Ibland får man infall av att köpa på sig ett gäng goda öl som ska provas ungefär samtidigt – ofta sker det, men lika ofta glöms de bort varpå de dricks en och en. Det som sker då är att man helt tappar möjligheten att jämföra de små finesser och olikheter de ändå har men som man sällan upptäcker om de dricks en och en – särskilt om det gäller drycker/öl som man ännu inte är så duktig på eller har lärt sig tillräckligt om för att riktigt förstå. Så var fallet nu härom månaden då jag i samband med att jag köpte hem en Lost Abbey Framboise de Amorosa beslutade mig för att även slänga ned en Cantillon Rosé de Gambrinus samt samma bryggeris Lou Pepe Framboise, fast från 2007. Lyckligtvis kom vi även att öppna dem ungefär samtidigt och Pepe’n och Lost Abbey’n öppnades faktiskt i direkt samband med varandra.
Vad som är likt för ölen är att de alla är lagrade med hallon, dock är Lost Abbey‘n en oud bruin medan de två andra är mer traditionella lambics. Nu har jag försökt läsa in lite på skillnaden här men har inte hittat så värst mycket mer än att oud bruins verkar ta mer intryck från träet på grund av dess eklagring samt att det är mer utav en sur/vildöl än lambic med dess krav på 1/3 omältat vete och proceduren med den torkade humlen etc. Men här hos mig glömmer vi temporärt allt detta då vi ska jämföra de tre ölen. Däremot får den som vill gärna komma med tipps på bra framboises, jag skulle vilja dricka fler för att verkligen kunna ge dem en mer ärlig chans, samtidigt är de följande tre rätt bra och troligen väldigt representativa för sorten (Lost Abbey till trots).
Cantillon Rosé De Gambrinus
På samma sätt som man framställer kriek’s så gör Cantillon en framboise på hallon. Lagras den så minskar dess söta, fruktiga toner medan de sura tonerna blir mer tydliga. I just denna har man tryckt ned en stor mängd hallon ner i 2 år gammal lambic.
Utseende: Under det lätt rosaljusa, småporösa skummet, finns en grumligt ljusröd vätska. 
Doft: Hallon, rätt stiltypisk- eller är det Cantillontypisk sur syrlighet? Lite Brettstuk och en liten dos vinäger.
Smak: Lättare munkänsla med typiska fizziga kolsyran – kanske med lite mer ’fizz’ än vad t.ex. kriek’en hade. Bra sur syrlighet och alldeles lagom. Just hallonen märks inte av riktigt tydligt jämfört med körsbären som har en lite tydligare smak – hallon är lite snällare i smaken. Lite lingonsyrlig smak snarare än de egentligen lite sötare hallonen.
Betyg? – Bättre-, en trevlig hallonlambic (framboise) som dock kunde haft mer fruktig smak och kanske hade behövt något mer – för min smak. Jämfört med kriek’en så saknar den just det fruktiga och över tid då syrligheten framstår tydligare så ser jag inte vad den verkligen kan ha att erbjuda då fruktigheten inte slår igenom helt. Men gott gott gott.
Cantillon Lou Pepe Framboise 07
Här har man blandat ned olika lambics med 300 gram hallon per liter vätska, ölen har sedan legat 2 år innan den buteljerats och nu ytterligare 1 år innan vi öppnar den.
Utseende: Mörkröd och lite lila färg på vätskan med gulröttgyllene skum med minimala bubblor som snabbt försvinner. 
Doft: Som vanligt sådär förföriskt småsur med aningar av hallon. Lagom syrlig. Inte den kraftigaste av dofter utan det är mer lambicens syra som känns.
Smak: Lättare tunn munkänsla med tillhörande fizziga kolsyra. Tunn krop med en smak som är rätt enkel och drar lite lagom åt toner av halvmogna hallon. Mer hallon dyker dock upp i eftersmaken, men det är inte på något sätt fruktigt. Syran växer både på en i munnen och framförallt magen där det surnar till rejält – och i samband med detta så börjar den också kanske komma till sin rätt. Den växer lite då och växelverkan med måttlig smak men med desto mer syra är rätt trevlig. Dock är det som med de andra och jag föredrar nog annat än hallon i lambicen.
Betyg? – Bättre+, inte lika magnifik som Kriek’en men här är smakerna också lite förpassade till historien medan deras sura efterföljare får mer utrymme.
Lost Abbey Framboise de Amorosa
Utseende: Krämbrun färg på vätskan, rätt orangegrumlig – lite som mjuk ekfärg. Nötbrunt litet skum med pyttesmå minimala bubblor som nästan direkt dör ned till en liten ring. 
Doft: Mjuk fin hallondoft mot en lätt naturligt syrlig grund. Mustig kan man nog säga. Det är mycket doft, rätt kraftig – men likväl rätt begränsad.
Smak: Lätt munkänsla med en dos fizzig kolsyra. Smaken upplevs av mig först som lite speciell, det är hallon i centrum men likväl lite svårplacerad. Yoghurtsyrliga o-/övermogna vildhallon med en aning florsocker. Rätt stor smak av hallonfrön och man känner bra av att det är en oud bruin med det ekiga, lätt söta men likväl sura. Eftersmaken gillas, hallonmandelmassa och fin sötma, nice! Oerhört trevlig fizzighet, men tror att det är en öl som kräver sin tid och även en andra flaska.
Betyg? – Bäst-, trots förväntningarna så är jag ändå nöjd. Detta ska ju ändå vara en av USA’s bästa öl om man får tro andra – och vara en ölsort jag mer och mer börjar få upp ögonen för, men samtidigt måste man vara nykter nog att inse att alla har olika smak och vad en tycker tycker inte en annan. Den här är super på många sätt, munkänslan och de lite sötsura smakerna som balanserar mellan mörka hallon och lite syrligt ljusa ditos är fin. Jag kanske förväntade mig mer, samtidigt är hallon för mig något som sällan har kraftig smak. Well, den växer dock än mer på mig då man dricker den såhär i jämförelse med andra liknande öl.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
