Hur gör man när man provar en öl 2023? För 6 år sedan, vilket var sist jag tror att jag postade en ölrecension så öppnade man en flaska, burk var inte så hippt än, och hällde upp ölet. Gärna i ett småmörkt rum där man för att få se färgen på ölet fick slå på taklampan lite snabbt innan man återgick till sitt lilla gryt. Glasen var roliga men det var inte samma bredd eller hype på glas som man kan se idag, framförallt i USA, även fast IPA-glas och allehanda brandade lustigheter fanns.

Färgen liksom. Se bara på bilden nedan, visst ser ölet mörkt ut? Eller ja, det är mörkare än vad det faktiskt var när jag tog ficklampan på mobilen och belyste ölet bakifrån. Så var inte rädda, ölet är ananas-färgat och ljust, det är bara min onödigt välformade taklampa som ger lite kopparskimmer. Därför är det också helt meningslöst att döma ett öl efter utseendet på bilderna folk laddar upp, glasen är allt som oftast smutsiga och kameran får en polaroidkamera från 80-talets McDonaldsmenyer att se hi-tech ut.

Oftast var jag nykter nog (…) för att ha smaklökarna kvar och om jag skulle äta indiskt till middag så passade jag ofta på att prova ölen innan jag hade ätit. Kanske är det i allt det här och på grund utav allt det här som Untappd slog igenom. Orka. Sitta. Och. “Nörda”. Istället kunde en snabb swipe med fingret betygsätta ditt öl, en valfri men oftast uselt och intetsägande bild sa allt och that is it, klar. Inga anteckningsblock, inga noteringar på mobilen eller dedikerat provningstid. Bara en app så är det klart.

Samtidigt. Som en motreaktion mot ovan hetsiga betygssättande så har det också blivit allt vanligare och enklare att prova på och tänka till kring öl. Det finns fler och mer pedagogiska källor för öl och omdömen, där framförallt Instagram har blommat ut och stoltserar med drivor tycka-tillare. Däremot tycker jag ändå att gemene persons egna sinnen börjar bli bättre. Vi har ätit på fler restauranger, druckit mer drycker och provat på att laga mer mat hemma än för 6-7 eller 7-10 år sedan, åtminstone om vi skulle dra ett tvärsnitt genom befolkningen. Att tänka till över det som ändå får kallas för lyxkonsumtionsvaror är mer vanligt även fast de allra flesta inte gör det aktivt.

Med detta kommer också en åtminstone teoretisk respekt för produkterna man testar och där vissa lärt sig mappa in upplevelserna i sin tankebank. Jag personligen har ju druckit mer öl de senaste åren än vad jag skulle anse är rimligt. Har jag suttit med vardera öl under en lupp? Icke. Däremot har jag tack vare min bakgrund i nörderiet lärt mig snabba på mina intryck och att på så sätt kunna mappa in dem och gå vidare. Det vill säga, gå vidare och bara ha trevligt med de jag dricker öl med. Vilket för mig idag är det viktigaste.

För med de tusentals öl i samma stil som finns idag så är det rätt små skillnader mellan dem och oftast beror helheten på hur man sovit, vad har man ätit under dagen, är du fokuserad, hur färskt är ölet, hur kylt är det, vad serverar du det i och så vidare. Istället och samtidigt är det snarare att bryggerierna segmenterats något och det är kanske bland 15 % som de allra minsta skillnaderna syns tydligare mot den stora gruppen i mitten. Vad jag menar är att säg att 15 % av ölen fortfarande håller sådär klass. Efter dem har du 15 % till med öl som är helt utan ambitioner, oftast från större aktörer som är volymdrivna. Ölen är okey, bruksöl. 50 % är sedan de vanligaste ölen vi ser på Systembolagets roligare hyllor. Alla är rätt bra och de är alla goda och har väl vissa skillnader sinsemellan. Tänk dig en Lagunitas IPA, bra bärs men jämför du med säg en Sierra Nevada Pale Ale så är de rätt snarlika (i totalt omdöme vill säga, inte som smak vs smak). Resterande 20 % skulle jag dela upp i 15 % som har lite större ambitioner, oftast något dyrare öl där råvaror, processer och tid kostat på ölen något mer. Här har du produkter från olika länders toppskikt (baserat framförallt på oss nördars omdömen). Slutligen är väl 5 % allra toppskiktet. Hur som helst så är idag den mesta svenska ölen i mittenfåran med några som går ett steg ned på min påhittade skala och ett par bryggerier som nästan alltid tar ett steg upp.

Så se framtida recensioner mer som en referens som jag satt. Din egen eller andras smaker är minst lika viktiga där med enda skillnaden att jag kanske har en viss erfarenhet andra saknar och kanske, kanske, kanske har ett språk eller sätt att beskriva som just du gillar. Därför känns det också nu sjukt onödigt att hålla på att recensera öl såhär, jag kommer nog att fortsätta göra det för att erbjuda notiser om smak och så, men mer fokusera på storyn kring ölet och det som är spännande runtomkring. För är det något som saknas idag är det information om varför man gjort ett visst öl, eller är det bara ett öl i mängden?

Nog om det. Nu blire bärs! Dagens öl är jävigt nog en NEIPA med Citra och Nelson Sauvin-humle från Karlstadsbaserade Ten Hands. Med jävig menar jag såklart att jag nu kommer att brygga mina öl på Shapes & Objects Beer Co. där och därför vill dem väl. Samtidigt är deras resa så oerhört fin och jag har alltid uppskattat dem och deras öl som likt många andra i branschen nu börjar bli riktigt fin.

Ten Hands The Agent IPA 7 %

Utseende: Något mer ljust bärnstensdovt, ananasfärgad vätska med fint ljust skum som tvålar ihop sig utan alltför mycket rester. Se punkten längre upp för varför det är onödigt att se på bilder nu för tiden, dåligt belysta rum, efterredigering av bilder och så gör att det är svårt att se hur ölen faktiskt ser ut. Ölet på bilden är mörkare än vad det var men i jämförelse något mörkare än en ultralus haze IPA.
Doft: I mitt smala glas som gör att man får en rolig bild så märks också hur uselt det är för att släppa fram aromer, då vill du ha en kupa för att samla aromerna och en bra öppning för att leda upp dem i din nos. När jag låtit ölet värmas upp någon grad till så framträder något mer herbal tropisk fruktighet med lätt gräddiga toner av persika, krusbär, druvor och grape.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Jag vet inte om det är nostalgin i att recensera en öl för första gången på typ 6 år som gör att jag får associationer jag inte fått på länge. Likt första gångerna man kom över en fint humlad amerikansk IPA och plötsligt upptäckte hur humle kunde dofta och smaka. Det är mjukt men med en balanserat placerad beska och går vare sig till sött eller torrt och beskt utan surfar på mellanvägen. Fruktigt med passionsfrukt, mogen stenfrukt och grape. Ett öl som visserligen benämns som NEIPA men där jag nog vill slå ett slag för att vi ska finna en bättre benämning för mellantinget. NEIPA för mig är grumligare, sötare och mer enformigt, men också ultratropiskt i doft och smak men där de intrycken är flyktigare än i många andra typer av humlad öl.

Betyg? – Bra+. The Agent är en välpolerad och rimligt balanserad IPA som framförallt utan att ha pretentioner eller heller behöva skämmas för det, placerar sig i segmentet “god bruks-IPA”. Det är också i mitt tycke det svåraste segmentet av humlig öl då en majoritet av humlad öl antingen har för höga ambitioner och blir för söta, NEIPA’iga eller svårdruckna. Alternativt blir de för tunna, underhumlade och man märker hur bristen på vilja gör att så länge ölet stoltserar med “IPA” så säljer det. Här har vi en IPA som likt många bättre humlade öl ändå bjuder på en viss beska och som man kan och säkerligen vill ha en till av, något jag sällan säger om typiskt smått överdrivna NEIPAs.

Nästa vecka är det inte bara löning utan även dags igen för Nöjesguidens Ölmässa Stockholm. Jag skriver ut Stockholm, inte för att jag är härifrån och vill verka lite mallig utan för att de också arrangerar samma mässa i Göteborg.

För den inbitne ölnörden kanske nöjesmagasinet Nöjesguidens inte låter lika sexigt som många av de senaste årens storslagna festivaler med influgna bryggerier och öl i hundratal. Det jag tycker man missar då är att Nöjesguiden arrangerat den här ölmässan sedan 2015 då den hölls på Scandic Anglais på Stureplan i Stockholm. Jag minns den festivalen som rätt busig med en bra nyfiken mix av bryggerier där PangPang höll låda uppe på någon särskild del av lokalen dit man fick ta en separat trappa för att ta sig, eller det kanske var något år senare, varmt och sådär Fredrikianskt stökigt var det i alla fall. Vill även minnas att Stigberget, Brewski Brew (som de hette då) och Åre Bryggcompagni var där. Därefter har mässan bytt lokal ett par gånger men likväl har den varit ett intressant tillskott för att sprida intresset kring öl.

Vad menar jag då med intressant? Jo, för lika lite som att de allra mest inbitna ölnördar är representativa för den breda massan som gillar god öl, lika lite är jag det. Det jag tycker har varit så fint med Nöjesguidens ölmässa är att man nått en oerhört mycket bredare publik och framförallt diversifierad i ålder och kön, än många av de mer etablerade, rena ölfestivalerna. Less drama, less Untappd och mera kul helt enkelt!

I år hålls ölmässan i det nyrenoverade Brygghuset på Odenplan i Stockholm och utställarlistan består av nedan akter där det är kul att se Apex komma med humlekalas, Noisy Bastards som kommer hela vägen från Sundsvall, PangPang kommer åter och lär ta med sig fest och så ser vi Agitator Whisky som jag verkligen, verkligen gillar (missa inte deras Rye eller Rök).

Förutom massa öl och andra godsaker blir det livemusik med Natalie Lindh och så är bokaktuelle Sanna Lindberg på plats för att berätta om sin bok (missa inte den, lanseringsfest på Lådan i Stockholm nu nästa tisdag på tal om det).

Senare på eftermiddag och kvällen är det ölprovningar och ölcocktails med Karlstads finest Ten Hands Brewing på Hotel At Six vid Brunkebergs Torg. Därefter fortsätter festen med mer Ten Hands och skönt häng på Stigbergets Fot där ingen mindre än undertecknad spelar musik natten ut och pratar om mitt nya projekt Shapes & Objects Beer Co. Förvänta er African Funk och svensk 90-tals hiphop.

MEN. Nog om all den informationen ni enkelt hade kunnat googla er till om ni bara var lite mindre lata.

Självklart vill Nöjesguiden att alla MankerBeer'ianer ska dricka god öl och festa med oss hela dagen, kvällen och in på natten! Därför lottar vi ut hela fem biljetter till ölmässan! 

Allt ni behöver göra för att ha en chans att vinna är att kommentera här eller på MankerBeers Instagram med svaret på nedan. Vinnarna meddelas i mitten av nästa vecka.

Tävlingsfråga
Frågan lyder. Vilka vann Årets Ölutvecklare 2021, ett pris som Carlsberg Sverige årligen delar ut på Nöjesguidens Ölmässa? Svara nedan eller på Instagram och in och likea oss där vet jag, vi säger att det ger er extra chans att vinna 🙂

Full utställarlista per 16/3

Agitator whisky
Apex Brewing Co.
Cannadips
Explorer gin
Gröna Linjen
Hop Notch
Noisy Bastards
Nya Carnegiebryggeriet
Omaka
Omnipollo
PangPang Brewery
St:Eriks
Swedish Match
Örebro Brygghus

Läs mer på Nöjesguidens eventsida eller på Facebookeventet.

Innan ni läser nedan så kan det vara bra att se var vissa av mina premisser kommer ifrån. Läs gärna del 1 om min analys av tiden från MankerBeers start runt 2009 fram tills idag. Läs sedan den inofficiella del 2 som är en Manker Lackar på sambandet mellan en öppen marknad och hur vi på grund utav en överetablering på marknaden riskerar att se fler bryggerier gå under.

För det är utifrån det sambandet, utvecklingen över tid, en öppen marknad och att alla kanske inte riktigt kan finnas på marknaden samtidigt som leder mig in på dagens tänka. Allt är något nedbantat i längd och utförliga argumentationer, men kommentera gärna här eller på våra sociala medier på Facebook eller Instagram så kan vi fortsätta diskussionen där.

Manker, kom till ämnet nu för fasiken! Dagens tänka ska då komma att handla om krogarnas (eventuella) ansvar, deras förutsättningar och möjligheter att stötta små, svenska bryggerier.

För på samma sätt som att jag tycker mig se en viss överetablering av bryggerier, mycket på grund av hur lätt det är att starta ett bryggeri idag så tror jag mig se tendenser på en överetablering av krogar. Kruxet här är att jag samtidigt tycker att det finns för få krogar, så vad nu då?

Om vi börjar med att se på typiska ölkrogar. Det vill säga pubar, krogar och restauranger med ett uttalat fokus på hantverksöl eller som på andra sätt får anses vara det på på grund utav sitt utbud av öl. Vad ser vi då?

Jag får ofta frågan vart man ska gå och dricka god öl i Stockholm och visst har det öppnat lite nya, mindre ställen kring stan, men det är förvånansvärt få nya ölställen. Istället blir det klassikerna kring Slussen, runt i city med Pressklubben, Belgobaren och så samt någon enstaka utflykt längre bort än så.

Det ser snarlikt ut om vi blickar tillbaka ett par år. Visst, pandemin kom däremellan men det var nästan så att det kom att fostra fler ställen än innan eller efter. Mikkeller Södermalm, Omnipollos Kyrka, Sommarlådan och sedan öppnade ju Stigbergets Fot just innan nämnda pandemi. Northern Exposure (tidigare NKB) öppnade även upp sitt taproom och Brisket & Friends som har mycket öl från Unibärsum, PKLK/Big Bones har också öppnat någon ytterligare destination.

Gemensamt för de flest ovan? Som självklart inte är alla ställen som öppnat. Ja, det får väl vara att många är kopplade till bryggerier och färre är öppnade av entusiaster som vill driva bar utifrån sin passion till öl. Vad vill jag komma med det, klagar jag, är det något fel med det? Mnjae, men det är en iakttagelse som jag tror hänger ihop med tidigare delar och kanske är ett tecken på något större, som i sin tur kan kopplas till varför vi ser färre fristående ölkrogar.

Troll.

Som vi kanske kommer att se senare när jag skriver om distribution och vägarna ölet idag säljs via så har en stor faktor i tillväxten för medelsmå till större bryggerier varit den egna försäljningen. Såklart finns det styrkor och nackdelar med att lägga ifrån sig den egna försäljningen, alternativt att arbeta fram en mixad approach med egen försäljning som kompleteras med försäljning genom en distributör och/eller andra kanaler.

Det är rätt enkel matte. Du anställer 5 personer (X) och investerar i lokaler och utrustning (Y), samt önskar hålla en viss förtjänst per liter öl (Z). Sedan kostar det att tillverka själva ölet (A) (exklusive alkoholskatt). Då har du en overhead som oftast består av el, vatten, arbete, tanktid etc och som i vissa fall innefattar delar av X och Y, den är ibland med i Z, ibland inte. Marginalen i sig (Z) ska ibland täcka X och Y osv, det beror på hur man räknar. Men ni förstår kostnadsbilden tror jag. Ju fler anställda, ju mer utrustning och ju dyrare produktionskostnad, ju högre totalkostnad per liter producerad och sedermera packad öl.

Går råvarupriser upp så ökar A. Går priset för en tom keg upp ökar A. Det gör att Z antingen minskar alternativt att du måste höja ditt utpris för att kunna hålla kvar Z på en nivå som gör att du kan fortsätta att täcka upp för X och Y. Y är ofta fasta inventarier och det är svårt att börja sälja av utrustning utan då får man gå ner på personal eller göra billigare öl, alternativt att försöka sälja mer och/eller dyrare.

Ju fler kockar som kommer till från det att ölet tillverkats och slutligen konsumeras, ju fler påslag och marginaler dyker upp. Ponera att ditt öl ökar med 5 kronor i tillverkningskostnad. Det är ändå 5 kronor bryggeriet inte vill tappa (oftast är det mer än 5 kronor, men igen vi gör det simpelt). Därför ökar utpriset från bryggeriet med 5 kronor gånger den önskade marginalen de önskar hålla. Det är priset till en eventuell distributör/säljkanal. De i sin tur har sin marginal som läggs på det nya priset från bryggeriet. De säljer det smarriga ölet till en krog, som såklart även dem har en viss marginal eller påslag. Så 5’an har nu ökat i kostnad två gånger till innan det når konsument.

Ett verkligen exempel är att kriget i Ukraina gjort att kostnaden för KeyKeg ökade rejält en period, snabbt räknat har det gjort att varje glas öl som säljs, om alla bibehöll sina marginaler längsmed vägen blev några kronor dyrare per enhet ute på krogen.

Problemet är att allt blev dyrare så det var inte bara en 5’a som det ökade med. El, kartonger, leveranser, bensin. Likaså om ett bryggeri vill satsa, då behöver man ofta höja sin marginal eller sin overhead något varpå ölen blir dyrare. OM man inte samtidigt effektiviserar och får bättre packad volym (yield) vilket gör att den totala kostnaden för ölet samt ens verksamhet slås ut på fler liter. Vilket är varför mörk öl eller humlebomber oftast är betydligt mycket dyrare per enhet än säg en något klarare öl. Du får oftast något sämre volym på dem då humle eller tillsatser som kokos osv suger upp eller guckar till ölet, öl du inte kan packa och sälja.

Det var lite det här jag skrev om häromdagen med att små nästan hobbyliknande bryggerier har lägre omkostnader och därför borde ha svårare att motivera ett “högt” pris på deras öl. Samtidigt, jämfört med ett stort bryggeri så har de kanske inte samma effektivisering eller skalfördelar ifråga om inköp av råvaror eller särskild utrustning som ger en bättre slutlig volym att sälja. Därför är det inte så enkelt som att skylla på dem för att det blivit en inflation i genomsnittspriserna på öl, även fast det borde vara något billigare. Annars gör man något lite fel. Om ölet inte är dyrt på grund utav råvaror av högsta kvalitet eller processer, utrusning och så som används för att garantera en hög kvalitet utan mer för att man har för höga omkostnader, då saknar man en stadig affärsplan kan jag tycka.

Krasst kan man säga att den punkt som är känsligast för kostnadsökningar är den viktigaste punkten för slutpriserna och därmed de som sätter möjligheterna för andra aktörer att bedriva sin verksamhet. Nu vill jag inte gå in på differentierad alkoholskatt, momssatser eller arbetsgivaravgifter eller andra kostnader för att bedriva småföretagande. Allt det är oundvikligen något som alltid har möjlighet att dra det längsta strået i svåra tider och för att gynna småföretagande. Småföretagande som i sin tur är de som anställer folk direkt men som också sätter så oerhört många i arbete indirekt. Men för guds skull, påverka gärna politiker och beslutsfattare här för det hade hjälpt mindre bryggerier enormt. Lyckas dem så lyckas bönder och producenter av malt, humle, burkar, maskiner, speditörer osv osv. Samt så kanske man får ut en något bättre och även mindre dyr produkt vilket distributörer, barer och konsumenter trots allt önskar. Varpå krogar kan överleva och konsumenterna får en något större slant kvar i plånboken, trots att de köpt någon god öl. Så god öl som möjligt till så bra pris som möjligt.

Problemet med distribution här är inte distributörer och/eller importörer. Utan distributörer som Brill & Co hade Mikkeller inte nått ut, Wicked Wine satte Sierra Nevada som självklara på kartan i lilla Sverige och Galatea tog Lagunitas från svårunna jänkare till en svensk stapelvara under flera år. Bryggerier som består av 2-3 personer har liksom inte själva möjligheten eller finanserna att kunna ha han om egen försäljning, om de inte jobbar ihjäl sig. Att anställa kostar då minst en 40-60.000 SEK i månaden (ink arbetsgivaravgifter och övrigt) så kostnaden/bortfallet på försäljningen på en enhet öl kommer oavsett lösning. Dela bara den kostnaden för en anställd med antalet sålda enheter/liter såld öl så får man en ide om vad det kostar att anställa en säljare jämfört med att kanske använda en distributör. Återigen, bästa verkar det gå för dem som lyckas kombinera olika försäljningskanaler och hitta synergier mellan produktutbud, säljkanaler och timing.

Det här är också varför många prioriterat och velat stärka den lokala försäljningen av öl. Man kan enklare åka runt och besöka sina kunder, själva slänga in lite fat i bilbarnsstolen på sin Saab 900 och på så sätt bygga relationerna, leverera ölen och kanske ha lite merförsäljning utan att det kostar mer än någon timme av sin arbetsvecka. Kruxet blir när man inser att marknaden i Umeå, Bromölla eller Hallstahammar inte är större är någon enstaka bar, hur ska man då kunna brygga mer än en öl i månaden? Som vi redan tagit upp, marknaden vill ju ha nyheter hela tiden? Om du nu ska brygga nya öl varje vecka, får ut säg 30 fat öl och bara har 5-10 krogar i ditt närområde. Då ska de också vilja ta den volymen varje vecka. Året runt. Men om du har inte 30 fat (900 liter packad öl) utan har 5-7 tankar med 2-4000 liter vardera som du vill ha ständig rotation på. Hur gör man då?

Då är Systembolaget, på gott och ont nödvändigt för att få ut så mycket volym som möjligt utan att behöva arbeta upp en större försäljning på krog och restaurang, alternativt att exportera en betydande volym. Nu handlade det dock om krogarna, så åter till dem.

Vill vi förstå verkligheten för många krögare och entusiaster som drömmer om att kunna starta ett eget ställe där de kanske kan fokusera på sin älskade öl så behöver vi förstå allt ovan. Vad som ligger bakom utbud och pris på det ölet man kan köpa. Här har jag främst tagit upp lokala, svenska bryggerier men såklart är det samma verklighet och faktorer som spelar in på importerad öl. Att köpa hem öl från USA och försöka få ut på den svenska marknaden är tokdyrt. Tro mig, jag har fått hem otaliga pallar med färsk IPA från USA och bara frakten per fat landar på mer än vad ett motsvarande fat IPA från ett bra lokalt bryggeri kostar här i Sverige. Det vill säga att med alkoholskatt och en marginell vinst så är det importerade fatet ofta mer än dubbel så dyrt som något lokalt. Åtminstone om man flyger över färsk amerikansk IPA.

Så till nästa del som fortsätter med krögarnas verklighet så ta med er det att bryggerier sällan tjänar stora pengar på sin öl. Kom ihåg att ju “svårare” öl ju större är risken att bryggeriet har fått ut en mindre volym och därmed har högre omkostnader per liter packad öl. Att varje slant i ökade omkostnader innebär att bryggeriet behöver sälja mer öl, höja priserna eller får stå ut med en sämre marginal på sin öl. Viktigast och som jag vill avsluta med, priset du betalar ute på en bar är inte det priset som bryggeriet ofta har på sin öl. Det är fler händer som ska ha sin del innan du kan mumsa i dig din Amber Ale och att även om ett bryggeri sätter ett finfint pris på sitt öl så kan mellanhänderna ibland se det som en möjlighet att tjäna lite extra. Trots ett lågt inpris så kan utpriset sättas efter de övriga priserna man har, det vill säga att baren tjänar lite extra, bryggeriet behövde likväl sänka sin marginal. Det här är vanligast vid volymavtal eller på öl där man siktar på att snurra volym mer än att maximera vinst per såld enhet. Nog om det nu, allt det kommer i nästa del.

Tack för idag, glöm inte att följa mitt nya ölprojekt Shapes & Objects på Instagram.

Då.

Istället för att dricka öl och ha det trevligt i allmän ro har vi bara under de senaste få åren sett en flerårig global pandemi och krig. Samtidigt har ölvärlden sett ett mycket välbehövt stålbad av värderingar och hur man beter sig mot kvinnor (icke-binära och personer med annat ursprung, hudfärg, läggning mm.) i allmänhet men i vår bubbla i synnerhet, inom ölvärlden. Vi har gått från bra, guldkantade år med högkonjunktur och bra tillväxt till en period nu på sistone där bryggerier, trots att de nu efter flera års efterfrågan från ölfantaster inte ens har råd att brygga lageröl.

På ett personligt plan lämnade jag formatet med MankerBeer kort efter det att jag började på vad som nu är ett fysiskt bryggeri. Där lade jag 7 år av min tid och från första parkett har jag fått beskåda hur framförallt den moderna ölvärlden mognade. Kanske till och med att den fick för mycket sol, tid och kapital och hann med att bli något övermogen. Inte som skryt utan mer för någon form av validering så hann vi med att bli utsedda till ett topp-10 bryggeri i världen. Jag själv kunde mumsa i mig i snitt 3 nya öl varje dag under de här 7 åren på den nya maktfaktorn Untappd och fick lyxen att resa världen över för att prata, dricka och hänga bland riktigt god öl. En galen möjlighet och med fantastiska lärdomar som jag nu vill dela med mig av.

Låt oss nu ta steget tillbaka till de första åren med MankerBeer, till mer än ett decennium sedn. Jag minns så väl en intervju med Garrett Oliver, bryggmästare på Brooklyn Brewery och en legend inom ölvärlden. Då, mellan 2009 och de närmsta 10 åren så frekventerade han Sverige mer eller mindre månatligen. Inte så konstigt då Sverige var en av bryggeriets tredje största marknader och Brooklyn på många sätt kändes rätt spännande. Med sig hade han ofta rariteter i form av “ghost bottles” och med deras East India Pale Ale var de rätt tidiga i Sverige med välhumlad IPA. Där på AG i Stockholm berömde Garrett Brekeriet som han ansåg gjorde något unikt och annorlunda och varnade sedan för en stundande bryggeridöde. Han menade att marknaden nog inte kunde rymma så många fler bryggerier eller olika öl. Tji fick Garrett ihop med många av oss andra.

Tvärtom, som ni kan se nedan i Brewers Associations siffror så har utvecklingen från runt 2010 tokspårat och stigit rakt uppåt. Den dipp som vi ser nedan kring 2018 och 2019 ser mer ut att bero på att man rankar bryggerierna som brewpubs mer än mikrobryggerier. I totala siffror är det nästan en dubblering bara mellan 2015 och 2022, något som går tvärtemot den bryggeridöd Garrett förutsåg något år tidigare.

Ser vi på Sverige och Storbritannien så ser utvecklingen snarlik ut. En gammal poäng jag länge brukade göra på ölprovningar är att Sverige och USA efter förbudstiden har haft en snarlik ökning av mikrobryggerier per capita. Istället för en bryggeridöd kom vi att få fler framförallt mindre, lokala aktörer på marknaden. Kollar vi på siffrorna från USA så är ökningen av Large/Non-Craft-bryggerier i relation mätt i %, men baserat på hur många nya bryggerier som tillkommer under samma tid borde den siffran ha ökat exponentiellt.

För jag tror att det vi såg ske var att på nästan alla etablerade marknader i moderna ölländer så blev hantverksmässigt bryggd öl en lokal angelägenhet och att tidiga utvecklare var de, få, som tog steget och växte. Det vill säga att vi i Sverige, Storbritannien, USA och så vidare plötsligt såg bryggerier i vart och varannat hörn och småstad. Samtidigt kunde mer de redan etablerade bryggerierna som redan hade tagit steget och vuxit till sig kommersiellt nu ta steget till full nationell spridning. I Sverige ser vi hur Sigtuna, Oppigårds, Dugges och nu på senare år kanske även hur Poppels kom att växa under den perioden. I USA har plötsligt tidigare småbryggerier som Other Half satsat enormt och öl som för femton år sedan knappt gick att få tag på från bryggerier som Three Foyds, Bells, Tröegs med fler finns nu på var och varannan bodega och Wholefoods i USA. Då, i Storbritannien drack vi Beavertown bryggd nere på källaren på Dukes BBQ medans de idag brygger enbart Gamma Ray på bryggerier av en storlek som många små svenska bryggerier bara kan drömma om.

Min poäng här är att bryggeridöden nog aldrig kom då craft beer bara var etablerat och intressant i en mindre bubbla, som förvisso växte sig oerhört stark och förvånansvärt stor. Likväl var det i sin egna lilla bubbla som inte hade spruckit och satt sig över hela landet.

En anledning och analys av det är att det var rätt svårt och dyrt att starta ett bryggeri för tio år sedan. Det är det idag med, men där och då fanns det inte samma digitala utbud av kunskap och material. Idag kan du enkelt använda en sökmotor för att få tag på de bästa recepten samt hur du snabbt kan beställa hem ett lagom stort bryggverk för att förverkliga din dröm om att gå kommersiellt. Underbart! Där och då var det inte lika enkelt, de pionjärer som beställde bryggverk från Kina visste inte vad de skulle förvänta sig och glöm inte att öl som Omnipollo Fatamorgana eller Stigbergets Beer Week IPA knappt hade tagit marknaden med storm än, med andra ord var inte IPA-tåget här än. Istället var det ett blandat utbud av öl som betygsattes på RateBeer eller i folks egna små anteckningsblock. Bryggverken bestod av ombyggda mjölktunnor och egensnickrade lösningar som kanske inte passade alla.

Samma gällde med råvaror. Jag minns så väl när Chris Pilkington från Pohjala under en ölprovning på Bishops Arms Gamla Stan i Stockholm på frågan vad som ligger bakom förbättringen i kvalitet på deras öl snabbt svarade råvarorna. Tidigare fick de andra eller tredjesorteringen av humle och annat men nu kunde de unna sig en båtresa över till Sverige och lassa på humle av rätt bra kvalitet. Detsamma kom att gälla nästan alla bryggerier i Europa som länge fick det som inte gick åt i USA och det skulle dröja rätt så länge innan råvaruleverantörer i Sverige och Europa kunde börja förse oss med råvaror av riktigt bra kvalitet. För den som vill läsa en intressant side story om det, sök på Cloudwater och The Veils samarbete med att göra identiska öl med identiska råvaror från samma tillverkare men där råvarorna kommer från lokala leverantörer och hur olika ölen blev. Idag är det enklare att resa på hop selection och leverantörerna i USA och på södra halvklotet har nu behövt blicka sig mo Europa och mindre bryggerier för att kunna nå marknader för att fortsätta växa sin business.

Först nu på senare år börjar det bli aktuellt att tala om en överetablerad marknad som ihop med ibland rätt så bristfälliga affärsplaner gör att fler bryggerier har stängts ned. De som verkligen har drabbats är de större bryggerier som satsat allt på ett fåtal kort (ofta bundna till ständiga vinster på bolagets offerter) som nu har behövt ställa om sin portfölj och produktion, ihop med små hobbybryggerier som på sin höjd når 10’000 liter öl om året. Jag är ingen företagsekonom men har inte svårt att se hur de scenariona gör det svårt att få ekonomin att gå runt om man vill kunna ha råd med utrustning, hyror och personalkostnader.

Ni kanske minns alla Manker Lackar jag skrev baserat på Systembolagets lokala släpp. Självfallet har ölen blivit oerhört mycket bättre de senaste åren, men finns det verkligen utrymme för hundratals lokala öl? Utan Systembolaget hade de inte fått samma möjlighet, men tack vare Systembolaget har vissa kanske också fått blodad tand utan att ha en produkt konsumenterna faktiskt vill ha och som kanske inte var så jäkla bra till att börja med. Det är fortfarande rätt mycket halvplatt och smått syrlig lager ute i landet och IPA som smakar tvål eller bara smutsigt. Det säljer kanske en stund, men verkligheten kommer oftast ifatt en och då står man plötsligt där med en hel batch tveksam öl som ingen vill ha. Då har man vare sig råd att brygga nytt eller möjlighet att få tillbaka sina pengar som man lagt i det ölet.

Men där och då, för en lågstadieunge år sedan, då fanns det plötsligt bara möjligheter och hade man entreprenörsanda, kanske lite kapital och var beredd på att hugga i, ja då var ett bryggeri ändå möjligt. Idag behövs mest kapital så kan man köpa på sig ett litet till mellanstort bryggverk, släng i vad du kan i fråga om råvaror och sedan försöker du kränga så mycket du kan på Systembolaget, lokalt och genom att offerera på varenda offert du ser. Innovation, receptförbättring och kvalitet hinner man alltid med senare.

Själva ölscenen då?

Det vill säga det växande community av entusiaster. Här har det skrivits så oerhört mycket i magasin som C/O Hops och numera även i böcker som täcker motsvarande period som jag dravvlar om. Framväxandet av både den svenska men även regionala ölscener. Det jag vill ha sagt, såhär nästan 10 år senare är att vi inte hade sociala medier då. RateBeer var inte samma konsumtionsfaktor som Untappd har blivit och framförallt så var öl fortfarande rätt nördigt. Just det där sista är något jag tror att jag kommer att komma tillbaka till i den här artikelserien.

Att öl var lite nördigt gjorde att de som syntes och hördes oftast automatiskt vart de som sågs representera en större massa än vad de kanske gjorde. Alternativa forum eller grupper av ölälskare än de som minsann satt på krog X varje dag eller som inte skrev på ett visst ölforum kom liksom lite bort i storytellingen av tiden. Kanske inte i sin egen bekantskapskrets, stad eller enligt sin egen världsbild men i den lite sandlådeartade “debatten” som fanns.

Vad jag menar är att ingen riktigt visste hur man skulle bete sig eller hur stort det faktiska intresset av hantverksöl skulle komma att bli, rätt fort. Och hur vi idag kanske inte nått hela vägen fram men ändå har en väldigt fin representation utav ställen, konsumenter och grupper som representerar allt fler med ett gemensamt intresse utav just öl.

Den klassiska stereotypen av en ölnörd som en skäggig medelålders man, numera även kallad hipster (inte lika vanligt då, glöm inte, sociala medier fanns inte så ingen brydde sig om ditt polerade skägg) stämde för att det var det folk ansåg eller trodde sig se på krogen. Alla andra runtomkring barer, restauranger eller som reste och/eller handlade öl på Systembolaget liksom glömdes bort, men självklart fanns dem. Det är bara att se på Systembolagets försäljningssiffror från de åren, se på hantverksöl och slå ut på hur många ölnördar som syntes och hördes, inte fan var det dem som drack all den volymen.

Därför var det väl, tyvärr, inte så förvånande att ölvärldens Me Too skulle komma. En hemsk och tråkig (att den behövdes vill säga) motreaktion mot hur stereotypen av en ölnörd kom att besannas. En skäggig man vart nördig, han startade krog/bryggeri och tog med sig sina ohotat oemotsagda åsikter, tankar och beteende in i det. Nu vill jag inte dra alla över en kam och såklart, som vi sett så är detta ett beteende i alla branscher, tyvärr. Men jag tror, och kan säkert ha eller tänkt fel, att just bristen på tidig representation och en outvecklad kultur inom en sektor bidrar till sexism, rasism och “jag vet bäst”-ism.

Jag känner och tror mig se en helt annan öppenhet idag, även fast ovan skit såklart finns kvar här och var. Men som community känns ölscenen idag mer öppen. Det finns fler forum på fler plattformar vilket gör att fler lättare kan finna sin väg in i en gemenskap kring öl. Då, 2009 och runt de åren var poddar inte så utvecklat, Facebook hade just kommit, Instagram fanns väl inte och jag tror att det i sin tur gjorde att vi började där och så som vi gjorde. Åren innan fanns såklart en ölkultur men med intåget av bloggar och annat kom kulturen att synliggöras.

Det som skedde land och rike runt tidigare vet vi inte riktigt, som med all historia skrivs den av den som vann, eller den med makt. Så att säga att den “moderna” ölkulturen kring 2010 var grabbig på grund utav att det började dyka upp IPA och unga krafter utan koll på öl tror jag är hemskt felaktigt. Jag skulle säga att det snarare beror på att ingen vet vad som sades i hemmen eller på krogarna innan dess. Sedan, för att argumentera mot mig själv så tror jag att jag vet bäst-ismen är en del av en försvarsmekanism som ofta ligger samlare nära och många hade sådana tendenser eller kom från en sådan värld där ens egna intressen är en viktig och stor del av en personlighet vilken man behöver försvara. Det här ämnet lär jag återkomma till.

Gick du på en ölfestival eller ett event de här året kunde man rätt snabbt scanna av lokalen och känna igen de flesta. Den klassiska frågan om hönan eller ägget kan appliceras här. Var det färre som brydde sig om öl eller fanns det fördomar eller rädslor som gjorde att vissa inte sökte sig till communityn utan kanske mest drack öl hemma. Det vill säga, kom det ökade intresset i allmänhet med att det blandades ut eller finns det ingen relation mellan dem? Var det unikt för Sverige eller såg vi liknande representation utomlands? Jag minns egentligen för lite för att känna att det vore rätt att påstå något här, men vad jag tycker mig ha sett är att det är först de senaste 4-6 åren som vi börjat få se en större representation här i Sverige. Något som i vissa fall har gått snabbare utomlands.

Jag tror dock att det har att göra lika mycket med att Sverige är en förgrundsmarknad som är tidiga att hoppa på nya saker. Det ihop med att internetanvändandet är större i Sverige än säg Spanien (tänk nu över senaste 20 åren tills idag) och att den svensk ekonomi sett rätt bra ut med en växande medelklass. Just det fenomenet är rätt vanligt i analysen av flera sektorer på marknaden, inte bara öl utan även restaurangbesök, intresset för vin, resor, sociala medier och andra områden som ofta betecknas som “lyxvaror”. I Kina ökade medelklassen något enormt och vipps vart man starkare som köpkraft. Andra länder som inte har en mognande (åldersmässigt) och ökande medelklass har inte sett samma utveckling i frågor som sexism, rasism och kring sektorer som de ovan.

Kort och gott kom det generationsbytet från generationen före mig till min generation och är nu på väg över till den yngre. Ölets naturliga del och intresset kring den skulle jag vilja påstå kom till under min generations glansdagar. Inte för att ölen var bättre eller vi på något sätt gjorde saker bättre utan för att möjligheterna att öppna bryggerier och krogar samt att dela med sig av information om sina produkter eller sitt intresse ökade något enormt under en väldigt kort period. Det har gjort att alla kunnat ta en plats och få sin röst hörd, åtminstone på ett teoretiskt plan. Den yngre generationen idag (säg de som är 18-28) har vuxit upp med att stilar som IPA och allehanda sur- och fruktöl funnits, att du kan få tag på häftiga amerikanska öl online osv. Medan jag behövde byta till mig öl som idag typ går att finna på även de sämre monopolbutikerna, mot öl som finare lambics från Cantillon. Förr behövde du resa till Los Angeles för att som svensk kunna dricka Monkish, idag kan du köpa det från närmsta webshop eller ibland finna på vissa barer.

Den verkligheten gör enormt mycket, kanske på gott och ont. Se, nu är det jag som ska bli gubbig. Det kommer jag dock att spara till en senare post. Däremot, för att avsluta för idag så sker ingenting i ett vakuum och det är det som vi ser nu. Nya omständigheter, spelplaner eller arenor om vi kallar det så dyker upp. Det kommer innovationer (säg hazy IPA), eller vad som för tiden anses vara det, det kommer en reaktion på det (supertrend) och sedan en motreaktion (“vi vill se lageröl”). Sådär vankas det av och an och den ständiga utvecklingen fortgår, bara att den idag går så mycket fortare än för 10, 20 och 30 år sedan. Ibland är det en bra sak som med arbetet mot rasism och sexism inom branschen. Ibland gör det allt svårare, som med eftersökandet av ny, spännande öl och ständigt kicksökande, men så fungerar nästan allt i världen just nu.

Näe, vi slutar där för idag. Gå nu och knäck en god öl och se till att följa mitt nya projekt Shapes & Objects Beer Co.

Edit. Sedan jag skrev ovan idag (7e mars) så har Stockholm Brewing Co. gått ut med att de riskerar/verkar behöva stänga ner sin verksamhet. Sjukt. Jävla. Tråkigt. Och jag kommer att försöka knyta an till det i kommande del. Under tiden, in och stötta dem på de sätt som går!

Brutal brewing började inte så starkt på sin bana för att ta sig in på craft marknaden i Sverige, men på senare tid får man ändå ge dem lite cred för att de har börjat göra lite öl med förhoppningar av att bli bra stabila öl. Personligen sticker jag inte under stolen med att min sommarsemesteröl nummer ett av Pistonhead Flat tire. En riktigt bra välhumlad lager för typ en tia burken. Helt perfekt. När man nu lanserade 2 nya öl under flaggan ”The raw law” blev jag genast sugen att se var de hamnat.

Efter att ha läst deras produktblad som de skickat ut blev jag inte ett dugg imponerad. Nu ska som stå för bryggarkonst utanför reinhetsgebot…zzzz… som i början på 2000 talet. Kan tänka mig att Mankers favorit Lasse Råde hade hurrat i högan sky att äntligen gör någon något fräscht och nytt som att St Eriks hittat på APA. Ja ni förstår.
Men en ingefära stout, ja det låter ta mig fan kul och en lager med cocos. Det är ju faktiskt bra mycket mer nutida än deras produktbeskrivning.

Brutal brewing – Ginger stout

Utseende: Svart öl, men genomskådlig på något vis. Inte mycket till skum och den ser lite platt ut.
Doft: Doftar massvis med ingefära, viss doft av kaffe och soja.
Smak: Det första som slår mig är att det smakar lite som soja med wasabi. Ingefäran är verkligen framträdande, men bakom det finns det en mjuk kafferost smak och en del soja. Något vinöst

Betyg? – Bra. Ja detta är faktiskt bra, ett stort steg framåt får man säga. Ingefäran är verkligen framträdande och kan nog passa en väldigt bred publik. Dock är det väl som med koriander, anitingen så älskar du det, eller så avskyr du det. Wasabi med soja alltså. Borde passa perfekt till sushi.
Kan köpas via Beställningssortimentet på Systembolaget för 27 kr

Brutal brewing – Chococolate

Utseende: Mörkbrun, genomskådlig. Inte mycket till skum. Ser även den lite platt ut.
Doft: Inte så mycket, ganska maltig i doften. Inget direkt framträdande.
Smak: Väldigt vinös, ingen direkt sötma, ingen direkt beska. Ganska flat och bara en vinös smak.

Betyg? – Sådär (-). När jag läste namnet var jag säker på att det skulle vara choklad i ölet, men det är ju inte det. Letade febrilt efter chokladsmakerna och skulle klaga på det. Men Brutal brewing har ingen choklad i ölen utan det ska bara finnas cocos i den. Nu ska jag vara ärlig, jag tycker inte om cocos i öl, men ändå saknar jag den här. Nej jag kommer inte att köpa en igen, men jag tror att den kommer att uppskattas av andra.
Kan köpas via Beställningssortimentet på Systembolaget för 28 kr

Ny månad och då är det dags igen för exklusiva nyheter på Systembolaget.
Balder har som ni kanske märkt tagit över skutan för att presentera släppen från Manker av förklarliga skäl.
Eftersom vi därmed inte har någon i Stockholmsområdet som kan prova ölen på Systembolagsprovningarna kommer jag att skriva om de öl jag tidigare provat, eller att använda mig av våra kontakter runt om i världen för att berätta om hur ölet smakar. Dvs rekommendationer som INTE är våra kommer vi att förtydliga.
Med det sagt, här kommer min analys över det som kommer till Systembolaget den 4 november 2016.
Novemberölen är här och det är nästan bara T5/T6 som kommer så det kommer att bli huggsexa på öl i butik. Eller kommer det att bli det? Ett riktigt osexigt släpp får man väl ändå tycka? De två ölen i T7 är dock väldigt spänannden Gouden Carlous #2 Indulgengence Cuvée Sauvage och Gulden Draak The Brewmasters reserve.
Annars är det svenska öl som sticker ut lite, crowd soursade och framförsta öl. Poppels saison med insamlade bär och så måste jag naturligtvis nämna att det är väldigt roligt att Dugges Never mind the Bollox! kommer tillbaka. Ölen blev framröstad av Dugges följare på Facebook och jag kan ärligt säga att även jag röstade på Never mind the bollox.
För oss som älskar amerikansk öl så är det inte så roligt även om Smuttynoses Baltiska porter är väldigt god och det mest givna köpet på hela släppet.

T5
Founders PC Pils (USA 355 ml 24,90 kr 5,5%)
Amerikanska lager, fuking close to water säger Monty Python. Men fullt så dåligt är det inte! Nej detta är en ganska fin lageröl om man gillar amerikanska tolkningar som är lite som en blandning av en lager och en india pale lager. Man får en väldigt lätt kropp, inte fullt så kolsyrad som många amerikanska lager tenderar. Den smakar citrus och limeskal och avslutar snyggt i en gradefruktsmak och aningen gräsigt. Hinkabillitet till max. Riktigt trevlig.

Anchor Brewing CO Anchor Steam Dry Hopped (USA 355 ml 23,90 kr 5,4%)
En torrhumlad version av klassikern Anchor Steam. Frågan är varför man tar in en torrhumlad version till Sverige? Jag provade en jag köpt i Danmark och tycker att ölen påminner väldigt mycket om den vanliga, inte alls mycket skillnad faktiskt. Förmodligen har torrhumlingen försvunnit längs vägen till Europa. Smaken är i alla fall en lätt öl, mer eller mindre ingen sötma att tala om, ganska torr. Maltig, lite som knäckebröd, lite metallisk. Drickvänlig.

Mikkeller K:rlek 10 (Danmark 330 ml 29,90kr 5,9%)
Klassisk kärleksöl. Söt och maltig, låg kolsyra, inte så besk, tropiska frukter avslutar i sötma. Kan drickas varje dag.

Fullers Vintage Ale (Storbritannien 500 ml 66,90 kr 8,5%)
Detta är en öl jag gärna köper, ställer någonstans mörkt, torrt och svalt och så får den stå där i några år. Den vinner så otroligt mycket på lagring och då tycker jag redan att ölen är väldigt god som den är. Den typiska kastanjefärgen, den nötiga och fruktiga maltsötman med mycket smak av råsocker, russin, mjölkchoklad och lite vindruvor. Ett minus för att den är lite spritig, men det försvinner in i resten av ölen med tiden. Välbalanserad redan vid 1-2 års lagring.

Nynäshamns Ångbryggeri Bötet barley Wine 2015 (Sverige 250 ml 36,30 kr 9,1%)
Vill man ha en bra barley wine som även den kan stoppas undan ett par år så är Bötet också en klockren öl. Russin och plommondoft direkt när flaskan öppnas. Inte lika mycket i smaken där det är mer fikon som smakar, fikonmarmelad rent av. Det är sött och lite sliskigt, men då kommer alkoholen och knackar på dörren och ger ett litet sting som skickar upp ölen ett steg. Perfekt med en 250 ml öl om man bara vill ha något värmande för sig själv.

Smuttynose Baltic Porter (USA 355 ml 39,90 kr 9%)
En riktigt bra baltisk porter. Den är tjock och trögflytnade, en fin rökighet blandat med lite rålakrits. Charkuterier och en del russin och andra torkade frukter. Må vara alkoholstark men det märks inte så mycket. Väldigt fin avslutning i chokladbeska. Krämig och god en höstkväll. Klart en av de bästa detta släppet.

T6
Oude Gueuze Tilquin à l’Ancienne (Belgien 375 ml 66 kr 6,4%)
En av de bästa standard gueuzerna ute i världen. Doftar citrongräs och funkigt. Smaken är slyrligt, utan att bli för syrligt. Citrongräs och lite riesling. Välbalanserad gueuze som inte har några vinägertoner att tala om. Toppklass

Brouwerij De Glazen Toren Canaster Winterscotch (Belgien 750 ml 80 kr 8,7%)
För många herrans år sen var det inne att brygga scotch ale i Belgien och framförallt till julen. De Glanzen toren är inget undantag de gör naturligtvis också en, nu när det är vinter. En maltig och söt, rent av sötsliskig bas som även get en smak av valnötter. Viss smak av torkade aprikoser, även om belgojästen skiner igenom lite med sina banansmaker. Personligen är jag inte helt nöjd med denna öl.

Stillwater Gose Gone Wild (USA 650 ml 99 kr 4,3%)
Brian Strumke, mannen bakom Stillwater tog helt enkelt Westbrooks (där han oftast brygger sin öl) Gose och tweakade den med en jävla massa humle och jäste den med brettanomyces. Gose gone Wild helt enkelt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om stilen, men det är en riktigt kul öl som sätter smaklökarna på plats, ytterst komplex. Lite mer som en välhumlad syrlig saison än som en gose. Det smakar inte gose det minsta lilla egentligen, men det gör väl inte så många amerikanska gose heller iofs. Syrliga gröna äpplen med en väldigt fräsch och trevlig humlesmak.

Poppels Projekt 009 Imperial Saison (Sverige 750 ml 119 kr 8,5%)
Succén med den crowdsoursade ölen är tillbaka. Många som delade ut bär fick faktiskt inte öl första gången och även 2015 sålde allt slut tämligen snabbt. Denna gången har man valt att slå ihop både röda och svarta vinbär vilket är intressant. Ölen är klart bättre än vad den varit tidigare år och det är nog bra mycket mer svartvinbär än vanliga röda, för det smakar mycket svarta vinbär och det är jag personligen barnsligt förtjust i. Riktigt bra, dock ganska dyr med tanke på att man inte betalt för bären.

Dugges Never Mind the Bollox (Sverige 330 ml 35,90 kr 9%)
Äntligen tillbaka! En av de första dubbel IPA från Sverige som jag uppskattat. Frågan är väl om väntan var väl värd det? Det är inte humlen som spelar förste fiol utan det är en större maltbas. Därmed en väldigt söt DIPA, inte allt för bitter. Lite typisk engelsk, från lilla London.

T7
Gouden Carolus #2 Indulgence Cuvée Sauvage (Belgien 750 ml 129 kr 9,8%)
En kul och spännande öl från Gouden Carolus. Ett bryggeri som får alldeles för lite cred i min mening. Detta är en blend mellan den röda Cuvee van de Keizer samt 2 och 3 årig lambic från Boon. Det är en väldigt speciell öl. Det är säkert ett par som inte kommer att tycka om detta. Jag gillar det. Doftar våt trä på något vis, träigt och funky. Även smaken är funky, det blandas lite syra med sötma och med de fruktiga estrarna blir det riktigt kul. Mer och mer funk för varje munfull och mindre fruktighet. Tror att denna öl kan bli fantastisk med åren, den är redan väldigt bra!

Gulden Draak The brewmaster’s reserve (Belgien 750 ml 134,90 kr 10,5%)
Belgisk strong ale som legat på whiskey fat. Härlig doft. Lite kryddig och väldigt fruktig doft. Smaken är även den lite kryddig och väldigt fruktig. Katrinplommon, blandat med citrusfrukter, ek som ger en viss vaniljton. Bränt socker och lite whiskey toner som även ger av en liten alkoholsmak men främst en trevlig alkoholhetta.