Manker Beer Meets: Beer Makers Dinner med Mikkeller

När Mikkeler och To Øls Sverigeturne med Brill & Co hade kommit till sin slutliga hållplats – Stockholm och Bishops Arms Folkungagatan var det en självklarhet att vi tog oss dit och drack öl med dem. Under fredagen höll Tore Gynther från To Øl och Mikkel Borg Bjergsø var sin ölprovning och på kranarna var det mer än påfyllt av deras olika öl, många vilka aldrig förr hade serverats norr om Skåne. Det blev ett gäng smakprov från allt mellan den för Bishops Arms framtagna Snapphane, en lättdrucken, och likt American Dream, otroligt välsmakande mild ale, till To Øls Baltic Frontier som enligt mig är en klockren IPA med havtorn och enbär.

Middagen var fullsatt, platserna fyllda och de förväntansfulla gästerna intog snabbt sina platser. De nyfikna och törstiga öldrickarna fick höra Brills Jonas (/Johan) presentera kvällens huvudperson  – Mikkel – och vad som komma skulle. Därefter tog Tore över scenen för att stolt informera oss att biljetterna till Copenhagen Beer Celebration såldes av i ett raskt tempo och att det gällde att vara ute i god tid om man ville åt de internationellt efterfrågade biljetterna. Som tur var hade vi hökat uppe under natten för att skaffa oss en rosa handledsbeklädnad.

Om vi spolar fram kassetten och fokuserar på middagen så startade den med en välkomstdrink i form av Wet Hop Saphir Ale. En otroligt måttlig american pale ale. Lagom kropp och en fräsch, mild humling. Saphirhumlen kommer från Hoppecruyt och är ett substitut till Hallertauer, med andra ord en lätt och artig humle som inte vill ta över. Bra startöl med andra ord.

Första rätten som bars in var en laxtartar med skaldjursmajonäs med laxrom och räka. Till detta serverades öl i form av It’s Alive och Hot Rod Chili Porter. Som vi tidigare har konstaterat är en av Mikkels favoritöl Orval och It’s Alive är tänkt att efterlikna denna ljuvliga öl. En av skillnaderna är att Mikkel använder enbart Brettanomyces till jäsningen vilket ger ett kraftigare tryck. Hot Rod Chilin var enligt Mikkel något som Tore borde berätta om, men fortsatte i god ton med starta ännu en skröna om hur Tore i unga år brukade röka jazztobak – vilket tenderade att spä på hans hunger. Något han stillade med en viss chili. Lång historia kort så var det ingen som riktigt ville bekräfta historien och som Jonas sa så hade ett par historier om hur ölet kommit till florerat under resans gång. Maten då? Laxen hade en fin fetma och en majonnäs som visserligen smakade rätt mycket skaldjursfond, vilket i sig är gott men kunde ta över. Lämnade man den åt sidan för att istället koncentrera sig på tartaren så var det en ljuvlig lax med underbar forellrom vars sälta kom in på ett utmärkt sätt med It’s Alive, som gav en mild kryddning till fisken. Portern gav även den en väldigt bra smakkombination med lagom hetta och ett pepprigare slut som livade upp fetman i fisken. Aska och choklad gav även en mörkare piff till kombon.

Den uppskattade förrätten följdes upp med en terrin av fläsk- och kalvlägg samt anklever som serverades med päronmarmelad, äppleölsenap och råstekt blomkål. Ölen som hälldes upp till detta var K:rlek Höst/Vinter 2012 och Hoppy Lovin Christmas. Samarbetsölen K:rlek som har tagits fram tillsammans med Brill & Co är en en Citrahumlad höstig american pale ale med bra maltbas och bra citrusbett, persika och en lagom efterbeska. “Hoppy’n” å sin sida är tydligen IPA (humlad med bl.a. Simcoe, Amarillo och Columbus), snäppet sötare med ingefära och tallbar. Inslag av tallkåda och en stundtals lite underlig sötma spretar runt i smaken tycker Manker medan M2 är desto gladare för kryddningen. Terrinen är liksom laxen helt perfekt, fet och god varpå den behöver en öl kraftig ö med lite kolsyra för att tränga igenom och sätta ett avtryck. M2 tyckte inte att K:rlek klarade det fullt ut då den i sammanhanget är något snäll, vilket tyvärr också Hoppy Lovin’ var. Den senares sötma lyckades dock släppa fram fräschören hos äpplena och päronen. Manker tyckte däremot att K:rlek lyckades luckra upp fetman helt okey vilket gav en ny känsla i munnen och även smakkombinationer av äppelkaka. Citran bidrog också till en mer avancerad kryddighet hos köttet och tillbehören. M2 konstaterade mot slutet att det vore roligt att prova något som är mer all in mot en terrin av det här slaget – varför inte med Sort Gul eller Swinging Harry?

Surstek på Oxfilé med palsternackspure och gräddkokt svamp, någon? Om vi säger att det serverades med Monks Elixir och Green Gold IPA? En annan av Mikkels favoritöl och typer av öl är de något kraftigare belgiska ölen – vilket var målet med Monks Elixir, en mörk belgisk stark ale med pilsnermalt, Westmallejäst och en helt drös sirap. Just sirapen är det som ger många av de här ölen dess karaktär och beroende på vad man har för jäst och sirap så kan man styra hur ölen blir. Green Gold å sin sida är en av Mikkels första öl (2001) och enligt honom nästan den perfekta IPAn, en maltigare västkust IPA med stabil bas men tydlig beska. Green Gold är också en av M2s all time high session IPAs och är en öl han lätt skulle kunna tömma Systembolag efter Systembolag på. Köttet var helt underbart rosa och aningen syrligt som med beskan i Green Gold får en spännande kontrast medan den fungerar riktigt bra sötman i palsternackan och den gräddkokta svampen. Till Monks Elixir framträder en tydlig belgosötma där sirapen och kryddigheten ifrån jästen blir mer markant och lånar ut en mörkare karaktär till köttet som får en intressant touch. Riktigt bra parning tycker både Manker och M2.

Kvällens sista rätt var en Beeramisu, en tiramisu gjord på Black Hole. Till desserten serverades också just Black Hole tillsammans med den något fräschare och syrligare Spontanframboos. Black Hole har en rökig men mild tyng och kraft i sig med fortfarande rätt grön humle. Spontanframboos, som är en av ölen i Mikkels Spontan-serie där han gjort en spontanjäst öl med en hel armada med olika frukter och bär, har en sursyrlig smak av hallonkorn, citrus och apelsinskal. Beeramisun i sig var lagom gräddig och väldigt god men fick en råare smak med Black Hole varpå beskan i ölet gick bra mot gräddens fetma och kaffet från ölet byggde upp smakerna bra. M2 gjorde en så kallad “Black & Tan” (blanda en ljus och en mörk öl) vilket inte fungerade alls då de ville lite åt olika håll. Desto bättre var dem separat då de fungera fint, fast på olika sätt. Den höga alkoholstyrkan och den intensiva smaken i Black Hole gav Beeramisun en bra match där grädden till slut lyckas att stå emot alkoholen i ölet. Spontanframboosen har lite samma match fast med syran i ölet istället för alkoholen – till slut så blir syran i ölet en väldigt bra kombo med sötman i desserten och helhetsmässigt så kanske det var den bättre parningen.

Innan Manker och Brillgänget smet på nattliga äventyr med Tore och Mikkel och diskuterade allt mellan himmel och jord till kl sent så diskuterade M2 lite smått och gott med danskarna efter middagen med ämnen som flygande bryggare och kvalitet, då båda bryggare brygger på De proef som nära alltid levererar toppkvalitet, men såklart även andra intellektuella ämnen som t ex Tores underbara skägg och såklart lite verbala krama över arbetet med CBC.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

One Response to “Manker Beer Meets: Beer Makers Dinner med Mikkeller”

Trackbacks/Pingbacks

  1. FolkALE says:

    […] MankerBeer Det här inlägget postades i ÖL av Gustaf. Bokmärk permalänken. […]


Leave a Reply