Till slut har jag äntligen provat mig igenom augustinyheterna och jag vet inte om jag ska vara nöjd eller småbesviken. Sierra Nevada Bigfoot drack jag först igår och jag kommer nog bära tillbaka ett gäng ur den låda utav dem jag har köpt. Den är inte dålig, långt ifrån – men jag undrar om jag inte gillade förra årets brygd lite mer. Stor fin beska, lite spritig touch och en sötma som sitter kvar på läpparna, men saknar något litet. De andra då? Såhär i efterhand så ser jag fram lite emot den försenade ankomsten av Coopers Vintage Ale som jag har gillat de gånger jag druckit den. Harviestouns brygd var lite skämtsamt medan Nils Oscar Harvest var både överaskande bra men lite tunn i längden. Old Stock var bra men lite snäll.

Harviestoun Number of The Beast
Metal Edition, 6,66%, mer 6’or och mer 6’or.. men sämre betyg. Vad tycker jag?

Utseende: lite urvattnat grågult.
Doft: Välhumlad lager, delvis i stil med St.Eriks sommarlager och kanske även pilsnern. Vissa spår i doften av gräs, kanske hö. Citrus och citrusbeska.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla och okey kolsyra. Smaken fylls först av lite humle som nästan direkt löses upp och lämnar lite citrus och grästoner kvar. Däremot känns det som om det är något kvar i smaken som sitter kvar och, nej, det är inte gott. Det smakar, men inget särskilt. Hade de marknadsfört den som en sommarlager med normal alkoholhalt, lägre pris och ingen kaxighet hade jag säkert gillat den. Nu vet jag inte riktigt – jag vill inte såga den lika mycket som Daniel på Schnille och Schmak men samtidigt blir den bara tristare och tristare.

Betyg? – OK-, Det började rätt okey men övergick snabbt till något menlöst och rätt så smaklöst, trots en bra smak i början.

Nils Oscar Harvest
En svensk sommaröl såhär på sommarens sista veckor. Lite brittiskt humle, lite amerikansk.

Utseende: Väldigt fint utseende med ett mörkt orangegyllenrött sken i vätskan och ett smått poröst lite krämfärgat skum.
Doft: Mycket trevlig med en distinkt men ändå artig amarillokaraktär som samsas med lite mer brittiskt karamelliga humlearomer. Väldigt färskt och väldigt trevligt. Det lite stalligt grape’iga från amarillon och beskan och det där lite citrusartigt kolaliknande jag tycker att East Kent Golding kan ha, men i en mix som faktiskt känns väldigt samflätad.
Smak: Medelstor munkänsla och bra kolsyra. Oj, detta var mer än förväntat. Om Oppigårds Amarillo redan är smått legendarisk på grund av sin fina, nej – underbara Amarillo så är detta ett väldigt, väldigt bra komplement om man vill ha något lite ale’igare fast med samma stuk. Det är en viss kottig beska som växer in och sedan växer fram genom en trevlig amarillosmak med stall, grape och blommor. Sedan sker något och man minns att detta inte är Oppigårds Amarillo utan en ale från Nils Oscar och vipps så är de mer traditionella ale-nyanserna framme med lite bitterhet, karamellkola och lite tunt slut på allt.

Betyg? – Bra+, det är väldigt mycket jag först tyckte fanns i denna ale som hade kunnat ge den ett högre betyg. Dels har den en amarillohumle som jag, trots min kärlek till Amarillo Spring, inte har druckit sedan jag först provade något med Amarillo i (tror det var Ölands gårdsbryggeri (namn?)). Men det sker saker på vägen och de brittiska ale-elementen kommer in och tar över lite, men på ett bra sätt och gör att den får lite djup i sina uttryck. Men sista dropparna är lite tråkiga, de är lite bitter ale-aktiga och på så sätt gör den det den ska göra väldigt väl, men jag tycker ändå att den kunde gjort något – vad vet jag inte – annorlunda.

North Coast Brewing Old Stock 2010

Utseende: Fin mörkt brunröd vätska
Doft: Karamell, russin, lite mörk frukt, socker, ”natur” (blandning av jord och träd). Brandy?
Smak: Medelstor munkänsla med en lite lättare fyllighet. En söt smak med likörlagrade bär och alkohol (är ändå nästan 12%) börjar. Sedan kommer lite mandellikör, maltsötma och eventuellt lite brittisk beska. Alkoholen är kanske lite för närvarande om man är sådan att man föredrar en mer nedtonat alkoholnärvaro i smaken, däremot stör jag mig inte mer än att det lätt söta gör sig bra med det (i min smak). Kanske lite för tunn och lite för halvsöt för att klara av att bära all smak och alkohol. Tar man Bötet Barley Wine så var den sötare, Bigfoot beskare och enbart typ Brooklyn Monster Ale som var i samma ”viktklass”. Denna är med andra ord lite mittemellan flera referenspunkter för saker jag gillar i en barley wine (edit. om man nu ska kategorisera den som en sådan eller en old ale – sett lite olika där).

Betyg? – Bra, när jag drack denna i fjol så har jag för mig att jag gillade dess kraftiga smak (?). Vart denna smak är nu eller om det bara är min medvetenhet som har ändrats vet jag inte. Men den känns väldigt bra, men väldigt ofärdig. Vissa smaker är i mellanetapper mot att bli antingen mer nedtonade eller kanske mer framträdande. Men såsom den är nu så är den väldigt trevlig med lite av allt. Men jag personligen föredrar, vilket ”vana läsare” kanske har märkt, större kontraster. I dagsläget är denna en bra och god öl att dricka igen när man bara vill ha en lättare barley wine, old ale eller xxx strong ale utan vare sig markant beska, kraft i smak eller doft utan att för den sakens skull bli lämnad med en tunn och menlös dryck. Men med lite tid kan vissa element nog mattas av och den bli mer dessertvinsaktig?

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts - Website

Follow Me: