Manker Beer Meets: Eric Wallace och Left Hand Brewery

Ett naturligt stopp på vår fantastiska ölresa genom Colorado var såklart Longmont, beläget mellan Denver och Fort Collins och öster om Lyons. Vårt stopp berodde inte på det lilla samhällets charmiga gemytlighet som övriga Colorado utan för att staden inhyser ett av de för oss mer kända amerikanska bryggerierna – Left Hand Brewery. Där hade vi stämt träff med bryggeriets ena grundare, Eric Wallace. I början av 90-talet mötte Eric sin gamle vän Dick Doore och efter bara något år hade de gått från hembryggande ölfantaster till att ha lagt grunden för vad som skulle bli Left Hand Brewery.

Redan när vi kom in på bryggpuben möttes vi av glada leenden och blev genast bemötta som “svenskarna”, ryktet hade gått och alla verkade uppriktigt intresserade av vad vi gjorde där. Erics dotter hade kalas så han skulle bli lite sen, men var på väg fick vi snabbt reda på. Inte oss emot då vi fick chansen att prova igenom lite av deras öl och fick erbjudandet att ta en välbehövlig dusch inne på bryggeriet (ett par dagar on the road utan dusch är kul till en viss gräns).

För att vara Halloween (vi skulle ned och fira Halloween på Oskar Blues bryggpub sen så det blev ett tidigt besök i Longmont) så tyckte vi att något saknades, pumpaöl, något Eric sen förklarade att vi inte lär få se helt enkelt för att han inte gillar det. Precis som så många andra bryggerier vi besökte så fanns samma “vi gör vad vi vill”-känsla – man brygger det man gillar, inte nödvändigtvis det som säljer bäst.

När vi går runt på bryggeriet så berättar Eric om hur han redan i 15-årsåldern började dricka öl under sina resor runtom i Tyskland och Europa och hur han tagit med sig mycket från den Europeiska öltraditionen i sättet han vill forma sina öl. Favoriter bland deras egna öl har han inga utan alla har sin historia, sin bakgrund och sitt syfte. Ibland får det kosta och ta tid, som med Fade To Black vol.3, en smoked baltic porter med chilipeppar som måste handrensas vilket tar runt 40 arbetstimmar för de två stackarna som satt och skalade chilin. Varför kompromissa?

Man delar också samma attityd som de övriga bryggerierna runtom i det naturmedvetna Colorado när det gäller miljö, kretslopp och att ta till vara på värme, energi och ljus. Kyltankarna är placerade på taket på det relativt lilla bryggeriet, allt för att spara plats och genom att ha ett bryggverk som återvinner värmen så slösas ingen vattenenergi i onödan. Vi nickar till Erics historier om hur bryggeriet måste ta till vara den infrastruktur som finns och göra det mesta av det medan det för han och de andra är det mest naturliga som finns. Ett ytterligare bevis är de cykelställ som bryggeriet placerar ut lite här och där för att uppmuntra folk att cykla istället för att ta bilen. Lika naturligt är det med de light defusers som finns utplacerade på taket och som vi nyfiket frågar över, varpå vi får lära oss att detta är den plats där det slår ned flest blixtar i större delen av USA.

Något vi slås av är hur mycket fat som står utplacerade runtom baksidan på bryggeriet. Men med tanke på att man “bara” fyller 48 flaskor per minut och att det mesta av ölet går ut rätt lokalt så förklarar Eric att man hellre satsar på att få ut mycket av ölet på fat. De är lättare att skicka ut till konsumenterna varpå de också blir billigare och lättare för bryggeriet att hantera.

En återkommande fråga som vi ställt till alla bryggare vi träffar är användandet av whiskeyfat och fatlagring i allmänhet – en trend som ökade markant under fjolåret. I takt med att fler och fler fat börjar ta slut så får många amerikanska bryggerier vända sig hemåt och Left Hand är inget undantag. Stranahan’s Colorado Whiskey ligger inte långt bort och man  hämtar de flesta av sina fat från Denverområdet.

Eric går avslappnat runt och visar upp bryggeriet och det område man planerar att bygga ut över. För precis som med de flesta större amerikanska bryggerierna så har efterfrågan överstigit tillgången. Två nya lagringstankar, belägna mitt emot den humlebeklädda boulebanan, kommer att öka totalen till sex stycken varpå de kommer kunna stilla tillgången på de mer populära ölen och samtidigt kunna göra lite större mängder av sina populära specialöl.

En rätt stor mängd av deras öl går till Sverige och Eric och de andra på bryggpuben skrattar gott när vi förklarar att vi känner Jugge från Oliver Twist – mannen vi ska tacka för att vi ser mycket av Left Hands,och andra amerikanska bryggeriers, öl i Sverige. Eric pratar gott om Jugge och hur han gärna hade velat skicka över mer öl till oss men att man måste mätta den inhemska efterfrågan först. Då måste vi ändå ta i beaktning att vi har rätt mycket av Left Hands öl i Sverige.

Vår lilla rundvandring kring bryggeriet har nu nått sitt slut och medan vi står och skrattar lite åt deras förberedelser för Halloweenfesten de ska ha samma kväll så slås vi också av hur familjärt allting är i USA. Barnfamiljer kommer in med samma självklarhet som tjejgrupperna som vill prova öl, medan barnen får godis och springer runt som små monstren så sätter vi oss i baren och undrar lite varför och annars när vi kan få se mer av det här hemma i Sverige?

Ölen då? Vi går igenom samtliga 10 fatöl plus ett par av de “specialöl” de serverade som självrunnet och som “nitro”.

Bards Ale, bryggd för den årliga Shakespearfestivalen är en typisk mild ale på 2% som det går att dricka mycket av och som verkligen är lättdrucken utan att bli alltför tråkig (Bra+).

Svenskbekantingen Haystack Wheat andas banan, kryddnejlika och söt havre och är precis så läskande som jag minns den från sitt besök på Systembolaget, kanske är den något fylligare här och nu (Bra+).

Polestar Pilsner är en traditionell tysk pilsner sådär lagom tråkig som de brukar vara men ändå utan några felsmaker eller defekter. En helt okey pilsner med andra ord, passande då man inte vill ha något “fancy” (Bra).

Sawtooth, den brittiska ESB’n som vi kan finna på hyffsat många svenska krogar i omgångar har en friskare humlekaraktär vilket ger den en mer elegant balans än vad den tyvärr kan ha här hemma (Bra+).

Stranger, även denna en bekant öl för mången svensk. En American pale ale med fin blommig arom och smak som fungerar fint som session ale (5%) och imponerar på oss båda (Bra+).

400 Pound Monkey, den trevliga IPA’n med en bra balanserad sötma mot lite örtigare humlesmak var lite rundare i smaken än här hemma i Sverige och hade överlag lite mer push (Bra+).

Samma push hade Black Jack, den Goldingshumlade brittiska portern som drog på fint med god lakrits, rostad malt och fin chokladsmak (Bättre). Som självrunnen (cask) och torrhumlad med Mt. Hood så uppvisade den en lite klibbigare barley wine-artad stil och något mer sötma – men var lika lättdrucken och fräsch (Bra+).

Sedan kom vi så in på några av de lite mer spännande ölen. Wake up Dead är deras Imperial Stout som fatlagrats i 4 månader och nu uppvisar mer sötlakrits, mörkare choklad och har mer tyngd än olagrad. Verkligen något vi gillade och en av Mankers favoriter (Bättre+).

M2s favorit kom ölet efter, den Metallicainspirerade Fade to Black vol.3. , den pepparboostade portern som har en alldeles underbar peppartouch som bränner subtilt på tungan medan espressovågor svallar genom övriga munnen. Lagom söt och lagom rökig – skitgott (Bättre+).

Oktoberfest-ölet hade egentligen sålt ut och levererats direkt hem till lite lokala fester och liknande men vi fick en flaska att prova och ja, detta var en vanlig ren oktoberfestöl. Inget mer, inget mindre (Bra).

Genom att tillsätta kväve vid upphällningen av ölet så blir det mildare (tänk Guinness) och med en annan kolsyrestruktur. När vi var där hade de sin Milk Stout (Bra) och Sawtooth (Bra) påkopplade med nitro och båda var betydligt mycket mjukare, session ale-vänliga i munnen och med en mildare smak. Den senare av de två var också den andra självrunna ölen de hade på och precis som med nitroversionen var den alldeles underbar i munnen, len och fin – men kanske utan att det tillsattes en extra smakkomplexitet (Bra+)

Vi hade druckit, duschat och var nu rätt pumpade för att åka ned och besöka Oskar Blues för lite redligt Halloweenfirande, men hur det gick kommer senare…

 

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

One Response to “Manker Beer Meets: Eric Wallace och Left Hand Brewery”

Trackbacks/Pingbacks

  1. […] nominerat till årets ölpersonlighet 2011 Manker Beer Meets: Eric Wallace och Left Hand Brewery Manker Beer Meets – BMD med Nøgne ø – Del 2 – En middag med Kjetil Jikiun Manker Beer […]


Leave a Reply