponghäften man köpte och bytte mot öl var något som jag rackade ned på i fjol då köerna var lite väl långa och man spenderade mer tid på att köa än att prova trevliga öl. I år märkte jag inte av köerna lika mycket och när jag blickade bort mot de små hållplatser där biljetterna såldes så var det inte överdrivet långa köer – men så var vi där på den lite lugnare fredagen också. Istället var det väl kön till Bishops Arms som var lite störande men det är väl att se som en naturlig effekt av att flera hundra törstiga mässbesökare plötsligt vill till samma krog.

Nu är resan till Örebro slut för den här gången men jag tycker verkligen att ni som ännu inte har varit på ÖBWF ska passa på att ta er dit nästa år. Framöver är det ju Linköping Beer Expo 9 mars, Göteborgs Öl & Whiskey 12-13 april och sen slutligen Malmö Öl & Whisky den 19-20 april. Hoppas att vi ses på dessa!

Posted in MankerBeer News, MankerBeer TalkComments (0)

Great-Divide-Bottle-Cap

Manker Beers Bästa – ÖBWF Edition

Efter mina två artiklar om själva festivalen (Del 1- Från Brill, Zero och cider till lakritsöl och Del 2- Arga apor, sovande hundar och underbara Närke) så vill jag nu sätta ihop en egen liten medaljlista på vad som var bäst med festilvalen. Festivalens officiella lista sattes igår och ser ut som följer:

Festivalens bästa whisky över 18 år – The Balvenie Portwood 21 yo – Nigab
Festivalens bästa rökiga whisky max 18 år – Ardbeg Alligator – Moët Hennessy
Festivalens bästa icke rökiga whisky max 18 år – Engelbrekt 10 år – Bergslagens Destilleri

Festivalens bästa Lager – Bryggmästarens Premium Guld – Åbro Bryggeri
Festivalens bästa Ale – India Ale – Nils Oscar
Festivalens bästa Porter-Stout – Konjaks! Stormaktsporter – Närke Kulturbryggeri
Festivalens bästa Veteöl – Not just Another Wit – Mikkeller, importerad av Brill & Co
Festivalens bästa Julöl – Julnarren – Hantverksbryggeriet
 


Jag vill gå steget längre och fokuserar mig bara på öl, så här är “Manker Beers bästa – ÖBWF edition“. Märk att jag bara drack en 30-35 öl under mässbesöket och prioriterade trevligt häng, så urvalet öl och utställare blir lite skevt.

 

Festivalens bästa LagerDe Molen Fresh Hopped Lager EKG (East Kent Golding), en lättdrucken och smakrik öl som var så jag vill att en bra lager ska vara.

Festivalens bästa AleNärke Jontes Atgeir får dela den med Anchor’s Angry Ale hos Wicked Wine. Den senare för att den imponerade på mig och var mycket mer smakrik och “effektfylld” i munnen än förväntat medan den första var den öl jag drack mest av på mässan av det skäl att den var så himla god.  

Festivalens bästa Imperial Stout m. “twist”
Stone’s Belgo Anise Imperial Russian Stout slog faktiskt de annars så fantastiska Stormaktsportrarna, Carlsberg/Brooklyn Carnegie 175-Anniversary m.fl. Det här är gottigt som attan och det finns en anledning att den vanliga versionen rankas så högt. 
 
Festivalens bästa Imperial StoutDe Molen Hel & Verdomenis 666 delar platsen med en av mina favoritöl i år Mikkeller Black Hole Tequila Edition. Visst kan man anmärka på att de är rätt olika, men en lagrad på cognac en på tequila. Men två riktigt goda imperial stouts som jag kan dricka väl stora mängder av.

Festivalens bästa Porter – Mohawk Black Rocket Porter, att Stefan var i Göteborg och tog hem pris på Porterfestivalen säger att det inte bara är jag som verkligen gillar den nya bryggningen av ölen.

Festivalens bästa IPAMikkeller Single Hop Summit hos Bishops Arms/Brill delar den platsen med Slottskällan Zero. Zero var verkligen ett lyckat projekt och sättet man genomförde det var riktigt bra Mikkellers Single Hop Summit var väldigt smakrik och just lika bra som de andra i serien.

Festivalens bästa DIPA – Visserligen var det den enda jag drack men Närke Huvill var riktigt, riktigt god med stor drickbarhet utan att ha en alltför rivig beska, drickbarhet före extrembeska.

Festivalens bästa SpecialölNärke Gransus, även fast jag saknar Bäver. Det behövs mer tokiga öl som samtidigt är välbrygda, men det är svårt att kunna göra det och det kräver nog en viss ölfilosofi. Sedan kanske man ska räkna in Sigtuna Ace of Spades 2011 här som jag inte vill räkna som en DIPA, attans vad humlekul den är. Humleofiler kommer få julafton redan när den släpps på bolaget.

Festivalens bästa CiderCidre Rosé d’Ete hos Brekeriet. Visserligen drack jag bara tre ciders (två hos Brekeriet och en hos Wicked Wine), men det var något med den här torra, syrliga cidern jag gillade lite extra.

Festivalens bästa MonterWicked Wine ligger och nosar men får utmärkelsen under, för det var hos Närke där besökare, utställare och andra kände sig som hemma och stod och snackade öl innan de gick vidare och provade annat. Å andra sidan är det lite elakt att välja ut någon då jag återigen hade supertrevligt hos Brekeriet, Great Brands/OT, BA/Brill, Oppigårds och alla andra vi stod vi. Det märks att det blir mer avslappnat och trevligt på en mindre mässa, det jag gillade så med ÖBWF.

Festivalens bästa Musik – Nirvana, Guns n Roses och Eddie Vedder, bara efter den trion så kändes Wicked Wine värdiga ett lång besök. Anchor’s Angry Ale passade utmärkt på det.

Festivalens Läxa – Kupongerna. Inte det största problemet, men med så mycket bra öl på den korta tid vi nedresta Stockholmare hade på lördagen så var det väl enda läxan jag kommer på. Plus att jag borde ha ätit något, banning Manker!

Festivalens GladasteBjörn Falkeström Oppigårds gillar öl och humle, att prata om humle och vi gillar att prata med honom om det.

Festivalens Häxa – Den blend Jonas-på-Brill blandade ihop med Mikkeller Summit Single Hop och Dugges Rudolf Ren.

Festivalens Bästa – alla kategorierBrekeriets Mimolette. En lyrisk Danko satt hela vägen hem och pratade ost och att de borde importera ost och att ost är gott. Mimolette är kalasgott och som skrivet tidigare så passar den utmärkt med deras öl och ciders. Nu fattas bara att de tar fram en lika fantastisk skinka till nästa festival.

Ja, vi tar väl och slutar där men vi kan nog se det som en lite utmärkelseutdelning/sammanfattning av festivalen i stort. Liksom i mina två tidigare inlägg så vill jag framhålla att det var en “just lagom” festival på ett bra sätt.

Posted in MankerBeer News, MankerBeer TalkComments (4)

IMG_2076

Örebro Beer and Whisky Festival – Del 2- Arga apor, sovande hundar och underbara Närke

Jag tänkte kalla det här inlägget för “dag 2” tills jag kom på att jag bara var i Örebro under lördagen, tiden gick fort och jag hann med mycket så det får väl ses som förståerligt att det känns som om man spenderade mer tid på mässan. Så del 2 får det bli då jag skrev om del 1 med Brill, cider, zero och underbar lakritsstout igår. Idag i andra delen blandas öltyper friskt och kvällen avslutas med svagdricka och en hjälte.

 

Gonzo har koll på läget

Anchors Angry PA

Om vi tar vid där jag slutade igår, vid Great Brand/OT drickandes Stones Belgo Anise Russian Imperial Stout. Mittemot GB/OT hade Wicked Wine tagit fasta på det rockiga i öl och hade en skivspelaranläggning och högtalare värdig en liten klubb, får ge stort tummen upp för det grymma musikvalet. Då jag under fredagen var på WW’s julölsprovning på NK i Stockholm så hade jag redan provat igenom ett par av Ridgeways olika öl. Men då jag fallit för Criminally Bad Elf så fick det bli den lille på den tillsammans med Ölhunden. Efter det provade jag rockkrogen Anchor’s egna American Pale Ale (Anchor’s Angry Ale) (Bättre) tillverkad uppe hos Ölvisholt, en öl som jag trodde skulle vara mild var smakrik och rivig med fin humlearom och fräschör. Nu har Anchor rätt bra öl för bra pris, men är du där så prova den här ölen, mycket prisvärd och väldigt smakrik. För att prova än mer Ridgeway så provade jag den USA-brygda Paper City High & Mighty Beer of the Gods (Bra(+)). En golden ale kallar dem det, men jag tycker den spänner lite längre än så. Rätt tunn och tråkigt milt till en början men så börjar smakerna anas och dess drickbarhet slå på och slutsatsen blir att den var väldigt lättdrucken och läskande. Tyvärr hade Stefan Gustavsson dragit iväg till Porterfestivalen i hemstaden Göteborg (där han vann guld med Black Rocket Porter) och var inte där, synd då han alltid är trevlig att prata med. Efter att ha druckit ett par glas för mycket av Stefans Snowblind Strong Ale dagen innan var jag lite återhållsam med att gå in på den igen, men litet smakprov fick det allt bli.

 

Stormaktsporten 2010 lagrad på svensk ek

Men rockmusik och tjo och tjim fick ges en paus och det var dags att vandra omkring och se sig om. Hos Carlsberg provade jag

Traditionell svensk hantverkskonst

Brooklyns Chocolate Stout 2005/2006 tillsammans med lite grönmögelost och de lådor jag har stående hemma får tömmas av lite då jag tycker den förlorar lite på det jag gillar så mycket i den ölen, smak kontra kraft. Provade även bittern Hård (Bra) liksom Gråskägg (Bra+) borta hos Strömsholm och tyvärr var det inga som satte alltför stora spår även fast båda hade bra drickbarhet, Hård var dessutom på tok för varm. Då Närke just hade kopplat av Konjaks! Stormaktsporter så tog vi istället turen rakt över till andra sidan mässhallen för att prova på Stormaksportern (Bättre+) lagrad på svensk ek hos Thorslundskaggen. Sveriges enda tunnbinderi där man också har möjligheten att köpa egna tunnor för vad man nu kan tänkas vilja fylla dem med, något för alla svenska hembryggare kanske?

 

Hos Oppigård ställde vi oss och pratade öl, humling och scotch ale med Björn Falkeström. Vi provade November Bitter (Bättre-) som var färsk och riktigt god med bl.a. den något mildare Nya Zeeländska Cascadehumlen. Lika frisk och god var Slåtteröl Special (Bra(+)), en

Mycket spännande hos Oppigårds

kraftigare version av Slåtteröl. Läskande och smakrik lager som egentligen inte är mer än vad den är, men som är en sån där bra sommaröl. Björn pratade även lite om Tartan Ale (Bättre-), bryggeriets minst humliga öl (IBU på 35 om jag minns rätt) och en scotch ale som var torrare och fin humlekaraktär som jag inte brukar finna i de annars söta och lite spritiga scotch ales’en. Humleränderna går aldrig ur eller hur? Vi hann även med att prata lite om Oppigårds USA-satsning och hur synd det är att behöva skicka humlebetonade öl till andra sidan världen där de inte gör sig rätta. Tur då att vi tog med ett par Amarillo och gav till lite vänner i USA. Amarillo är en fortsatt succee (med all rätta) och det enda som verkar stoppa den någorlunda är humlebristen som drabbat världen, men det ska inte vara något problem utan kan lösas. Förhoppningsvis kommer vi också hitta Amarillon i T3-sortimentet i framtiden. Kan även avslöja via omvägar att vi kommer få se en ny Oppigårdsöl framöver där vi redan varit med och plockat fram ingredienserna, har ett färdigt namn och som ska bli riktigt spännande att prova. Men jag låter Björn och Oppigård gå ut med resten själva. Som ett av mina svenska favoritbryggerier så är det bara roligt att de gör bra saker och nu även lite nytt.

 

Kvällens bästa monter

Ett annat av mina svenska favoritbryggerier var inte långt därifrån och blev också det längsta stoppet – Närke Kulturbryggeri. Tillsammans med De Molen (Menno var dock bara där på fredagen) hade de med sig en rätt imponerande samling öl, inklusiva alla de öl som gör att många håller dem som Sveriges bästa bryggeri. Men vi började i De Molen änden med den torrhumlade lagern (East Kent Golding) (Bättre) som var precis som en lager ska vara, torr och lättdrucken men men med riktigt bra humleinslag. Lika god var Hel & Verdomenis 666 (Bäst(+)) – H&V med ekchips från 40-åriga cognacsfat, mjuk och smakrik på sättet som Mennos mörka öl brukar vara när de är så bra som de nästan alltid är. Inte lika underbar var Tsarina Esra Cognac (Bäst) som legat med samma chips men där cognacen gav lite mer intryck än vad man vill åt för en så bra imperial stout. Men De Molen är bland de bästa bryggerierna i världen och framförallt de mörka ölen är fantastiska och ändå såpass drickbara att man kan ta ett par glas av dem utan att det blir svårdrucket.

Trött voffsing

Närke å sin sida, lika fantastiska i sina bästa stunder men också lite smågalna bjöd i år inte på någon Bäver (bävergällsölen från SBWF i fjol) men likväl på Hampus (Bättre+) och Gransus (Bättre). Två lite “alternativa” öl med industrihampa respektive granskott. Det var intressant att stå vid montern och se folks reaktioner på de bägge ölen, vissa tyckte de var för annorlunda medan andra, liksom jag själv, tycker att det är gott med lite knäpp twist på en öl. Hampus hade en mer mikrobrygd stil än t.ex. Dieu du Ciel som också har sin hampaöl vilket påminner mer om olagliga substanser än hippietofflor. Gransus å sin sida var som att gnaga på de små granskotten men jag tycker aldrig att det blev svårdrucket eller skar av för mycket i smaken utan det var spännande att prova och flera påpekade att man kanske skulle börja testa att ha granskott i sina egna öl för att få lite bitterhet och smak. På den roterande kranen där man hade sina “stora” öl hade man på Huvill (Bäst) en DIPA som brygdes i början av året man var underbart mumsig (den var verkligen mumsig) och god med fruktrikedom och rund munkänsla. Den tillsammans med Rainbow Warrior, en IPA med stora mängder Nya Zeeländsk Green Bullet-humle var trevliga att jämföra mot Jontes Atgeir (Bäst) på cask, en APA med högalfasyrehumlen Tomahawk. Det märks att det här är en öl som Håge och Berit (och samtliga inblandade) lagt extra mycket kärlek i av förståerlig anledning och var till slut den öl jag druckit mest av på mässan. Oerhört god, färsk och milt fruktig smak, kärleken känns i varenda klunk. Medan vi stod och pratade öl med pannknekten Christoffer (vars egna Pannknektarens Porter går vidare på Närkes höga kvalitet) så provade vi även ytterligare två mörka öl som var lika fantastiska dem – old alen’en ! (utropstecken) (Bäst) och traditional ale’en Fimbulsvinter (Bättre+). Medan den första var mysigt söt med smak av kola och torkad frukt (tänk Brittisk barley wine) så var den andra honungslen med lätt rökig ton. Hjo Bryggeri var också dem representerade hos Närke med sin svagdricka och bortsett från en doft som delvis påminde om gröt och gamla ägg så var smaken maltig, lagom söt och mycket drickbar. Det gick även att köpa med sig flaskor av svagdrickan hem för några få slantar, vilket så klart var något vi gjorde – det var ju det närmsta vi kom öl på bussresan hem.

För nu var det dags för bussresan hem och det var en buss fylld med rätt slitna hjältar som placerade sig för hemfärden till Stockholm. Mest imponerande var Ölhunden som under den 2 timmar långa resan lyckades hålla fast i sitt glas med svagdricka…

Festivalsummering:
Om vi ska summera festivalen i öl, utställare och allmän trivsel så får det bli höga generella betyg. Förutom att det var lite tråkigt med kupongförsäljningen (vilket annars är ett bra och smidigt system) så var det en “öppen” smart lösning med bra med sittplatser och en luftig atmosfär. Kanske lite få utställare för öl (eller var det det?), men de som fanns hade med sig bra och varierade hopplock av produkter och det var skönt att komma till en mässa där “tid” var något det fanns gott om. För som jag skrev igår så är det roligare att prata öl med andra entusiaster, bryggare och branchfolk än att rusa runt och prova öl och sedan bunkra in sig och plita ned allt för att inte missa något. Nu provade jag inte något av de alternativ som fanns gällande mat (vilket märktes när jag kom hem och insåg att jag bara ätit en ban under hela dagen) men det verkade som om även den biten skötts bra då.

Man märker att det är en mindre mässa än SBWF men det är en jämförelse som känns lite orättvis och bara genom att se på tillväxten på ÖBWF så förstår man att det här är en festival som kommer fortsätta bli bättre för varje år. Det var mitt första besök på mässan men det kändes som en perfekt avrundning på ett mässmässigt (…) bra ölår och självklart kommer vi ses nästa år.

Posted in MankerBeer News, MankerBeer Talk, ÖlrecensionerComments (9)

IMG_2078

Örebro Beer and Whisky Festival – Del 1- Från Brill, Zero och cider till lakritsöl

Efter ett rejält springande på Stockholm Beer and Whisky Festival och en lång och underbar ölresa i USA så är det inte direkt så att man längtar efter att dricka mer öl när man slutligen börjar landa i vardagen. Därför var jag egentligen aldrig sugen på att åka till Örebro Beer and Whisky Festival. En mindre festival med öl man provat, en bussresa bort och en helg som går att till att dricka mer öl och sedan dagen efter att återhämta sig. Så självklart måste man åka. Du åker inte på ölfestival bara för att dricka massa öl utan för att dricka massa öl med oerhört sköna ölintresserade människor där det sociala är mer än lika roligt som att dricka god öl. Så efter några dagars självövertalning så satt jag till slut på Bishops Arms Folkungagatans buss ned till festivalen. Då både Ölhunden Fredrik och Danko skulle med (att BA Linnegatan åkte ned också, men de fick sitta längst fram då de har inte Maharaja på fat så de är inte förlåtna.. ;)).

Det var suddigt redan vid start i Blogghörnan

Jag hade heller inte siktat in mig så mycket på några införrapporter förutom den lilla “Mankers Måsten” jag knepade ihop någon dag innan utan det här var en själslig resa med ölhäng mer än öldrickande som mål. Det blev inte heller mer än dryga 30 olika öl och ciders utan jag kände att det här var en resa för att kunna snacka öl och visa uppskattning till de som gör att vårt intresse kring öl kan fortsätta. Väl nere i Örebro så blev det ett snabbt kikin i det Ölbloggarbås som festival så trevligt hade anordnat, en glasbur där man i lugn och ro kunde sitta och snacka eller skriva ned sina betraktelser, det blev lite hej och hå till de man träffade (David och Fredrik på Ölkultur, Portersteks-Johan, Ölsvammel-Stefan, Fajanen och Jöns m.fl). Men varför sitta i bur och skriva om öl när man kan dricka öl och umgås? Så ut i myllret. Problemet var att köerna för att köpa “ölkuponger” var ruskigt långa och rätt kluriga att finna (fastän de sedan på plats var bra uppskyltade) men efter att ha väntat ut den värsta rusning så det fick bli en tripp dit för att köpa på sig lite extra kuponger varpå det var ut i mässan som gällde.

 

Första stoppet blev inte helt oväntat den monter som Bishops Arms delade med Brill då  den låg en

Brill/BA levererar än en gång

spottloska ifrån blogghörnan. Där fanns bland annat två “nya” Mikkeller Single Hop-öl i form av Summit (Bättre) och Simcoe (bra+) som tidigare inte varit ute på tur bland krogarna. Så självfallet behövde dessa två provas och de var lika bra som de övriga i serien. Croocked Moon Haymarket Keller Bier (Bättre) var även den en öl som man bara råkade vilja testa, inte ofta man hittar öltypen keller bier (zwickel/landbier..). Även den höll väldigt hög klass med torr, gräsig tysk humle med läskande känsla. Kul att Croocked Moon får ut mer öl i Sverige då jag tycker deras öl oftast imponerar, får bli en tripp ned till Fermentoren sen i vinter för att prova på mer av deras öl. Hos Brill tog Ölhunden och jag även fram Mikkeller och Three Floyds samarbetsöl Ruggoop och Oatgoopsamt Three

Ölhunden tassar in i bilden

Floyds ruggigt goda barley wine Behemoth. Bland dessa föredrar jag Ruggoop med sin riviga rågsälta medan Ölhunden gav vacker tass till Oatgoop vars sötma föll han mer i smaken. Ofrånkomligt är att samtliga tre öl är helt grymt goda. Vi fick även möjligheten att prova Närke Stormaktsporter 2006 Bishops Arms edition, en öl som gjordes till BA i Örebro och som sedermera blev Stormaktsportern. God och smakrik sklart men 5 år hade tagit ut sin rätt på ett sätt som jag tyvärr inte tycker ölen gjorde rättvisa, men kul och gott att få prova. Brill har lyckats fånga in en portfölj med öl som både är i framkanten vad gäller “grym öl” samtidigt som det vägs upp med högkvalitativa öl med väldig drickbarhet, typ Mikkeller American Dream och Nogne Ö IPA. Det är lite rock n roll men ändå något för alla, vilket har märkts över det medaljregn som föll under både SBWF och nu även under ÖBWF (medaljer till Mikkeller Not Just Another Wit samt Hantverksbryggeriet Julnarren, som ingår i Brills portfölj men hade eget bås på mässan). Efter ett par glas 3 Fonteinen Straffe Winter 2008 som jag blev blixtförälskad på SBWF så började nyfikenheten om en helt annan öl ta över, Zero (inte denna grymma Zero dock).

Slottskällan Zero, well done!

Bredvid BA/Brill stod Anders Slotte vid Slottskällans monter och med Zero som mål var det Zero som provades (Bättre). Denna öl som har en teoretisk IBU på 0 (egentligen 87, vilket är något högre för öltypen) har en egen bloggsida där alla intreserade kunde följa projektet. Ölet har fått humlen tillsatt under sista whirlpoolmomentet (slutkoket) där man då egentligen bara slänger i de stora humlemängderna någgra få minuter vilket ger främst stor humlearomatisk doft men även en viss bitterhet. Många hade liknat den vid en BrewDog Nanny State men med alkohol vilket jag inte håller med om, men kan förstå, för det här var godare. Rätt spretig fortfarande men så är den väldigt väldigt färsk. Smaken var mildare än doften och det som börjar framtill i munnen drar sig sakterligen bakåt och upp i gommen. En skön känsla och en fin eftersmak. För de som missar ölen så kommer det ut ett gäng flaskor på krog samt i Uppsala, så håll utkik för det här är ett riktigt intressant projekt som ni bör testa.

Vi var ju bara inne på första “varvet” runtom på mässan så det blev rätt korta besök till en början. Christian Ek, en tredjedel av Brekeriet skulle hålla en provning med bloggarna just när vi anlände men jag som var på tur i mässhallen riktade istället in mig på dera monter för att snacka om deras öl, nya ciders och hur det gått sedan SBWF med de två andra brorsorna.

Brekeriet kan sin öl, cider och ost

Under SBWF var Brekeriet en underdog som växte till ett riktigt skönt ställe att hänga på och framförallt hade de en bra balanserad ölportfölj som imponerade på både mig och M2 som hittade ett gäng favoriter, så bland annat deras cider från La Ferme d’Hotte. Nu hade “den vanliga” cidern fåt sällskap av Cidre Rosé d’Ete (Bäst) samt Cidre ‘Saveur de Pommier’ – Cuvee Prestigiuese. (Bäst+) Den första en torr, syrlig och väldigt stram cider med mild äppelsmak av sura äpplen, något jag verkligen gillade. Men man bör vara medveten om att den är lite annorlunda än andra “torra” ciders. Tror den kan göra sig väldigt bra till goda matcrepes vilket också är varför Brekeriets ciders finns i Stockholm på exempelvis a La Creppe. Den andra av de två var mer sötsyrlig och lätt mousserande och kändes festlig och elegant med lagom sötma för att ge variation i smaken. Ek’arna hade även tagit med sig den fenomenala osten Mimolette till Örebro. En ost som gifter sig perfekt med deras öl (gillar den verkligen med Abbaye des Rocs Brune) och som fick utnämnelsen “bäst med mässan” av Danko, en utnämnelse som man ska ta till sig. Früh Kölsch kommer ju på Systembolaget i vår och bröderna arbetar vidare med att kunna bredda portföljen vilket inte lär vara några problem. Alltid ett trevligt stopp som dock behövde ett slut, man kan ju inte äta ost hela dagarna (eller..?).

Parallellt med Brekeriet stod Great Brands/OT med sin Amerikanska öl och hade det fint. För mig är det svårt att inte vilja stanna där hela dan och dricka G’Knight, Gubna och snacka öl med Jugge. Men efter USA-resan behövde jag komma bort lite från allt det mumsiga Amerikanska så det blev att prova lite av nyheterna som kommer/kommit till Systembolaget i stället. Stone har gjort ett par Belgo-tolkningar av sina största öl och Old Guardian  Belgo-Barley Wine (Bra) kom nyligen ut på Systembolaget, men var tyvärr inte någon favorit utan då föredrar jag den vanliga som är riktigt fin. Däremot var kommande Stone Belgo Anise Russian Imperial Stout (Bäst) en högst underbar öl, som att stoppa huvudet i en lakritspåse – massa anis, choklad och fyllig njutning Riktigt fint jobbat att kunna ta hit och erbjuda oss den – stort köp på den, eller nej – köp den inte utan låt mig få alla? Jugge gör ett fenomenalt jobb vilket vi kände av under USA-resan där alla talade gott och länge om honom och vi som gillar grym jänkarbira ska vara tacksamma och glada (Sverige är t.ex. enda lander utanför USA som får Great Divides öl)

Vi tar väl och stannar där tycker jag? Så kan vi andas ut och sikta på andra delen av gårdagen – där jag hänger med Wicked Wine, har en “hemlis” från Oppigård och framförallt bosätter mig hos Närke. Fungerar? Jag hoppas det. Var ni på mässan? Kommentera gärna här eller på facebooksidan om vilka era favoritöl var och vad som var bäst!

Posted in MankerBeer News, MankerBeer TalkComments (6)

Untitled ÖBWF

Inför Örebro Beer and Whisky – Mankers Måsten!

Nu är det bara dagen kvar till årets Örebro Beer and Whisky Festival som hålls på Conventum i Örebro och Stefan på Ölsvammel har satt ihop en användarvänlig och övergripande lista på de öl som kommer finnas tillgängliga. Likt vi gjorde på Stockholm Beer and Whisky Festival så har jag valt ut ett gäng av ölen som jag vill lyfta fram lite extra. De gråmarkerade är sådana jag verkligen tycker ni bör prova. Märk att vissa utställare inte ens är med och det beror mer på att Stefan inte fått bekräftade listor varpå jag inte velat/vågat ta med dem. Jag hoppas att vi ses där på lördag då jag kommer besöka mässan. Håll bara utkik efter en Dogfish Head-keps och Manker Beer-tröjan.

Kom gärna med förslag på annat som jag bara inte får missa på mässan!

(btw, ni har väl inte missar vår videorecension tillsammans med ölhunden från i förmiddags?)

 

 

Posted in MankerBeer News, MankerBeer TalkComments (2)