MankerBeer.com

Jag har under en längre tid hållit mig borta från allt som heter ölbloggande eller öljournalistik men känner mig idag tvungen att ge en kort replik på Joel Linderoths bloggpost på Mitt Kök i vilken han anklagar en större svensk vinjournalist för att vara köpt av Spendrups.

Anders Levander, etablerad vinjournalist och författare skriver på DinVinguide.se i en recension om hans personliga tycke och smak för Melleruds pilsner från Spendrups. Levanders text är i min menig saklig och inte någonstans presenterar han sitt tyckande som fakta eller expertis, utan argumenterar istället för sin längtan efter en trevlig pilsner som vill fungera till vår svenska traditionella mat. Han går vidare med att få ett tips från kocken Filip Fastén om vilken typ av mat ölen vill passa gott tillsammans med. Anders väljer också att ta upp alkoholstyrkan, som han finner behaglig och passande i relation till vår svenska snapskultur. Avslutningsvis väljer han att beröra ölets utseende, smak och karaktär och konstaterar att pilsnern är vacker och passar bra som törstsläckare men även väl till vår traditionella jul och midsommar mat.

I allt en positiv artikel där Levander även väljer att uppmärksamma och berömma den fantastiska ölscen vi idag har i Sverige. Jag tycker texten är både inbjudande och trevligt skriven. Inte någonstans frångår han sin personliga hållning och han väljer även att höra en duktig kock när det kommer till maten ölen vill passa bra samman med.

Jag kan vara oenig i en del av sakerna Anders skriver, jag är också av uppfattningen att det antagligen finns bättre öl. Men att förringa pilsnerns och snapsens plats i vår matkultur tänker jag inte göra.

Joel väljer istället att uttrycka innehållet som “En recension som i stycke efter stycke hyllar en förvisso habil öl på ett sätt som om det vore Jesus motsvarighet i ölvärlden som hade stigit ned från Guds sida och nu skulle frälsa inte bara Sverige utan hela världen.” En krystad och pinsam jämförelse i min mening. Vi hyllar dagligen öl efter vår personliga smak och jag tror inte någon reagerat på de rosande orden om det hade rört sig om en mikrobryggd öl från valfritt svenskt bryggeri.

Linderoth insinuerar att Anders Levander skulle vara köpt av Spendrups, “Jag läser inte en recension för att någon har gett pengar till någon för att skriva om en öl ” och väljer ytterligare att kalla recensionen “en ganska grov åverkan på förtroendekapital” .

Jag blir tvungen att ställa frågan, är det för att recensionen ställer sig positiv till ett öl från ett makrobryggeri? Har den svenska öljournalistiken inte kommit längre än så? Hur ska öljournalistiken någonsin bli tagen som seriös när vi anklagar journalister med andra värderingar och bakgrunder som köpta. Det är rent ut sagt pinsamt.

Joel avslutar sin bloggpost, “… Jag hoppas att du kommer att känna förtroende för att jag på ett eller annat sätt försöker berätta om vilken öl som smakar bra i min värld. Och varför.” och jag kan bara konstatera att det är precis samma sak Anders Levander försökt göra.

Hos mig har inga förtroenden brutits, jag är övertygad om att båda författare gör sitt yttersta för att vägleda och dela med sig av sina upplevelser.

Men det är en mörk dag för öljournalistiken, att utan grund eller källa kalla andra journalister köpta gör nog att vi får plaska vidare i vår egen lilla ankdamm en lite länge tid.

Johan Blasberg

Då och då får vi otroligt trevliga små krogrecensioner tillsända oss från ölbarskonnässören Bertil. Det är inte alltid vi själva har hunnit med att prova alla ställen som öppnar upp, eller ens vet om att de finns. Nu är Bertil tillbaka med ännu ett vattenhål för öl, och därtill ett som fler och fler ölfantaster i Stockholm har funnit. 
/Manker

I julhandelns stress sprang jag in på NK och plötsligt dök i huvudet upp någons knyst att här har ju öppnat ännu ett nytt ölställe. I NKs undre plan, intill NK Saluhall, ligger “Kök & Bar“, som trots att det har funnits i snart 2 år helt har gått mig förbi! Möjligen har det imponerande ölutbudet inte funnits lika länge, här finns över 100 sorters öl på flaska samt flertalet nyheter som inte hunnit få plats på öllistan utan har placerats nederst på mittenhyllan. Julshoppandet avstannade helt. Trots antalet öl så ser det inte riktigt ut som en vanlig pub, men det behöver det ju faktiskt inte göra heller. Bland nyheterna som fanns upprade vid mitt besök fanns 4 olika Alesmith, BrewDog Hello My Name is Ingrid, Nögne Ö Imperial Stout, Pang Pang Petterson Porter och Caldera Ginger Beer.

För den som vill hitta något annorlunda finns till exempel ett bryggeri som för mig var helt nytt, från Dalarna. Linneaus American IPA är från Dalarado Brewery i Malung, alltså inte Colorado där bryggaren kommer ifrån utan från Malung. Ölet är som ni nog gissat uppkallat efter han som officiellt namngav den ojämförligt viktigaste växten i sammanhanget – ‘Humulus Lupulus’ . oftast kallad humle. Kul att det var ett svenskt bryggeri som kom på namnet. Ölet är riktigt bra med härlig smak, slagkraftig doft och väl kryddad med Magnum, Centennial och Chinookhumle. Finns det liv finns det hopp!

Förutom all öl så finns det väldigt trevlig och framförallt kunnig personal, det finns framförallt något genuint i attityden som kanske fattas på några andra ställen. Här gillar de öl och gillar att prata om det. Avslutar nu med en Porter, Mikkeler – Cu’t Ca Phe Bia Ba, ja ibland är systembolagets beställningsnummer enklare att uttala. Den hungrige kan också avnjuta mat här för mellan 100-140 kronor. Köket stänger en timme innan så jag måste gå hit för att äta lite tidigare en annan dag. NKs klass på mat i kombination med priset inger stora förhoppningar!
Repeterar: Finns det liv finns det hopp.

För mer information, nyheter och för att hitta dit så kan ni kika in deras Facebooksida.

Bertil

Då och då får vi otroligt trevliga små krogrecensioner tillsända oss från ölbarskonnässören Bertil. Det är inte alltid vi själva har hunnit med att prova alla ställen som öppnar upp, eller ens vet om att de finns. Därför kommer Bertil framöver ge oss koll på vad som händer på krogsidan, främst i Stockholm. Det blir allt från korta till längre snippets med omdöme och lite om baren, ölen och kanske maten.
/Manker

Häromveckan råkade jag springa på ännu ett nytt ölställe i stan. Gigantiskt till lokalen men dock väldigt öde och inte mycket folk. Det är sportpubkedjan Pithers som nu har öppnat sitt första ölhak på Mariatorget i Stockholm. Pitchers har förutom det nyöppnade stället i stockholm pubar i 9 andra städer, allt från Linköping till Falun. Natalie, som är den som köper in ölen berättade att det är den första Pitchers i lander som har microbrygder (red. enligt henne, då det inte stämmer. De flesta Pitchers erbjuder bra craft beer i kylarna). Imponerande då hon  sa sig ha sagt till Pitchers att det inte går att öppna ett ställe beläget här med “vanligt” ölutbud. Här vid Mariatorget låg förut Tivoli, sedan Heléns Krog och nu då Pitchers. Som sagt lite öde nu när jag besökte dem, men då hade de inte öppnat officiellt ännu.

Jämför man med Bishops Arms så är det kanske inte lika mysigt, men med folk och liv så blir det säkert bra. Efter att ha hänt väldigt lite i stan under de senaste åren har vi i år sett öppnandet av Flying Elk, BrewDog Bar, Bishops Arms Gamla Stan och Hornsgatan, Hopodske Dvere, Bierhaus och nu då Pitchers.

I ölkylarna hittar man öl från Evil Twin, Sierra Nevada, Calders, Westmalle och Flying Dog för att nämna några. En sak som slog mig var däremot att man inte hade några svenska microbrygder på fat, närmast kom Lava från isländska Ölvisholt.

Karta till Pitchers Mariatorget.

Best Regards
Bertil

Då var det åter dags för mig (Manker) att återvända hit till MankerBeer.com som har legat lite i lä under SBWF och GABF samt vår efterföljande tripp till västkusten, vi ber om ursäkt men lovar att det kommer lite roliga rapporter därifrån. Medan jag sammanställer hundratals bilder på och kring öl samt smälter alla intryck så låter vi vår gode vän Kristopher från i vårt tycke landets bästa ölblogg, Kornmalt & Humlekottar ge sin syn på Systembolaget och dess utbud.
/Manker

Man får ofta höra att Systembolaget har ett brett sortiment, och det får jag väl hålla med om.. Med vissa paranteser. Hur stor del av ölen som står på Systembolagets hyllor är industrilager? Om vi nu talar om det som faktiskt står på hyllorna och inte i beställningssortimentet, det måste väl vara iallafall 70-80%? Jag har inga exakta siffror utan går efter det jag ser i butikerna, men det finns säkert andra som har och då får ni gärna fylla i här. Var vill jag komma med detta då?

Jo, det jag undrar över är hur det kan finnas en så stor marknad för denna sortens öl när dom flesta smakar mer eller mindre likadant. Två varianter Sofiero plus olika storlekar på burk och flaska, samma med Norrlands Guld, Spendrups, Åbro, TT, Arboga, Stockholm Festival, Smålands och så vidare, och då talar vi bara om dom svenska märkena. Peroni, Stella Artois, Efes, Mythos, Karlovacko, Heiniken, Baron Trenck, Singha, Lapin Kulta, Carlsbergs alla varianter.. Ja, ni fattar. Smaken är som baken säger man och visst finns det folk som gillar den här sortens öl, men vilka av dessa ölen hade dom faktiskt saknat om Systembolaget hade skrotat hälften av dom? Min gissning är att dom bara hade tagit en annan sort istället, “trist att dom tog bort Spendrups Guld men vafan Mariestad är också fin ju”.

Nu ska jag inte säga att jag inte tycker om lageröl för det gör jag. En riktigt bra, välbalanserad, krispig lager är bland det godaste man kan dricka i min värld, men större delen av ovan nämnda öl är inget av detta. Kvalmiga maltbomber i hemsk obalans av plåt, tonårsfylla och smör med en alldeles för hög kolsyrehalt. “Serveras väl kyld”, jo afan! Annars finns ju risken att ölen faktiskt smakar något! Nä, dålig öl är var det är. Kan anses elitistiskt att säga att det är dåligt, men det är produkter tillverkade av dåliga råvaror på industriell nivå. Jämför med grönsaker, frukt, kött, vad som helst! Det smakar bättre när det är gjort med kärlek och respekt, det är ren fakta.

Jag är glad att hantverksölen har nått Sverige med full kraft. Jag är glad att jag kan gå ner på mitt lokala Systembolag, som är det absolut minsta Systembolag jag känner till, och köpa öl från Samuel Adams, Brewdog och Brooklyn, men jag är också ledsen över att hyllorna nästan ger vika av industriellt tillverkade maltdrycker. Min uppmaning till Systembolaget är att skrota 50% av all industrilager dom har, kanske köra ett test en vecka och se hur det påverkar försäljningen. Jag kan garantera att den inte kommer sjunka. Människor köper dessa pissöl av gammal vana men det är ingen vana som är svår att bryta tror jag.

Det sägs att det är hipsters som tagit den nya ölboomen dit den är och det är alldeles säkert sant (till viss del, själv tror jag på dom riktiga ölentusiasterna), men isåfall tackar jag dessa hipsters. Det sägs också att när denna vågen av öl tynar bort så kommer vi alla att gå tillbaka till industrilager igen vilket jag tycker är en befängd tanke. När man en gång har börjat dricka riktigt bra, hantverksbryggd öl så är man bra dum om man går tillbaka och dricker piss efter det. Och så dum kan ingen vara. Inte ens en hipster.

Återigen får vi besök av gästskribenter i form av Ölitisterna. De har tidigare skrivit om de bortglömda ölstilarna Gose och Lichtenhainer men kommer idag att ge oss mer kunskap om Berliner Weisses – en ölstil som trots en lång historia varit nästintill omöjlig att finna fram tills häromåret. Ölstilen har fått ett rejält uppsving tack vare sin låga alkoholstyrka, rena syra och möjligheten att smaksätta den med allehanda kryddor, frukter eller galenskaper.
/Manker

Redan på mitten av 1600 talet började man dricka suröl i Tyskland, det är veteöl som har surats med hjälp av mjölksyrabakterier som vid jäsningen mumsar sockerarter vilket resulterar i laktat, som ger syran. Även om det faktiskt inte finns bevis på att det gjordes med just mjölksyrebakterier är det så den moderna Berliner weissen idag skapats. Ett av de få fynden som säger att man inte använde just mjölksyrebakterier säger att man begravde ölet i varm sand. Detta kommer från Michael Jackson, världens mest kända ölkännare. Hur det skulle göra ölet surare vet jag inte, men teorin bygger i alla fall på det. Laktat är en biprodukt från jäsning där lactobacillus, brettanomyces och/eller pediococcus finns närvarande men då dessa har en tendens att sätta sig på bryggutrustning och i bryggerier så är det vanligt att man istället tillsätter laktat under koket eller efter jäsningen för att få rätt grad av syra.

Hur stilen egentligen uppkom är egentligen en myt, men den myten säger att en general i det 30 åriga kriget sa till en av sina underordnade att han skulle fixa en öl till honom som inte smakade som de vanliga ölen han drack. De skulle tydligen vara helt vedervärdiga.

Eftersom man var i krig i så var det svårt att få tag på vete så en smart herre kom på att man tillsatte mjölksyrebakterier så blev det nästan som vete. Till denna myten finns det en hel del olika fynd som bland annat säger att ölet egentligen kommer från Niedersachsen eller runt Hamburg. Andra säger att det är flyktande fransmän med det roliga namnet Hugenotter som utvecklade ölet redan på 1500-talet och tog sen med sig det till Tyskland.

100 år senare var det innedrycken och det mest populära att dricka i den Preussiska huvudstaden (senare Tyska huvudstaden). Det fanns på den tiden 700 bryggerier i Berlin som alla hade en Berliner Weisse. Idag finns det bara ett kvar och det är Berliner Kindl Brauerei (Schultheiss har också bryggt Berliner weisses, båda ägs också av Oetker Group). Men det har börjat komma upp nya bryggerier som tex Brewbaker.

Även om stilen inte uppkom i Berlin så namnet är skyddat i Tyskland och rent krasst kan man inte göra Berliner weisse på någon annan plats även om det görs runt om i världen idag.

En Berliner Weisse ska enligt bryggartraditionen ligga på en alkoholstyrka mellan 0,5-2,6%ABV vilket gör att den kan säljas som lättöl. Men den moderna Berliner Weissen ligger numera runt 3% ABV och skulle kunnat säljas på valfri bensinmack i Sverige som mellan öl. Ja det är kanske en verklighet inom kort. Vidare var ration vete och korn 5 till 1 och tanken var att man skulle dricka ölet så färskt som möjligt då ingen direkt vidare jäsning skedde och ölet hade som mest syra och fräschör när den var klar. Detta skiljer sig från vad Michael Jacksson skrev ovan då lagringen i sanden kunde ske över flera månaders tid. Hör man med ölnördar så går åsikterna isär då vissa menar att 10 eller 30 år gamla berliner weisses smakar skunk medan andra tycker att de är finfina, troligen har det med smak och även de individuella ölen att göra.

En annan sak man har i den moderna Berliner weissen är saft. Ja det är sant, man häller saft i och kallas då ”Ein Berliner weisse mit Schuss”. Saften är i regel hallonsaft men ibland tillsätts myska (eg. myskmadra, som är en växt som finns i lövskogar). Ölet blir helt grönt och heter då ”Berliner Weisse mit Waldmeistergeschmack” (skogsmästaren på svenska). För de lite äldre läsarna bjussar vi även på en annan klassiker ”Weisse mit Stippe” som är en Berliner Weisse med en liten snaps.

De moderna berliner weissebryggarna tenderar att “go nuts” med smaksättningen och idag ser vi exempel på berliner weisses med blommor, gurka, fruktkorgar och honung. Istället för att tillsätta smaken med saft eller tillsättningen av snaps i det färdiga ölet så får ölet ligga med smaksättningen för att ge bästa och mesta möjliga smak och karaktär.

I Sverige idag finner vi ett par berliner weisses där BrewDog och Brodies samt Stillwater och Monarchys samarbetsbrygder är de som stuckit ut. Vi hoppas få se fler!

Än en gång har vi på MankerBeer äran att erbjuda en gästkrönika, eller snarare reskrönika från en av landets bästa och trevligaste bryggare – Henok Fentie, ja det är han (+Karl Grandin) som brygger öl under namnet Omnipollo. Denna gång är det en berättelse om hur han, Karl och en glad vinnare i form av Rick Lindqvist åkte över till England för att brygga öl. Hoppas ni uppskattar det.
/ Manker

Dag 1

Jag och Kalle landar på Heathrow 17.50. Vi ska möta vinnaren i vår bryggartävling där. Han heter Rick Lindqvist och har flugit in från Göteborg 10 minuter tidigare.

Rick spejar nyfiket efter två omnipollos men det dröjer tills vi står rakt framför honom innan han hoppar till ”där är ni ju, va kul!”. Och kul är precis vad det är. Det är kul att vi äntligen träffas, det är kul att vara i London och det är kul att vi ska brygga öl tillsammans.

I hisnande fart färdas vi med taxi till hotellet. Vi berättar om oss och Rick berättar om vad han anser vara lyckat och mindre lyckat med våra öl. Det är ärligt, rakt och initierat. Vi hinner avhandla mer eller mindre varje del av den svenska ölscenen under den långa taxifärden och ju mer vi pratar desto mer spänd blir jag på morgondagens bryggning.

Efter att bokstavligen ha studsat in och ut ur hotellet så möter vi upp Martin Hayes, grundare av Craft Beer Co. En kedja av barer som specialiserat sig på hantverksöl från hela världen. Vi besöker en av barerna tillsammans och precis som jag anat och hoppats så fullkomligt kryllar baren av engelska hantverksöl. Precis som jag anat och hoppats så råder en helt annan estetik. En estetik både sprungen ur det subtilt brittiska med även ur en törst efter nya tider. Ibland något trevande men oftast siktet tydligt riktat mot den engelska bryggningens framtid. Senare under kvällen hör jag mig tillexempel för kring en imperial stout som jag läst om och får veta att den har en alkoholstyrka på nätta 5,9%. Inga konstigheter och som upphovsman till stilen finns det inga tvivel om att bartendern står stadigast av oss två.

Dag 2.

Fast i trafik och annat kommer vi tillslut fram till bryggeriet. Siren Craft Brew öppnade för blotta 6 månader sedan av engelsmannen Darron Anley och har redan hunnit brygga öl tillsammans med; Port Brewing, Evil Twin Brewing, Stillwater Artisanal Ales, Hill Farmstead, Cigar City Brewing. Anledningen till det stavas Ryan Witter-Merithew, en bryggare som under flera år byggt ett nätverk och kunskap som få besitter.

Bryggningen får en något trög start tack vare en malt leverans som inte kommit men flyter i övrigt på som planerat. Stämningen är på topp och (som vanligt) ska vi göra ett försök att brygga världens; godaste, roligaste, intressantaste och allmänt mest fantastiska öl. Den här gången en Hopfenweisse humlad med blockbuster humle såsom Amarillo, Citra och Simcoe samt en jäst vi kämpat för att komma över. Ricks vinnande bidrag var ett öl i samma stil och han brinner för den. En stil som i hans mening inte bryggs av tillräckligt många och som förtjänar en plats på den moderna ölkartan. Vi håller med och vårt bidrag till den utvecklingen tar sin början här.

Timmarna går och under tiden provar vi igenom både Sirens öl, vår öl samt en och annan ädelsten som Rick tagit med sig (tillexempel en minivertikalprovning av Westvleteren 12). På eftermiddagen tar vi oss tillbaka till London och bryggaren Gordon McKenzie somnar nästan bakom ratten efter den långa dagen (tanken slår mig att om vi dör så går detta veteöl till historien). Trots det står han redo att ta oss ut på en barrunda. Gamla och nya vänner möts, engelsk hantverköl dricks och känslan av att framtiden är nu är konstant närvarande.