Tag Archive | "Westbrook"

images

Gästinlägg: Ölitisterna – Annorlunda ölstilar – Gose och Lichtenhainer

Att ölscenen i Sverige blomstrar är ett understatement av modell jättestor. Både bryggerier och ölfantaster ökar i antalet och så även bloggar om öl. En av de nya bekantskaperna är Ölitisterna, ett gäng ölintresserade som utan att be om ursäkt skriver om de öl de gillar och dricker. Ibland är det lite pretantioner mot att allt ska vara så politiskt korrekt och alla till lags, så de valde en annan väg som likt vi på MankerBeer handlar mer om att ha kul. Ett av deras inlägg fångade mitt intresse lite extra och det handlade om en ölstil som idag blivit något vanligare, från att ha varit nästan utdöd innan – Gose (och dess rökiga motsvarighet Lichtenhainer).

Vi kommer framöver att påbörja en artikelserie om annorlunda och/eller spännande ölstilar där dessa båda är tänkta att vara startskottet. Därför kontaktade jag Ölitisterna och bad om deras tillstånd att sno deras inlägg nästan rakt av – vilket jag fick. Nedan får ni därför en presentation på två ölstilar som blivit allt vanligare. Förutom att nya svenska ölimportören Constant Companion kommer att sälja flertalet gose så har Brill & Co alldeles nyligen fått in Westbrook Gose medan Galatea har fått in en liten sändning av Samuel Adams Gose. Därför känns nedan både aktuellt och kul – så ta till er och missa inte vad Ölitisterna annars skriver om.

/Manker

[…]

Idag behandlar vi Lichtenhainer och Gose.

Gose-flaskaSka vi börja med Gose? Det sägs vara en stil från Leipzig, men det är fel. Precis som vissa rykten säger gällande Berliner weissen så härstammar den från Niedersachsen. Denna gången är det verkligen helt och hållet korrekt då det kommer ifrån den lilla orten Goslar några mil utanför Hannover. Gose är ganska likt en Berliner weisse då det är en relativt låg alkoholstyrka på 4-5% ABV.

En av de största skillnaderna på en Berliner Weisse och en Gose är att man tillsätter salt eller använder havsvatten. Men det är även koriander i ölet vilket gör att det inte löper inom ramen för den tyska reinheitsgeboten och har bara tillåts att bryggas regionalt.
Den absolut största skillnaden mellan dem är ändå att ölet spontanjäser utan att man tillsätter någon jäst.

Enligt original recepten så jäste ölet ordentligt och man försatte det i en stor tunna med ett hål uppe på. När ingen jäst längre kom ur hålet viste man att ölet var redo. Det sattes då på flaska med en enormt lång hals. För er som känner till rosévinet Amadeus så är flaskan ganska lik. Flaskan var inte förseglad på något vis mer än en jästplugg i flaskhalsen. Det var på det viset man lät ölet sekundärjäsa.

I dagsläget finns nu bara tre bryggerier kvar som gör Gose i Tyskland och bara ett i Goslar. Ingen av dem är dock något original bryggerier.

imagesNär andra världskriget var på sin sluttamp tillslut över för det då sista riktiga gosebryggeriet Döllnitz. Men bara ett halvt decennium senare så räddade Fridedrich Wurzler traditionen Gose. Han var den ända kvar som fortfarande kunde brygga Gose och han startade upp att göra det igen och lärde ut hur man gjorde Gose till sin styvson Guido Pfinster innan han gick bort. Tyvärr så orkade inte traditionen hållas vid liv då Pfinster även han gick bort då det var ganska låg efterfrågan på gose. På mitten av 60 talet dog därför Gose ut för andra gången.

Inte förens 20 år senare kom det tillbaka försvann men återuppstod igen 1988, men denna gången för att stanna….tror vi.

Lichtenhainer då. Ja det är lite kul. Första gången jag drack en Lichtenhainer var den från USA.
Även Lichtenhainer brukar ofta blandas ihop med Berliner Weisses. Den stora skillnaden är att man har i rökmalt och att den är betydligt starkare än en Berliner weisse, vilket även ölstilen Grodziskie (även kallat för Grätzer) har. Stilen uppkom egentligen genom  gosen och Berliner weissen. Eftersom man inte fick bygga det i Leipzig egentligen så ville man skapa sig en egen stil och då la man till rökmalt och vips så var Lichtenhainer en egen stil. Namnet har man fått från en liten ord som ligger utanför Leipzig.

Än i dag divideras det lite om huruvida den måste innehålla vetemalt varpå alla i inlägget nämnda ölstilar finns i rätt olika utföranden. Det är också lätt att missa skillnaderna mellan exempelvis en lichtenhainer och en berliner weisse, rökmalten och alkoholstyrkan till trots. De är båda historiska ölstilar med få helt stiltypiska moderna varianter men läser man en gammal skön text från 1915 i boken “Die Bierbraueri” så lär man sig att ölet är väldigt lätt humlat, har rökt kornmalt och att dess karaktäristiska syra kommer från laktobakterier – antingen genom medveten tillsats elelr genom spontan exponering. Jämfört med en Berliner weisse suras ölet inte ned under själva primärjäsningen utan tillsatsen av laktobakterierna görs i ett senare skede (se där vad vissa luskar fram i Dr Max Delbrück’s Brauerei-Lexicon från 1910.

Nu verkar ovan kanske vara en sanning, men så är det inte. Läser man i andra källor så börjar man plötsligt föreslå både 1/3 och 1/2 vetemalt i recepten, samt så börjar dess ursprung variera och växa – vissa har till och med menat att de var belgiska.

Vill ni prova en gose eller lichtenhainer så rekommenderar jag att ni kontaktar Brill & Co för att se om de har någon Westbrook kvar samt att kika in på Constant Companion och se vad de har på flaska.

Posted in MankerBeer TalkComments (2)

IMG_20120613_194344

Ett besök på Sorbon under deras USA-festival

I förra veckan var jag förbi Restaurang Sorbon ute i Bromma som just nu har sina uppskattade USA-veckor då alla öl och all mat är från/inspirerade av USA (menyn med våra ölförslag finns här). Under veckan var inte mindre än 5 olika öl från Pizza Port påkopplade och just denna dag var bland annat The Jetty IPA, Middle Man IPA, Kung fu Elvis och Spitting Cobra påkopplade. Det var inte bara flertalet fatöl som var exklusiva för Sorbon utan även bland flaskorna var det flertalet rariteter som hägrade. I väntan på ett bord i solen tog jag och plockade in en för mig ny bekantskap men som jag efter Copenhagen Beer Celebration inte skydde någon oro för – Westbrook White Thai, en riktigt bra witbier med sorachihumle, ingefära och citrongräs som gav en friskare och mildare (ölet är på rimliga 5%) touch än om den uppvisat de mer typiska smakerna av koriander, citronskal och apelsin.

Till maten började jag dock med en favorit Flying Dog In der Wildeman, en oerhört läskande farmhouse IPA som man hade fått två specialfat av i fjol men som Wicked Wine nu har fått in mer av, vilket vi tackar för. Till den citrusfräscha ölet valde jag de cajunmarinerade räkorna som starter. Vi hade innan USA-veckorna valt ut våra favoritöl till varje rätt och till denna rekommenderade M2 en Sierra Nevada Pale Ale, men In der Wildeman fungerade lika bra. Det var riktigt bra hetta på räkorna och ölet öppnade upp scampismaken riktigt fint och gick in väl med kryddan.

Ölet har en fin arom av citrus, koriander och vetemalt och den blommiga smaken ligger kvar perfekt i eftersmaken och saknar den torra pepparkaraktären som ibland kan finnas och som jag tror skulle kunna ta över här. Kanske var den något mer fruktbetonad sist jag drack den men till maten fungerade nog den bättre nu än vad den gjorde då.

Jag följer upp cajunräkorna med Texas hot wings som serveras med en vitlökspiffad cream cheesekräm. Till detta väljer jag den trevliga Kung Fu Elvis från Pizza Port. En mild något mer maltbetonad  än fruktig american pale ale med en blommig smak av grape och en söt karamellkola. Wings’en startar i en bra hetta som inte är för het men efter någon till vinge så bränner det fint i munnen. De är saftiga och till philadelphiaröran blir det mer fruktig kombo med ölet. En ljus pale ale hade inte kunnat stå upp lika bra mot hettan och en mörkare öl hade tagit över för mycket, så på så sätt så tror jag att en maltigare (india) pale ale var ett bra val. Ölet fungerar bra med hettan i vingarna och de “tar ut varandra” och helheten blir något jag hade kunnat sitta och mumsa på en hel kväll.


Det var dags för varmrätt och här hade jag svårt att välja på Maccaroni & Cheese, Honey Mustard Salmon och någon av burgarna. Just Sorbons hamburgare har varit något som de alltid hyllats för, och trots min vilja att köra en Maccaroni & Cheese med en rejäl dubbel-IPA så blev det att köra på en The Havanna – en rejält tilltagen burgare med gouda, lufttorkad skinka och lökringar med en extra slice papaya.

I fjol körde jag direkt på 1 kilosburgaren men i år blev det att köra på halvkilosburgaren efter att ha gått all in på förrätterna. Som alltid var köttet mört, saftigt och precis lagom grillat och med med alla tillbehör så körde jag på en Beer Valley Leafer Madness för att ha något som bryter igenom.

Ölet har en bra krydda och är mer åt den grapefruktiga och lite torrare stilen vilket fungerade bra mot burgaren. Smakerna satt kvar länge vilket gav extra skjuts till smakerna i burgaren och vart riktigt fint med den lufttorkade skinkan. Provade också burgaren med en Middleman IPA som hade mer frukt i smaken och var lite fräschare vilket såklart blev en fullträff med papayan och det saftiga köttet.

Till efterrätt hade jag tänkt att ta in en friterade snickers, en ypperlig dessert med något syrligt och friskt om än med risk för att invagga dig i en lång inte helt charmig matkoma, men efter att ha blivit bra mätt så blev det en efterrättsöl i form av Lost Abbey Judgment Day. En kraftfull quadrupel med det rätta alkoholstarka stinget som varierar mellan sötma och syra med bra smak av russin och trä. Som en hel liten rätt i sig själv.

Det var dags att gå vidare ut i stockholmsnatten och jag kunde inte vara mer än nöjd med rätterna, ölen och helheten so far. Vid mitt nästa besök nu ikväll ska jag försöka hitta den perfekta ölet till en Maccaroni & Cheese samt till Louisiana crawfish saladen, en kräftsallad med brieost, mjölkkokt majskolv och spröda krutonger som jag tror kommer gå perfekt med en frisk brown ale eller Flying Dog UnderDog Atlantic Lager. Jag går ifrån Sorbon lika nöjd som alltid, maten är verkligen av absoluta toppklass, servicen är alltid lika bra och med priser som nästan mer än 30% lägre än i stan så är det förståeligt att det nästan alltid är fullt.

Posted in MankerBeer Talk, ÖlrecensionerComments (0)