MankerBeer Meets: På spökvandring med Garrett Oliver

Jag har mött Brooklyn Brewerys frontman, den alltid lika gentlemannamässiga Garrett Oliver såpass många gånger att jag inte längre borde bli förundrad. Men när vi nu slår oss ner på restaurangen och ölkrogen Babajan på Söder i Stockholm för att höra Garrett prata om bryggeriets öl som inte finns. Ja då är det som att återkomma till en bok man läst tio gånger tidigare men ändå hittar nya nyanser och favoritstycken i.

Historien om Brooklyn Brewery och deras existens på den svenska marknaden är det nog få som har missat. Tillsammans med Samuel Adams är det de amerikanska craft beer-bryggerierna som har varit med längst och fått många med mig att bli intresserade av riktigt, välsmakande craft beer. Vad många däremot missar är att bryggeriet är så mycket mer än deras Wit, Brown Ale och Lager. Man gör häftigt humlade öl och allehanda experiment med allt från otippade träfat till ingredienser och annat.

Till slut vart också efterfrågan så stor på de här “annorlunda” specialölen att man fick låta bli att göra dem till enskilda krogar. Istället föddes Ghost Bottles, experiementella öl Garrett kunde ta med sig till särskilda events och provningar.

I många fall, såsom K is for Kriek (på bolaget senare i vår) och den välhumlade Blast! började det som en Ghost Bottle för att i ett senare skede bli en klar komersiell produkt. K is for Kriek började till exempel som Jonge Kriek, en öl som inte sett så många barer men som bland annat var med på den Beer Makers Dinner som hölls på Akkurat härom året. I andra fall är det öl som har fått ligga på fat i flera år innan man bestämmer sig för att tappa dem på flaska och prova dem live på en törstande publik. Vilket var fallet med många av de öl vi fick äran att prova.

 

IMG_20150324_161112 kopiaFörst ut var den Sorachi Ace-humlade Saisonen Sorachi Ace. Men det är inte en Ghost Bottle utan en twist utan i det här fallet rörde det sig om Purple Sorachi. Man har låtit Sorachi Ace ligga på rödvinsfat där man öst i riktiga blåbär i tankarna. Ölet har sedan fått ligga i månader och gotta till sig.

Ölet helt annorlunda mot vad man förväntar sig av den blommigt friska Sorachi Ace. Champagnebubbel och oerhört vinös i en stil som osar Brekeriet, med en tydlig framtoning av blåbärsskal. Smaken är väldigt torr med skal, blåbärskräm och blåbärsfrön, med aningen tanniner. Väldigt läskande med en uppfriskande funk som bibehåller dess Saisoncharm. Överlag en väldigt trevlig skapelse på 7.5% som jag återkom till många gånger under kvällen.

Garrett brättar om hur deras Cellar Master Molly Browning jobbar hårt med deras fatprojekt och för att ha de bästa faten och ha koll på deras olika kvaliteter. Tillsammans har bryggeriets “experimentavdelning” också börjar kika på att använda “lees” i lagringsprocessen. Lees är de efterlämningar jästen lämnar och Garrett berättar hur de fått åka runt till vingårdar och ciderier för att flörta till sig jästslurrys som de kan använda.

Kvällens första öl med lees är svenskbekantingen Local 1, en trevlig Belgian Strong Ale med råsocker och tysk humle. I Ghost Bottle-varianten har man låtit ölet ligga i ett helt år med lees från ciderjäst. Local 1 med ciderlees är en komplex öl med en otrolig eftersmak, riktigt torr med en fin syra från skal och must som lämnar trevliga vinösa toner. Får mig att tänka på “blomstrande apelsiner”, torr cider och komplexa ljusa viner. En riktig favorit på runt 9.5%.

 

Innan vi fortsatte med “leesöl” skulle vi få en intressant historielektion. Garrett är emot samarbeten bryggerier emellan om det bara går ut på att skicka lite recepet mellan sina bryggare, pos20150324_163723 kopiaera framför ett bryggverk och sedan få fram en komersiell produkt utan eftertanke. Istället ser han hellre att man möts, pratar om livet, sina passioner och kommer fram till vem man är och vad man vill. Sedan tar man det bästa från mötet och försöker synka ihop det. Så var det när han mötte Peter Bouckaert från New Belgium. De födde en tanke om en Porter såsom den en gång var. Då stilen fanns långt före man kunde börja arbeta med ren jäst så var i stort sett alla porters fulla med brett. “Brettanomyces” var med andra ord “Brittish yeast”.

Av den anledning har Barrel Aged Wild Horse berikats med 100% Brettanomyces, efterjästs med champagnejäst och fått ligga på Woodford Reservefat för att få extra komplexitet. För att vara en brettad porter är den förvånansvärt ren, med eleganta toner av vanilj, råa träfat utan direkt bitterhet och en fin smak av rostat och kakao. Otroligt balanserad med just lagom mycket funkighet. Ett bra bevis på hur man kan ta fram en brettad mörk öl utan att den går all in på funkighet, överdrivna fattoner eller extrimiteter.

Garrett vill just ha balansen och återkommer till hur ett bra öl ska ha tre saker. Balans, struktur och elegans. Den ska inte vara ensidig utan måste få vara fin och en vacker, god öl. En bra öl ska du kunna ta flera pints av (här diffar siffrorna mellan 3 till 7 stycken på raken), kan du bara ta ett 15 cl glas av en öl så är det inte en bra produkt.

IMG_20150324_162834 kopiaMed den filosofin i bakhuvudet var det intressant att gå in på eftermiddagens riktiga experiment. Först ut är Galahed, ett namn som egentligen gavs till ett annat öl för att man tyckte så mycket om namnet, men ölet gjordes i för få flaskor för att nå ut. Hur som helst så är det Local 2, en mörk Belgian Strong Ale med bland annat vildhonung som sedan fått ligga med lees från Rieslingfat i ett år. Ölet är runt 10% och har viss funk men framförallt en arom och smak där Rieslingen verkligen slår igenom. Något tunn vilket än mer hjälper Rieslingen på vägen och gör att den tappar kraft.

Problemet med att göra den här typen av öl berättar Garrett är att du inte direkt kan kopiera recepten eller ölen. Du måste låta det ta tid för ölet att jäsa ut och mogna. Likaså är det så pass många faktorer som kan påverka hur ölet utvecklas beroende på fat, kvaliten på druvor, ingredienser eller less, temperaturer, lufttryck etc. Av den anledningen blir det lite som med belgisk Lambic, du får blenda och finna rätt väg till att nå dit du vill, vilket också ger viss variation.

Så är det också med vad som otippat blev min favorit för kvällen Caradoc. Här har man åter tagit Local 1 och låtit den ligga i runt 1-2 år på lees från Chardonnay och Sauvignon Blancdruvor. Ölet ser ut som en cide, nästan helt flat. En spännande och ytterst komplex arom och smak av äpplen, grönsaker och sherry vilket följs av oxiderade druvrester, mandelmassa och lite sviskon. Bitvis är det nästan spritigt med en frän karaktär av druvextrakt och spår av plast. En helt unik dryck som vänder upp och ned på alla sinnen. Jag älskar den och skulle vilja prova den med riktigt vällagad mat.

 

Provningens två sista öl är rätt intressanta för oss svenskar. Dels då den första, den nämnda K is for Kriek snart släpps på Systembolaget och för att den andra, Barley Winet Hand & Seal nyligen släpptes på Systembolaget. Tar vi Hand & Seal är den som kom på Systembolaget den som har lagrats på bourbonfat medan den vi nu provar är Garretts egen favorit då den lagrats 2 år på franska Cognacsfat. Ölet är tänkt att inspireras av den klassiska Thomas Hardy’s Ale. Jämfört med bourbonvarianten är denna betydligt elegantare, med mindre inslag av trä och vanilj till förmån för utvecklade smaker av äpplen, päron och mandelmassa. Ypperligt välbalanserad och ett utmärkt exempel på en smakrik traditionell brittisk Barley Wine. Vissa inslav av gröna humlekottar men med makalös elegans och fin, gräddig, mjuk smak som faktiskt för tanken åt lite unken ost. Det här är perfektion.

Den sista ölen vi nämner är då den snart aktuella K is for Kriek. Efter att ha frågat sina gode vän Vinnie Cilurzo från Russian River tipsades Garrett om en körsbärsleverantör i Wisconsin. Sagt och gjort, 10kg Wisconsin Dry Cherries åkte ner per barrel med öl. Grunden är återigen Local 2 och återigen har man använt Woodford Reservefat. Anledningen till att man använder torra körsbär istället för mjuka är att du då får mer olja och annat som påverkar smakerna på ett sätt man kanske inte alltid vill. Garrett är också tydlig med att Kriek till skillnas från Lambic inte är lika bundet till Pajottenland utan har gjorts runtom i de fall där man har “kryddat” öl med körsbär.

Ölet har inte alltför mycket syra utan det är en väldigt ren smak med mörka körsbär med en torr framtoning som jag associerar med dessertöl eller en likör. Vilda, råa smaker och lite oxiderad lambic. Enligt Garrett är detta en utmärkt öl till ankben eller fois gras – så prova när ölet släpps i vår!
20150324_172234 kopiaEftermiddag hade nu övergått till kväll och i takt med att flaskorna tömdes så var det dags att tacka för idag. Med ett gäng Ghost Bottles bakom mig får jag ändå sticka ut och säga att Brooklyn har ett lite oförtjänt rykte om sig att vara tråkigt. Det är lätt att likställa något man har gått vidare från som tråkigt bara för att man missar vidden av vad de gör och tyvärr är det synd att vi inte får se mer av bryggeriets lite häftigare öl oftare. Till exempel har man en enastående Dry Irish Stout som håller världsklass, en Marys Maple Porter som är förförisk och lite andra tokigheter som tyvärr för sällan når hit. Oavsett så har det varit ännu en kväll med historier i världsklass och öl som har förvånat, imponerat och fått en att tänka.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

Leave a Reply