När man pratar lagringsbara svenska öl så kommer man allt som oftast in på Carnegie och då både den svagare 3.5%’iga portern liksom den 5.5% starka diton. I Carnegie har Carlsberg ett stycke svensk ölhistoria och det vet man om då det inte minst visade sig i den prisvinnande Carnegie Special 175th Anniversary Porter som bryggdes tillsammans med Garrett Oliver från Brooklyn Brewery. Att ölet något år efter att det bryggdes gick och vann “festivalens bästa öl” förra året på Stockholm Beer får ändå sägas vara ett tämligen starkt argument för ölets hållbarhet, om än att just specialbrygden är ett modifierat recept som dessutom har legat på bourbonfat. Vanliga Stark Portern bryggdes första gången 1836 och med sin rika historia har denna Baltic Porter kommit att ta plats på den nu bortgångne ölguruns Michael Jacksons lista över 500 klassiska öl. Tidigare har jag endast druckit den lagrad i runt en tio år och då tyckte jag att den hade börjat tappa då kroppen var tunnare och inte höll smakerna lika bra; Mer mjölkchoklad och gräddkola och mindre elegans. När jag nu fick chansen att i lugn och ro gotta i mig en flaska från 2007 så tog jag tillfället i akt att skriva ned mina tankar om den.
Ölet är inte bara väldigt populärt bland porterfantaster som lagringsobjekt utan det fungerar alldeles utmärkt som matöl – då både i och till maten. Med sina milda smaker tar den inte över från maten samtidigt som kolsyran och de lite rostade tonerna ger bra samspel med de flesta maträtterna. Likaså är den i matlagningen inte full med sötma eller för hög alkoholstyrka utan nätta toner av choklad, nötter och kall espresso – vilket går fint in i allt från såser till grytor. Köp gärna en svag och en starkare och jämför, både till och i maten så kanske du finner något som passar utmärkt för just dig.
Carnegie Stark Porter 2007
Utseende: Brunsvart vätska med lätt beigefärgat skum med gräddig topp.
Doft: Du märker att ölet har legat på lagring ett tag då chokladtonerna är aningen pappriga, matta och torra. Fortfarande har du ölets rostade nötighet och ljusa choklad tydligt i näsan, kanske att doften nu är mindre fyllig och har mindre sötma.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ölet börjar fortfarande rätt fylligt i munnen även om du snart märker att det mattats av och är rätt tunn och mild. Gräddchoklad med runda toner av gräddkola – rund, mild och väldigt elegant. Smakmässigt är den rätt simpel och rakt på sak, men det här är inte heller något under av komplexa smaker eller ett smakregister som får telefonkatalogen att likna ett kluddpapper utan det är en ren snygg och mild Baltic Porter.
Betyg? – Bra+. Det känns verkligen som att ölet nu har nått sin peak, den dricks fortfarande med gläjde och smakerna har mattats av just lagom för att bli njutbara likt ljus chokladsås. Tror att de pappriga och aningen oxiderade inslagen kommer växa sig starkare för varje år nu och med så låg alkoholstyrka och redan milda smaker skulle den nog inte vinna på vidare lagring, dock bli en annan upplevelse än nu. Kul att få prova den “lagom” gammal och jag får allt rekommendera er att låta en flarra ligga åtminstone till 2020.
