Dessa båda öl kom ungefär samtidigt och är tämligen lika i stil. En brittisk strong ale åt barley wine-hållet mot en barley wine. Coopers Vintage Ale har jag druckit förut på en australiensisk pub, men då i en lagrad version som var riktigt smakrik, Traquair‘en har jag inte druckit tidigare.Om man jämför dem lite då? Hur ser det ut då – det får vi se nu när jag för första gången på väldigt länge, eller kanske någonsin skriver två inlägg på en dag. Har helt enkelt för mycket god öl att dela med mig av.
Coopers Vintage Ale 2010
Utseende: Litet ljust skum som dör ned till lite rester.
Doft: Likörig alkoholupplyft doft med mycket malt, lite ljus sirap och torkade frukter. Alkoholen tar över lite och mycket av de vällagrade och fylliga tonerna som finns i de lagrade versionerna av denna saknas här.
Smak: Lättare munkänsla med medelstor kolsyra. Även rätt medelstor fyllighet med sötspritig malt med likörbär, frukt och lite toffee i smaken. Sötman gör sig helt okey tillsammans med alkoholen men jag hade förväntat mig mer då de brukar ha mer tryck i smakerna. Slutar med lite äppelliköriga toner.
Betyg? – OK+, för spritig och utan piff, tills vidare, för ett högre betyg. Saknar tryck i smakerna, bättre balans och ja, lite mer av allt. Den lagrade versionen är bra mycket roligare som sagt medan denna saknar variation och komplexitet.
Traquair 2010
En brittisk barley wine jag har läst och hört mycket om, framförallt dess duglighet som lagringsöl, men aldrig druckit. Bara det att bäst före datumet är 10 år framåt tycker jag säger lite.
Utseende: Svartbrun vätska med småporöst cappucinofärgat skum med gräddig topp. 
Doft: Elegant rostad doft med lite söt kaffebetonad doft. De 10%’en ger lite lätt rökig och eldig touch till både dofter av choklad och kaffe. Anar både kola och karamell och det känns som en gammal brittisk mörk ale med lite spritig fruktighet med lätt torkade frukter. Mer karamell än humlebeska i doften åtminstone vilket avslöjar dess identitet jämfört med en amerikansk b.w.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Detta var gott, choklad och karamell som mattas av utav lite rostat kaffe, lite bär och frukt. Mörk brödig sirap och mer utav brittiska aletoner. Känns överlag väldigt brittisk i sina smaker vilket är trevligt, inte desto mindre då den gör sig väldigt bra. Eventuellt lita soja. Påminner mig om första gången jag drack Coopers Vintage Ale som stått typ 2-3 år. Mörkt och gott och som en söt mörk
Betyg? – Bättre-, mörk ale som verkligen har en rik flora i goda maltbetonade smaker – kola, soja, lite choklad och kaffe. Förstår att den kan lagras väl då smakerna är goda, tydliga och nog sötas till trevligt. Men kanske borde ha något mer för att ge det där extra efter lite tid och inte bara lite mildare stuk.
Resultat: Well, var ingen svårare match det här. Traquairen står ut med mer finess i smak och doft, mer variation och en klar lagrinspotential som märks direkt. Coopers’en var mest för endimensionell. Nu blir det att se klart Manchester United – Rangers och dricka upp min Abbaye des Rocs Triple Impériale
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
