Det här inlägget kommer bli lite kritiskt men ändå sluta rätt snällt, men för att försäkra er om att ni inte missar morgondagen och kommande snälla inlägg så kan ni bli ‘follower’ genom att klicka in er här till höger.
Egentligen – såhär i retrospekt så undrar jag lite om hela projektet med Stefans ‘Mohawk‘ och varför Sigtuna fortsätter med arbetet (även om de också verkar få lite hybris.. exempel? på hemsidan skriver dem stolt att Ace of Spades tog slut på 45 sekunder – vilket inte stämmer, stod t.o.m ett gäng kvar då jag gick efter halvtimmen där, dock tog de slut rätt fort). Visst får de in ölen på systembolaget, trots övergödda och hypehöga priser. Jag har bedömt dem som bra svenska mikrobrygaröl, men nu när jag tänker tillbaka så har jag faktiskt inte gillat en enda av dem mer än så. De har varit bra, men med de priserna och den formen av självhype så har de likväl passerat rätt fort.
Nu har då turen kommit till deras julöl – Blizzard, en imperial porter som utnämner sig som ‘extrem öl’. Detta ska 10 maltsorter, mörkt rörsocker och honung tillsammans med 8 olika humlesorter se till? Jag brukar vilja förespråka svenska mikroöl men någonstans i mitt bakhuvudet klämtar det fel med att Mohawkserien liksom St. Eriks har skördat såna enorma ’framgångar’ hos systembolaget. Oftast är det goda och i den senares fall även prisvärda öl, men för Mohawkseriens del tycker jag att det inte alltid blir vad som utlovats – ännu mindre om man ser till priset. St Eriks tycker jag har varit prisvärda och jag gillar Jessicas citrusfräscha humleaura över samtliga öl, de gör sig bra och känns väldigt traditionella och svenska på något sätt – de visar att man kan göra bra öl med enkla knep. Likväl, kanske dags att se över saker och ting för jag tror inte på det här – ge oss bättre priser och bättre öl, eller ge oss i andra fall något annat? Anyway, hur var denna då?
Mohawk Blizzard
Utseende: Svartbrun mörk vätska med oerhört kompakt krämbrunt skum med mini-minimala bubblor.
Doft: Bränd malt och kaffe och rätt tydlig grästorr och kryddig bitterhumle. Den lite unkna humledoften påminner mig om något jag inte riktigt kan placera, eller om det bara är att det luktar så tydligt av färsk men lite unken humle (på något småbra sätt då). Mer choklad och lakrits mot slutet. Troligen kan det unkna också vara en mix av den söta honung och mörka rörsockret som blandat sig med humlen, men likväl – är det bra eller anus? Ja, ju varmare ölen blir ju mer anus doftar det och det är tack vare unken humle och socker och honungs som mest blir klet och tjåp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra och stor fyllig känsla i munnen. Smaken är först rätt bitter och både humlen och malten gör sitt där den senare pumpar på med bittert kaffe och choklad. Den första eftersmaken är av brända maltsorter (och inte bara bränd malt) och brända kaffebönor. Trots det brända och bittra så är den ändå rätt len och snäll för 9,7%. Bra tryck i smaken och bra bitterhet som följer det lite söta i smaken. Dock kommer jag inte ifrån att jag inte gillar den obalanserade smaken som drar åt någon mix av bra och helt galet ihopmixat (negativt då). I takt med att den värms mer och mer så framstår de smaker som förut var åtmstone intressanta som rätt blaskiga och för obalanserade
Betyg? – Ok+, först var jag nära att sätta ett ’bra+’, men sen så inser jag mer och mer att jag inte gillar den underliga blandningen av i sig hyffsat goda smaker. Men som Anders And mycket riktigt prickar in så smakar den kemiskt och har en drös bismaker och medan han totalsågar den så tycker jag nog att den är drickbar (för gemene man kanske) men ändå att den är på tok för dyr, hype’ad och ja fel för att ja ska vilja ha fler. Smakerna blir pappriga i längden, den unkna humlen obalanserad och ja överlag är den rätt konstig. FY!
Nä det är fan dags att börja leverera bättre än såhär om man ska övertyga åtminstone mig om att faktiskt inte är något underligt på gång om varför dessa dyra ’extremöl’ ska vara berättigade på systembolaget medan lasset bättre ditos inte får komma med. Antingen så är alkoholhalten för att göra provsmakarna smygfulla eller så är det för få alternativ – för något är det, tyvärr. Bra extremöl finns det fler av – detta är inte det på samma sätt som Ace of Spades må vara bra, men man får ha någon form av självinsikt än att ställa sig själv framför en container och se bajsnödig ut – finns liksom ingen anledning och på något sätt känns det både svenskt och osvenskt. Ska det bli någon svensk version på BrewDog här? Mnjae! Läser man Magnus Barks vettiga diskussioner med Stefan (här, här och här) så får man dock bilden av att han är en hyvens kille som bara vill göra bra öl – men i brist på eget bryggeri inte riktigt har kunnat styra in ölen till att bli så bra som han har hoppats och jag minns då jag snacka med honom på SBWF så nämnde han också detta och att han skulle vilja ha möjligheten att brygga själv på ett helt annat sätt – så ja, jag må vara kritisk nu men jag har hopp!
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
överhuvud har svenska micro en del kvalitetsproblem. dugges på flaska är oftast skitdåliga och svindyra; nynäshamns oftast bra, men man vet aldrig riktigt, deras julöl är dålig i år t ex. nils oscar brukar leverera, men ibland svajar det rejält, deras brown ale t ex, och ibland smakar deras standardöl inte bra. mohawk har varit ok som bäst, men barley winen var ren skit. tänker inte prova ips. ocean från gbg är inte heller att lita på: drack senast en klen ipa (annars bra), på fat ändå. ibland tvekar jag att rekommendera svensk micro till folk, för man vet aldrig vad man får.
Först tänkte jag att jag inte höll med i det du skrev innan jag inser att jag nog ändå gör det, kanske inte nödvändigtvis om just de ölen du nämner – men generellt. Ibland (notera ibland) får svenska mikroöl mer hyllning än vad den förtjänar, vilket kan vara bra för att uppmärksamma den, skapa intresse etc. Men risken är att man också skapar en felaktig nivå, det är ju sällan man ser något svenskt mikroöl som inte säljer bra alls på systembolaget. Man bör kunna ha lite högre förväntningar ibland, iaf på öl som ändå kostar vad de gör.
Jag måste säga att Mohawk-serien har inte levt upp till den höga ribban som Rye IPA satte. Hans senare försök med mörkare öl (Stich & Blizzard har inte matchat Black Rocket Porter i mina ögon, de kan inte ens matcha den ett år gamla och nästintill utgångna flaskan BRP jag drack för en vecka sen.