Igår var det Westvleteren 12 det handlade om – en bastant, potent och ‘classy’ öl på många sätt. Starka öl då? Ja, idag blir det Bismarck, den 41%’iga bästen! På tal om galna och stora öl så har det holländska bryggeriet Het Koelchip gjort två bastanta öl. Obelix på 45% och Start the Future – på 60%! Huruvida dessa öl är drickbara vet jag inte bara att jag varit riktigt sugen på att köpa dem och prova. Men nä, i dessa fall så lär en mix av kommande hype och ’viljan’ att prova starka saker nog före hur de lär smaka. Då passar BrewDogs Sink The Bismarck bättre. Den 41%’iga ölen (vilket väl placerar den på en 5’e plats över starkaste ölen) som vi till slut fick prova på på Sorbon i torsdags då de beslutade sig (efter mindre påtryckningar… och hot) att öppna och sälja på cl. Sammanlagt blev det väl ett par (för många?) centiliter vilket kändes på vägen hem – det värmde och smaken satt kvar. Ölen i sig då. En quad IPA på smått skogstokiga 41% – vad kan man förvänta sig då egentligen? En öl, en whisky, sprit – kanske Stroh rom? Pingvinen vart riktigt god, varierat smakrik och kändes inte för spritig utan som en sämre whisky men som en bättre whiskyöl. Utopian var som ett fint dessertvin (även fast den är bra mycket svagare än dessa andra) och med dessa två exempel så blev man ju än mer spänd på hur denna skulle smaka?
BrewDog Sink the Bismarck
Utseende: Vattnigare orangefärgat brungyllene. Lite fizziga små bubblor syns i glaset. Saknar direkt skum.
Doft: Doftar som en maltig vört med tydliga dofter av lakrits – eller snarare av anis och andra brödkryddor. Väldigt torra humlenyanser som om man torkat humle och torrhumlat den extremt med. Olika maltsorter och torkade frukter (sådär så att all vätska är uttömd, inte bara som i torkade aprikos t.ex.). Fruktlikör, kanske aningen Cointreau fast med anis i sig och sedan torrhumlat. Bra variation på dofterna med en bra doftpalett.
Smak: Värmande med direkt smak! Inte för spritig, kanske för att man verkligen sippar den. Eller sippar och sippar, man tar mindre sippar än vad ’sipp’ egentligen innebär. Anis och brödkryddor, men framförallt anis är även kännetecknande för smaken. Eftersmaken är oerhört lång, verkligen oerhört lång. Überhet på något sätt i munnen, värmer på bra. Det maltiga och samtidigt kryddigt heta mot allt det torrhumlade suddar bort alkoholhalten rätt bra. Den finns där, men jag tycker inte den blir störigt spritig.
Betyg? – NA. Jepp, första gången jag på riktigt ger en öl detta betyg. Jag vet helt enkelt inte om jag skulle ge den en 0’a (min) eller 7’a (max) i betyg. Den är underbart varierad och komplex – vad annars kan en öl på 41% vara? Dofterna och smakerna är roliga, bra och går ihop utomordentligt. Eftersmaken sitter kvar hela kvällen vilket gjorde att då jag drack min sista slatt Yeti (på fat) efteråt så kändes den tunn och nästan platt. Det säger något om detta monster. Men är det en öl? Är den ’bra’? Det vet jag inte. 2-3cl är nästan för mycket och för mig är en öl ändå något man minst ska kunna njuta i sig 7-10cl av för att det riktigt ska kännas som en öl. En 4’a Bismarck vore trevligt, men att småsippa den en längre stund känns mer som något man måste göra med sprit – inte stark öl. Så ja, därför blir betyget som det blir. Jag tror att ni som druckit den ändå kan känna igen er i resonemanget och åt er som inte druckit den kan jag bara säga – våga prova den, men 1-2cl räcker för att ge dig en rätt bra bild.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
Øllene fra ''Het Koelchip'' er tilsatt whiskey.