Det lilla ölmärket Urthel från “bryggeriet” Brouwerij de Leyerth håller numera till i La Trappes klosterbryggeri och för ovanlighetens skull är det en kvinnlig bryggmästare som håller i det hela – Hildegard van Ostaden. Det är nog mest känt för de rätt gulliga små nissarna som pryder flaskorna (designade och ritade av Hildegards man Bas). På systembolaget har man vi både i fjol och i år sett lite av de olika ölen (de gör åtta olika sorter så..) och när den väl har dykt upp så har åtminstone jag låtit den gå mig förbi. Men nu skulle det bli ändring på det och av de 5-6 olika öl jag har beställt hem så har nu tre stycken av de vättbeklädda ölen provats – lite halvtidskoll sådär. Urthel Saisonniere är en blonde som 2010 vann WBA i klassen “Europas bästa säsongs pale ale”, vilket förvisso låter rätt smalt, men likväl. Hop-It‘en är vi svenskar bekanta med sedan i år men är Hildegaards välhumlade belgian strong ale som bara har en maltsort, pale malt, medan Magnus, Styrian Goldings och Saazhumle får stå för humlesorterna. Slutligen blev det Parlus Magnificum. Den gamla vintedunkeln Vlamese Bock blev  i år (?) en året runt-öl och bytte namn till Parlus Magnificum. En lite mörkare ale på 7,5%.

Urthel Saisonniere
Utseende: Matt grågul vätska med vitt skum med minimala till mindre bubblor. 
Doft: Syrligt kryddigt i typisk belgisk stil. Lite vitpeppar, lite hö. Rätt basic. Lätt honungsfrukigt under det jästigt kryddiga.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Läskande, rätt söt smak som går över till mer citrus och sedan lätt pepparaktigt. Lite vaniljlätt känsla stundtals men mer arom än hur det känns i munnen. Även smaken har lite torr känsla med lite smak av hö. Aningar av banan.

Betyg? – Bra-, liksom blondes överlag tycker jag den är för basic, för enkel. Visst kan de vara läskande och gillar man stilen är den nog väldigt bra. Men som jag oftast brukar få återupprepa efter att jag druckit blondes är att de oftast inte faller mig i smaken. Den här vinner dock lite mer på att det sker saker i smaken som är lite söt vilket gör att den stannar kvar rätt bra i munnen och inte bara rinner igenom utan att man någonsin får bra grepp om den.

Urthel Hop-It

Utseende: Lätt urvattnad gul färg på vätskan, skummet är vitt med minimala bubblor.
Doft: Välhumlat med tropiska humledofter tillsammans med jästsötma, godissocker och lite tvål. Söt, lite ansträngd fruktig doft. Rätt typiskt belgo (holländsk..) humledoft med andra ord där sötman med sina krångliga belgisk dofter ibland tar bort lite av det rena i humledoften.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Alkoholen på 9,5% märks av och det är rätt kraftig smak av alkohol, citrus, aprikos, både syrliga, söta och lite peppartorra kryddor. Dock har jag svårt för den kryddningen som ligger för nära alkoholen i smak. Smaker lite som en uppimpad blonde som fått lite äpplen och päron mosade i sig. Om Hildegaard ville närma sig en IPA så ligger hon på tok för nära kryddorna och smakerna i typisk belgiska blondes etc mer än de fruktiga och fräscha dofterna och smakerna i en IPA.

Betyg? – Bra-, som vanligt – börjar bli tjatigt att påpeka det, så är det en bra öl, men inte i min smak och därav det betyget som hos mig symboliserar det. Det är svårt att vara objektiv och subjektiv på en och samma gång när det antingen rör sig om öl man inte gillar, eller öl som man faktiskt gillar. Den här är som sagt lite för tvåligt blommig och söt för att jag ska kunna förlåta den ibland lite för tydliga alkoholen i smaken, eller för att humlen ska kunna smaka något också och inte bara ha lite beska att falla tillbaka på. Någonstans såg jag någon jämförelse mellan denna och Houblon Chouffes Dobbelen IPA Triple, och jag kan bara säga att den matchen är rätt enkel i min bok. Den slutade 7-4 till Chouffen.

Urthel Parlus Magnificum

Utseende: Brunröd vätska med fint lätt kompakt mörkare cremefärgat skum.
Doft: Sötma i bockstil men med mer uttryckta dofter av kanel, trä, mörk sirap, nötig apelsinlikör. Lite mörkare dubbel och jag förstår att man ville mer åt det här hållet än en vanlig bocköl då detta är betydligt mycket mer väldoftande!
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Precis som väntat så är den rätt fyllig, krämig och trevlig. Inte så spritig eller platt metalliskt vilket uppskattas då många andra ”rena” bocköl är betydligt mycket mer obalanserade än detta. Lite bitter kolasmak, vissa mintnyanser och mycket malt. Finns även lite honung i sötman. Överlag så är det välsmakande med mycket smaker som går ihop väldigt väl och gömmer undan alkoholen strålande.

Betyg? – Bra, en bra abbey dubbel som har en mängd smaker där jag tycker att man kan härleda ursprunget ur bocköl. Söta belgiska smaker med mycket malt, bitterhet och uppsötat. Dock är det här den delen av belgisk öl jag minst föredrar och har svårast för. Så jag har svårt att uttrycka mig mer om den då det helt enkelt inte är min tekopp, dock förvånade den mig och jag gillade den.

Summering: Såhär långt är jag inte alltför imponerad av de olika Urthel-ölen, de är alla bra, de är alla väldigt belgiska och de känns alla som något som belgofantaster gillar mer än vad jag gör. Men nix, faller nog inte mig helt i smaken. Får se om det kommer ändras framöver…

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts - Website

Follow Me: