MankerBeer.com

Efter en titt på Systembolagets hemsida kan jag bara konstatera att belgarna har fått stryka kraftigt på foten under några år av IPA-fiering. Det är lätt att nedslås av dalande siffror, det ständiga skitsnacket bakom belgiska ryggar och den snedvridna fokusen från den belgiska ölen (red. läs gärna Systembolagets sida om Belgisk öl).

Tittar man totalt sätt ser det inte så pjåkigt ut men tyvärr ljuger siffrorna.

Av 1532 öl på Systembolaget är 167 belgiska (10,9%) men av dem är 21 stycken slut och vad sajten än säger kommer några av dem aldrig någonsin tillbaks igen!

Ser man till vad som finns att tillgå i en fysisk butik ser det betydligt tråkigare ut. Av 789 öl totalt är endast 40 belgare (5%) och då ska man beakta att nästan hälften (19 st) är tillfälliga produkter där många är helt eller delvis slut.

Tragiskt och lite skrämmande kan jag tycka.

När jag gör ett snabbt överslag för att sedimentera min teori verkar det som Manker skulle kunna köra ‘copy-paste’ på detta, byta alla ‘belgare’ mot ‘amerikanare’ och lite siffror här och där. Resultatet skulle antagligen bli slående likt och vips så har mitt resonemang skjutits i sank.

Under en naiv fana har jag trott att ‘lilla vi’ började ta mark från ‘stora dem’ och att nedgången av belgare berodde på annan småskalig öl men icke…

Det är bara att inse att kampen fortsätter, förena er och upp på barrikaderna!

För att upprätthålla vätskebalansen under striden har jag valt den enda belgiska lagerölen som finns att tillgå på Systembolaget.

Paradoxalt nog bryggs den av världens största bryggerikoncern och i sanningens namn tillhör den mer ‘stora dem’ än ‘lilla vi’ men den kommer undan med att den kommer från rätt land. Även solen har fläckar och i sanningens namn om jag någon gång (läs midsommar) köper lageröl så väljer jag ‘Stellan‘ nästan oavkortat, patriotism före logik. Det är en hel och ren lager, det finns inga ben i och en mjuk liten sötma som tilltalar min belgonerv. Ölet i dess nuvarande form föddes 1926 som en julöl men där bryggeriet ligger har det funnits bryggeri sedan 1366. Stella har en trogen skara fans runt om i vårt avlånga land och ska man ut på slagfältet och är törstig så varför inte…

Trots den långa svenska dryckestraditionen är det förhållandevis få, om ens någon, som föds in i en framtid som bryggare eller inom krogyrket. I USA och Belgien är det lite vanligare att familjen äger en restaurang eller ett bryggeri som man värnar om och önskar ska gå i arv, eller åtminstone att ens barn vill jobba är under en period. I Sverige ser det – tror jag – annorlunda ut. Här är det istället en konststuderande som genom en kompis får tipset om att söka jobb på “Hörnan” (nuvarande Belgobaren), en krog som redan på den här tiden, tidigt runt 2002, kunde stoltsera med 50 stycken olika öl varav Maredsous 6 var det som stod ut och var extra gott. Denne konststuderande spoling är numera en aktad belgofil med stor kunskap och erfarenhet om alla de konstigaste små ölen eller berättelser man kan tänka sig. Nu när det närmar sig bokslut för de senaste 10 åren tyckte vi därför att det var dags att möta Jens Skrubbe på Pressklubben i Stockholm.

Den nyfikne Jens ramlade verkligen in på krogbanan genom en slump, konststudierna genererade ju inte direkt en inkomst så det var inte alltför otippat att jobberbjudandet från Hörnan passade. Genom nyfikenhet och inställningen att ju mer du vet ju bättre service kan du ge så började Jens få allt större inblick i ölen som då serverades.  Redan efter dryga året draftades både han och vännen över till “grann/systerkrogen” Pressklubben bara något stenkast upp på Vasagatan. Nu började också ölsverige vakna till liv och i takt med att den fortfarande något begränsade krogvärlden som hade en rätt stor r uljanspå personal började få in mer spännande öl så ökade också ölintresset bland många av de anställda. Genom flertalet resor till Belgien och besök på bryggerier och festivaler så kunde Jens inte bara finna något han tyckte var intressant utan också hjälpa till att ge ett bidrag till att vi har mycket av ölen vi har här idag.

Jag som amerikanofil vart extra nyfiken på att höra Jens, belgoölens beskyddare, syn på det fenomen som har blivit så populärt de senaste åren – någon form av crossovervariant på amerikanska belgare och belgiska amerikanare. Vilken sida är det egentligen som gör det “nya” och blir det någonsin riktigt bra? Jens verkar vara lite tudelad; det är en pågående modernisering i Belgien med flera nya och unga bryggerier som tar plats och inspireras av det som händer i den vida ölvärlden och då blir de såklart inspirerade av vad som sker i USA. Samtidigt blir det inte alltid bra och man applicerar “det amerikanska”på öl som inte alls passar att humlas upp eller använder ölstilar som inte egentligen har någon som helst förankring i Belgien. Till exempel har IPA-labeln kommit nu på sistone och så länge man använder de traditionella vanorna för bryggning så får man sötare öl med jäst som inte alltid borde användas för den här typen av öl. Vänder man på det får jag intrycket att han är något mer positiv; många av de belgofierade öl han har provat har fått en ren och klar karaktär där han nämner North Coast Le Merle som en favorit.

Samtidigt är det mycket av en trend och han tar upp hur collaborations, sambryggningar mellan två eller fler bryggerier, är det senaste och fler och fler belgiska bryggerier vänder sig till Italien, Kanada, Spanien och USA för att prova på att göra öl tillsammans. Om det är en bitvis positiv trend, då ölbryggningen blir mer internationell, så är han mer skeptisk och lite ledsen över att mähät att med frukt smaksätta veteöl, vilket tyvärr fortfarande lever kvar. Ser man till Belgien så är det också fler och fler kvinnor som har tagit plats som bryggare och det ha inte bara anordnats “fru”-bryggningar berättar han (där fruarna till flera bryggare tillsammans gör en öl) utan det har också genomförts träffar enbart för kvinnliga bryggare. Fortsätter vi på det här med trender så är en som har gått till förbannelse att man likt i USA använder träfat för att lagra alla möjliga öl. Ibland är det intressant, som med provningen han håller på att lägga upp med ett bryggeri som har lagt öl på 10 olika typer av fat för att se hur det blir. Det kanske inte alltid blir bra, men det är åtminstone intressant.

Om vi istället vänder oss till det positiva som sker i ölvärlden och främst kanske på krogfronten så är det att fler och fler nu äntligen vågar fråga. Tidigare menar Jens att framförallt män har velat visa att de vet och att de kan när de istället bara vill be om förslag på en öl eller vad en viss öl är för typ. Där har tjejer alltid varit bättre tycker han då de inte verkar se någon direkt heder i att alltid behöva veta mest eller bäst, utan kommer och bara vill dricka något gott. Samtidigt är Pressklubbens besökare idag mer diversifierad än när han började; både vad gäller kön och bredden i ålder och kunskap. Därför gäller det att kunna läsa av sin publik och jag har mött få som har ett så utvecklad system som Jens har vad gäller att minnas smaker och kunna knyta ihop trådarna. När han beskriver hur han lägger upp sina provningar eller rekommenderar öl till sina gäster så är det som om han har en mind map i huvudet med olika grupper av öl och smaker med olika kopplingspunkter mellan dem, vilka kan varieras och twistas i oändlighet. Han har ett par personer berättar han som han verkligen kan och fortfarande lär sig av vad gäller just att få ihop ölpuzzlet och med tanke på att han ändå har provat ett par tusen öl så är det inte ett litet arbete att få en överblick över hur saker hänger ihop. Därför är det en positiv utveckling menar han att fler och fler lär sig mer om öl. Idag kommer det gäster som kan vissa saker, tror att de kan saker fastän de har helt fel eller andra som bara vill lära sig. Den här variationen gör att det snarare än snobbism blir ett ömsesidigt utbyte där de som vill får en chans att upptäcka nya öl, smaker eller historier. Visst kan det finnas snobbism tycker han, men överlag är det de positiva sidorna han lyfter fram.

Nu framöver är det dels 10-årskalaset som sker nu på torsdag och fredag (29-30/11 2012) som har tagit tid och som har varit skötebarnet under hösten. Det är en diger öllista med vissa öl som inte har serverats utanför Belgien, likt PX och Pressklubben 10 tagits fram speciellt för Pressklubben och till och med öl som egentligen knappt serveras i Europa; till exempel Duvel Singel Fermented och Chimay Rouge au Fût. Just PX är en öl Jens har fått fram helt till kalaset för att fira sina 10 år på krogen och de två stammisarna som har hängt med sedan dag ett – Hans och Göran. Förutom kalaset, som ni verkligen borde ta chansen att besöka om ni kan så är det snart dags för ett julfirande under december. Jens har botaniserat i förråden och funnit en hel mängd julöl som nu kommer att säljas till riktigt bra priser och där många har både 3, 5 och 7 år på nacken.

Vill man istället prova belgisk öl på Systembolaget så tycker han att det är bra öl vi har att tillgå, men kanske är det lite dålig variation på dem från år till år. Istället skulle han vilja se en viss kontinuitet på en del öl som vi har med N’Ice Chouffe där man vet att de kommer år efter år varpå man kan köpa några, lagra dem och ändå prova dem då och då med vetskap om att det kommer nya nästa jul. Värre är det med en av hans favorit-julöl De Dolles Stille Nacht som bara har varit på Systembolaget två gånger och som man därför kanske vill hålla lite på. Just Stille Nacht, fast som Grand Reserva och helst med 6 år på nacken är en av hans verkliga all time high-öl. Andra är Westvleteren 12 1989 (som dock skulle drickas när den var 22 år gammal) och Cantillon Mamouche, mycket på grund av att han gillar fläder.

Självklart provades det lite öl under kvällen och såklart behövde jag prova Stille Nacht varpå Jens plockade fram en från 2008 – ett år han menar att många tycker sticker ut lite och att en skiljer sig från de andra. Exakt hur är svårt att sätta fingret på men när flera av de ölkunniga vänner talar, ja då lyssnar man ju. Och det här är en riktigt bra öl; komplex maltsötma, viss beska som som sprallar omkring och en fin smak av gröna frukter med just lagom syra för att gå bra mot sötman. En öl som får ett självklart Bättre+ i betyg. Medan vi kollar igenom lite av vad som finns i kylarna så kan man slås av hur extremt fula vissa etiketter är – något han själv också har tagit upp på sin blogg. Det är inte bara helt otippade motiv helt utan finess eller mening utan ibland kan de vara extremt dåligt utförda, något som inte på något sätt är typiskt för just Belgien utan återfinns i alla länder där det bryggs öl.

Det är dags för Jens att åter hjälpa törstande nyfikna öldrickare att få upp ögonen för vad Belgien har att erbjuda i ölväg och jag får därför avsluta med att rekommendera den mycket läsvärda och välskrivna bloggen Jens för; Skrubbe.com (Facebooksida här). Glöm inte att kalaset pågår nu mellan torsdag och fredag och som ni ser på en av de välgjord och rockinspirrade plancherna så är det riktigt bra öl som kommer att serveras – vissa enbart de här två dagarna –  jag hoppas att vi ses där!