Tag Archive | "Surisarna"

Cantillon Groseille a Maquereau

De Röda Djävlarna: Surisarna – Provning utav Cantillons ädlaste rariteter

Vi har länge haft starka kärleksband till belgiska suröl. Det är vad vi verkligen gillar, är intresserade av och försöker byta till oss. Många av de finaste belgiska surölen från Cantillon och 3 Fonteinen är numera så limiterade eller svåra att få tag på att de säljs för flera hundra eller ibland tusen dollar. I våras skrev vi om den dryckesauktion auktionshuset Skinner hade där man för första gången hade med öl. Då såldes bland annat en flaska Cantillon Don Quijote för $1.586. Ölet gjordes exklusivt för Goblin Pub och Livingstone Club i Florens.

Det är inte första gången Cantillon gör såpass limiterade öl för utvalda krogar utan vårt egna Akkurat har förärats två batcher av hjortronlambicen Soleil du Minuit. I vårt grannland Finland har Jean van Roy bryggt flera öl åt korgarna Pikkulintu och One Pint Pub. Förutom dessa så har dessutom har Brooklynkrogen Spuyten Duyvil fått en batch av en lambic med samma namn som krogen. De få flaskor som kan finnas kvar av någon av de här flaskorna byter idag ägare för antingen stora summor pengar eller genom ibland galna bytesaffärer.

Tillsammans med Manker hade vi satt som mål att under en helg prova så många som möjligt av de här ölen. Tack vare en längre tids samlande, bytande och köpande hade vi fått tag på en flaska var av Don Quijote och Spuyten Duyvil som skulle öppnas under en magisk kväll med inresta ölfantaster från Belgien och USA samt bland annat MankerBeers egna belgofil Skrubbe. Tanken var att efter det åka till Helsingfors över dagen för att förhoppningsvis få chansen att prova på de finska “Cantillonspecialarna”. Av dom är det ju bara “Tyrni” som fortfarande säljs öppet, de övriga kan finnas i privata källare eller tas fram för speciella tillfällen. Vi hoppades på det bästa men förväntade oss egentligen bara att få prova Tyrni.

Cantillon Spuyjten DuyvilFörsta kvällens provning, ledd och annordnad av vår ena surishalva Ludvig innehöll allt från Cantillons nya barley wineliknande geuze Lambic d’Haute Densité till  Zwanze 2010 och årets upplaga av Blåbär. Men innan någon av dessa skulle provas skulle kvällens två rariteter öppnas. Först ut av alla ölen var Spuyten Duyvil och av de 168 flaskorna som släppts så var det här flaska 52 (enligt ratebeer har det bara släppts 138 flaskor). Lambicen har blendats för hand och har legat med tranbär från New Jersey. Som ni ser på bilden så har färgen gått över till en dovare lambictypisk varm orange färg. Hade vi inte vetat om det så hade tranbären varit rätt subtila, men det går fortfarande att känna av strama, sursyrliga bär som ger ölet något extra. Lite tanniner och strävhet låter sig öppnas upp genom att vi låter lufta ölet en stund. Det här var verkligen bra och mycket bättre än de trots allt rätt sansade förväntningar vi hade då vi anade att karaktären från bären minskat.

Därefter skulle vad som skulle anses vara kvällens bästa öl öppnas – Don Quijote. Lambicen har fått ett tillskott av italienska druvor tillhörande Vitis Lambrusca-släktet, druvor som idag främst odlas i nordamerika och har en lite söt men murkig karaktär. Cantillon Don QuijoteDoften har en härlig sötma som tar dig med till Willy Wonkas godisland med syrliga godisar som stramar åt sådär torrt och skönt i gommen och bak i munnen. Väldigt mycket och tydliga druvor och druvjuice i både doft och smak som balanseras helt perfekt med Cantillons sura lambic. Precis lagom funk med inslag av både grape och citron. Vi var alla överens om att det här är den bästa Cantillon vi har haft, kanske till och med en av de bästa ölen vi provat någonsin. Just att ölet har en så påtaglig och annorlunda sötma som syran ändå lyckas hålla ned är vad som ger en komplexitet som är unikt för Don Quijote. Variationen mellan godis och stall, syra och sötma och den hela tiden närvarande druvsmaken sitter helt perfekt!

Egentligen var det dumt att fortsätta provningen efter dom här men vi kan väl säga som så att av de amerikanska surölen så var det enbart Crooked Stave Waelzblood (Cheers! 2012) och Lost Abbey Veritas 007 som ens kom på samma planhalva i kvalitet som Don Quijote. Större delen av det digra startfältet med många andra bra (!) belgiska suröl var riktigt fina öl, men med Spuyten och Don Quijote på samma bord är referenserna bra mycket högre.

 

Dagen efter den galna provningen spenderas med att dricka allt annat än suröl och istället var det packande av väskor och en planering av hur vi skulle ta oss till de finska krogarna som var målet. Cantillon Olutravintola PikkulintuFör Pikkulintu har Jean van Roy tagit fram Olutravintola Pikkulintu (släpptes 2006) som är en specialversion av Cuvée des Champions torrhumlad med Hallertau istället för Styrian Golding, samt Pikkulinnun Viskilambic (släpptes 2009) som togs fram inför krogens 9-årsjubileum och är en 2-årig oblendad lambic som fått ligga på bourbonfat. Det går inte längre att köpa ölen på plats så det var på vinst och förlust som vi tog tunnelbanan ut till en trevlig men lite torr förort till Helsingfors för att där hitta något som såg ut som kvarterets pizzeria men som är en av finlands bästa krogar. Manker hade stämt möte för dem för ett reportage men då vi blev lite försenade så fick han skjuta upp det och dricka öl istället, lite synd. Vad som var mindre synd var att det stod ett paket och väntade på oss i deras källare, två flaskor vardera av deras båda specialare – helt galet!

Vi började med att prova Olutvintola Pikkulintu som hade en stor tydlig arom av stenfrukt och framförallt stjärnfrukt. En långsam syra med rund, lite söt men ändå stram fruktighet som gick mycket åt stjärnfrukt. Med en måttlig syra kom smakerna fram väldigt fint och det var en elegant och lagom komplex geuze som vi alla uppskattade. Cantillon Olutravintola Pikkulintu ViskilambicAndra flaskan hade lite mer kolsyra än den första vilket gav me tryck i smaken vilket den vann på. Inte helt otippat världsklass! Det här är en oerhört ren geuze som egentligen inte sticker ut på något sätt, det är också det som gör att både Cuvèe des Champions/St. Gilloise och denna specialversion är så omtyckta.

Efter varje blå flaska tog vi och provade en röd flaska Pikkulinnun Viskilambic. Doften var makalös med vanilj och tydliga bourboninfluenser som med lambicens syra, stallighet och komplexitet drog åt vältorkat kött. Smaken gick åt mogna röda äpplen och varm bourbon med fin syra från träfaten. Aningen träbitter och influenser som får oss att tänka på äpplen och bourbon. Det här var helt klart något utöver det vanliga och vi alla valde Viskilambic som vår favorit av de två. Såhär ska bourbonfat användas och det vore spännande om fler vågade experimentera på det här sätt! Lär säkert finnas fler galna fat som skulle ge bra smak och doft till en geuze.

 

Efter en oerhört trevlig eftermiddag på Pikkulintu tog vi åter tunnelbanan in mot de centralare delarna av stan där vi satte oss på One Pint Pub. Då vårt hotell låg bara en kort promenad från krogen hade vi varit där redan vid öppning för att bekanta oss med ställen och prova en av deras Cantillonöl, havtornslambicen Tyrnilambic Baie d’Argousier. Cantillon TyrnilambicDet går än idag att köpa en av de cirka 20 flaskor som finns kvar i källaren och trots att cirka 500 svenska kronor för en 37.5 cl stor flaska är lite saftigt så är det värt det om man är ett par törstande surisar. Förutom Tyrnilambic har man även Groseille och Groseille à Maquereau med röda vinbär respektive röda krusbär, vilka dock får anses vara omöjliga att få tag på och där de sista flaskorna auktionerades ut på deras Facebooksida för rejäla summor.

Tyrnilambicen har gjorts ett par gånger men tack vare att vi ovetandes råkade spendera morgonen med att dricka öl bredvid ägaren och mannen bakom ölen så fick vi tillåtelse att köpa in en av de två flaskor som fanns kvar av första batchen. Innan vi går in på ölet vill vi bara rekommendera er alla att åka dit, för har ni tur kommer ni få en lång och oerhört inlevelsefullt berättad genomgång av hur, var och när bären plockas och hur de sedan över natten fraktas till Cantillon. Havtorn är oerhört svåra bär som kräver mycket noggrannhet och en stor mängd för att ge smak på ölet. Anledningen är simpel, istället för att mosa bären få de ligga hela vilket kräver mer bär för att ge smak. Mosas eller går bären sönder blir de oerhört sura vilket kan förstöra hela ölet berättade vår nyfunne vän.

Smaken liksom doften kretsade kring havtorn med deras speciella syra och torra, nästan jobbiga stil. Bra syra, lagom funk och när glaset hade blivit lite varmare så började det blomma upp mer stall och smutsig dammighet.

Kvällen hade lätt kunnat sluta där men efter ett par timmars prat om Cantillon, suröl och hanteringen av bär kom vi in på krusbär. Vi fick mer eller mindre våra drömmar grusade om att någon gång på prova på Groseille à Maquereau då vi fick höra att det bara finns en knapp näve flaskor kvar i världen. Groseille var även den numera ett minne blott och kanske kunde någon enstaka flaska stå hemma i ägarens privata källare, men det var högst osannolikt. Istället tog vi in ett glas Sahti (traditionell finsk dryck med inslag av enbär och rök) medan samtalet fortsatte kring allt som har med bär att göra. Plötsligt skedde det bara och vipps stod en flaska Groseille à Maquereau på bordet,  en av de troligen två flaskor som finns kvar i Finland. Lycka är inte ord nog att beskriva känslan.

Cantillon Groseille a MaquereauMed andakt hällde vi upp 6 glas av den krusbärsblomstrande rikedomen och lambicen var nästan helt klar med en funkig doft med sura bär med lite såpa som påminner om händer nytvättade med violtvål. Smaken var sträv där det framförallt var smaken av bärskal som stod ut. Krusbär är ett svårt bär som har mer syra, strävhet och torkar ut munnen än vad det ger specifika smaker. Lite sötma kom då och då fram mellan det sura. Återigen var det bara att lyfta på hatten för en öl av världsklass och framförallt till One Pint Pub för att vi fick chansen att överhuvudetaget prova på den.

Efter en sista shot chilivodka började det bli dags att stega hemmåt då krogen stängde och vi skulle upp tidigt för att åka hem till Göteborg för vidare bartime. En oförglömlig och magisk helg var över och vi hoppas att ni tar chansen att åka iväg på resor likt detta, för kanske kommer ni också att få prova på öl som knappt hittar sin väg utanför vissa krogar.

Posted in MankerBeer Talk, SurisarnaComments (1)

image

De Röda Djävlarna: Surisarna – Öl tar plats i finrummen; Boston fine wine and ale auction

imageVi blev förvånade när vi såg att auktionshuset Skinner i Boston annonserade ut att de i samband med sin vinauktion även skulle auktionera ut öl. Inte för att utropspriserna var väldigt höga (vilket de var), utan för att det är en stor statushöjning av ölen och då surölen i synnerhet. Ölen har äntligen blivit insläppt i de fina salongerna även om den än så länge kanske mer är den där udda kusinen i hörnet som kanske inte alla vill prata med. Kulturen kring öl skiljer sig från vinkulturen men nu så har öl blivigt något att räkna med gällande priser och exklusivitet.

Auktionshuset Skinner är det första kompletta dryckesauktionshuset att börja med “Fine wine and ale“-auktioner. I deras katalog hittade vi många av de största rariteterna i ölvärlden. Vi har valt ut några guldkorn.

Bland ölen i katalogen finns det några surölsgiganter som utmärker sig. Cantillon Gueuze 1978, den första geuzen som blandades av  Van Roy familjen. Innan hade familjen Cantillon blandat och gjort lambicen för Cantillon.
Slutpris: 397 $

Cantillon Brabantiae, en specialutgåva för området Brabant i Belgien för att fira jubileet av en av regionens kungar. Denna lambicen är gjord 1988-89 på portvinsfat, vilket gav lambicen en mycket speciell karaktär.
Slutpris: Osåld

Armand & Tommy, En geuze zom är blandad av Tomme Arthur från The Lost Abbey i USA och 3 Fonteinens Armand Debelder. Systembolaget fick in ett stort antal flaskor för ett tag sen sedan och det finns nog förhållandevis många svenskar med denna raritet i sin källare.
Slutpris: $ 183

Sen har vi kanske den värsta av de alla, Cantillon Don Quijote. Don Quijote är en lambic gjord med Vitis Labrusca-druvor, i en serie på 240 stora och 120 små flaskor exklusivt för Goblin pub och Livingstone Club i Florens.
Slutpris: $ 1586

I katalogen fanns även andra godsaker som vertikaler av Three Floyd’s Dark Lord och The Bruery’s Black Tuesday och även en och annan 3 Fonteinen.

Trycket var högt på ölen och redan en vecka innan auktionen fick vi rapporter om att de flesta flaskorna redan hade nått upp till reservationspris. Det är med blandade känslor vi ser på detta fenomen. På samma sätt som att det är fantastiskt att se ölen i finrummet så kommer detta att driva på jakten efter rariteterna, vissa för att dricka andra för att profitera. Det leder även till att insteget till suröl blir svårare när flaskorna stiger i pris. Glädjande är att vi redan nu kan slå fast att ju mer öl syns i liknande events eller sammanhang, ju mer hoppas vi att fler ser öl för vad det är – det vill säga annat än en berusningsdryck som man häver i stora mängder i bakluckan på en bil utanför ett klosterbryggeri. Auktionen kanske inte revolutionerar dryckes- eller ölvärlden men att det är oundvikligt att påpeka att det är ett viktigt steg.

Det vi hoppas på är att findrickarna ska få upp ögonen för öl i synnerhet suröl. Det är vår dröm att kliva in på en michelinkrog i Sverige och bli erbjuden ett surölspaket till maten. En sak är säker, vi har nu tagit ett stort kliv på vägen dit.

Oavsett så är det i slutändan bara bärs!

Auktionskatalogen: http://www.skinnerinc.com/auctions/2649B/results

Slutpriser: http://www.skinnerinc.com/auctions/2649B/results

I magen: Russian River Framboise for a Cure 2012

Riktigt bra hallonsuris av Russian River i Californien. Gjord genom att de tagit en av deras suröl, temptation, som är lagrad på vitvinsfat och lagt den på hallon. Mycket hallon i både doft och smak väldigt elegant syra, Vitvinsfatet spelar inte första fiol men du milde vad det svänger när den spelar bas! Sammantaget ett fantastiskt bra exempel på hur amerikanerna börjar lära sig att göra bra suröl, även om de har mycket kvar att lära.

Posted in MankerBeer News, MankerBeer Talk, SurisarnaComments (3)

973335_10151391403681805_1598145982_n

De Röda Djävlarna får utökning av “Surisarna”

973335_10151391403681805_1598145982_nEfter att ha fått tillökning av frekventa gästskribenten Jens Skrubbe och med återkommande gästspel från Balder, Tomas Danko och andra kan vi nu presentera vårt senaste tillskott – “Surisarna“. Under denna titel återfinns Fredrik och Ludvig, två ölfantaster vars fokus är inställt på belgiska suröl. Under enbart ett par få år har de redan lyckats prova igenom en myriad av de spännande och ibland svåråtkomliga belgiska suröl som finns, med förhoppningar om att prova många till. På MankerBeer kommer de då och då att dela med sig av vad som sker inom “surölsscenen” och redan imorgon kommer vi få deras premiärinlägg som överblickar en för ölvärlden stor händelse.

För oss på MankerBeer är detta ett perfekt tillskott då vi nu också kan få mer och bättre rapportering från vad som sker utanför Stockholm och mer om suröl och lambics, en ölstil många nyss funnit eller som andra en längre tid har varit facinerade av.

Låt oss nu bekanta oss närmare med de två slynglarna.

Fredrik: Stockholmare som numera huserar  på vad han anser är Sveriges baksida, Göteborg. Har en stor passion för suröl och  i synnerhet de belgiska. Tack vare ett internationellt kontaktnät och aktivt öltrade’ande får han in suröl från hela världen. Favoritölen är 3 Fonteinen Oude Gueuze 2002, på liten flaska.

Ludvig: Född i stockholm och bott där till nyligen då han flyttade till “göte LA borg” för att inleda studierna. Akkurats cuveelista är ju självklart något som han saknar, men den får besök med jämna mellanrum! Det finns många olika favoritlambics men han vill ge en extra stor eloge till 3 Fonteinens J&J Blauw och Cantillons Cognacs Lambic!

Önskar ni komma med förslag på inlägg, har frågor att ställa eller vill veta mer om något visst område så tveka inte att lägga en kommentar här nedan eller på Facebook så ska vi se efter vad de lyckas få ihop.

Posted in MankerBeer News, MankerBeer Talk, SurisarnaComments (0)