Bland det första vi gjorde i New York i somras var att gå till Rattle N’ Hum och gå loss lite på vad de just då hade på fat – en rätt diger lista om ni läste i somras. En av de öl vi då provade var Stones Old Guardian – osäker dock om det var 2009 eller 2010’an. Lyckligtvis hittade vi båda dem årgångarna på flaska lite senare varpå det blev ett par köp, helt ovetandes om att 2010’an kommer på bolaget nu i december. Så med två flaskor hemma av den så fick en offras för att återställa minnet om hur den var och om det blir fler köp nu i vinter. Det är iaf en kraftigt maltig och humlig barley wine så för alla som gillar barley wines så är det ett rätt självklart köp oavsett.
Mer nära i tiden drack jag efter ett par dagars lathet så de fasta nyheterna som jag varit intresserad av och det var först igår jag drack Great Divides Yeti och först förra veckan jag drack S:t Eriks Ipa. Ännu en av Jessicas brygder i S:t Eriks-serien. En IPA humlad med stora mängder Centennial och Amarillohumle. Fräscht och välbalanserat mellan citrus, gräs och frukt? Det verkar också vara en öl som fått lite blandat mottagande då vissa gillar den medan andra tycker den var lite “meh”.
Ja det blir rätt trista inlägg veckan ut och eventuellt nästa, jag har en hel drös viktiga saker och är rätt så stressad. Men jag kommer likväl dricka och skriva om god öl så för alla som gillar just god öl så kan man hålla sig a jour bara för att få lite tipps på bra skit att dricka!
Stone Old Guardian Pre 2010 Release
Utseende: Rödbrungyllene vätska med lätt litet skum. 
Doft: Rätt humlebeskt och DIPA-tung. Maltigt och knäckigt med lite bär. Rejäl doft med andra ord i lite typiskt bastand USA-barley wine-anda.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Mycket beska som övergår till en nedtonad oljig och lite nötig smak. Dämpad och rätt elegant, lite maltigare DIPA.
Betyg? – Bättre, beskt utan att bli för humligt. Bastant maltighet och med bra potential om den får vila sig lite. Blir intressant att prova med 09’an framöver.
S:T Eriks IPA
Utseende: Mörkare gyllene vätska med fint lite mörkare gräddigt skum. 
Doft: Rätt gräsig och lite väl ”naturlig” humledoft med mycket centennial. Såpigt och tvål, citrus och lite brödigt. Lite aprikos undertill, vattnig aprikoslag typ.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Rätt tunn kropp med fruktiga smaker av aprikos och persika – som alltid påpekar jag att det som alltid är oerhört fräscha smaker i Jessicas brygder. Det är en lite enkel småtorr bitterhet som blommar ut i efterbeskan. Sammantaget känns det fräscht och gott, men lite för klent. Kanske skulle satsat mer på ena humlesorten för att få mer utav en smak? Visst är det gott, men då och då får jag små tvålspritsaningar.
Betyg? – Bra-, det är ju bra och gott, men likväl är det lite klent på något sätt och det är som en blandning av amerikansk och europeisk (kanske mer än brittisk) IPA. Amerikanskt då det är rätt markant beska, fruktiga och exotiska smaker men ändå lite europeiskt (svenskt) med hur det är lite snällt balanserat. I så fall är Pilsnern nästan roligare. Kvar i munnen finns allt det goda från amarillohumlen och det är den smaken man önskar ölen hade, men likväl är det något som saknas.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
