Tidigare har vi provat både hembryggaren Carls (Bryggeri Spritköket) Chiliporter samt fått lära oss hur man brygger egen Pseudolambic. Carl har fortsatt brygga olika ölstilar och det är alltid spännande att följa en hembryggares resa och se hur de utvecklar sina färdigheter och lär av sina misstag. Det är naivt att tro att alla lyckas på samtliga öl de någonsin har försökt sig på och snarare är en stor behållning just att prova mindre lyckade öl för att använda dem som referensram när man testar andra öl. Lite den känslan fick jag när jag nu fick prova Carls Barley Wine 2014, ett öl Carl bryggde under senare delen av januari i år och som han beskriver som en ölstil som alltid tilltalat honom, särskilt de med mer fokus på malt än humle. Carl listar själv favoriter såsom Flying Dog Horn Dog, Mikkeller Big Worse/Worst och Nynäshamns Bötet. Ölet är tänkt att ha en tydlig beska som över tiden ska avta och då istället ge mer utrymme åt portsvinstonerna i Barley Wine’et. Nu drack jag ölet ett halvår gammalt och Carl själv hoppades att ölet skulle vara perfekt till vintern, så vi får väl se mitt lilla test nedan som en indikation på var den är just nu.

I samband med att jag provar ölet testar jag också hur det går att dricka en alkoholstark Barley Wine ur Spiegelaus nya Stoutglas, framtaget i samarbete med Left Hand Brewing och Rogue Ales. Glaset har vi fått från glasbutiken Sejdelshoppen som liksom för många av sina andra populära glas  tar 99 SEK per glas. När jag tidigare provade glaset till Carls Chiliporter så gillade jag formen på glaset men fann både lite för- och nackdelar med att använda det för starkare öl du inte gärna hettar upp för mycket genom att hålla i det. Vi får se hur det nu står sig med ett Barley Wine.

Bryggeri Spritköket Barley Wine 2014

Utseende: En dov röd kopparfärgad vätska med lite skum vid upphällning men när flaskan är upphälld så ligger ölet helt slät i glaset.
Doft: Doften påminner om härliga starka ales från England i gränslandet mellan Barley Wine och Old Ale. Tänker framförallt på Ridgeways “Santa”-serie med nötblandningar, päron och sötstickig toffee. Det är spritigt på det eleganta sättet brittiska Barley Wines kan vara vilket är uppfriskande i en tid då det annars är all in på beska och kladdighet. Aningar av melon, tobak och läder mot slutet.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mjuk och kanske aningen för lätt i kroppen, framförallt då ölet är rätt kraftigt och alkoholstyrkan hade behövt livas upp med mer kolsyra. Billig choklad, läder och tobak nedsänkt i ett spritbad med en lite underlig efterton av bär.

Betyg? – Ok(+) Doftmässigt är det en högpoängare och hade ölet bara fått mer kolsyra så hade både utseende och doft nått högre nivåer. Har potential för att bli ett väldigt trevligt värmande julöl men smakerna måste rättas till och jag hoppas verkligen, verkligen att kroppen ska klibbas till och kolsyran ska ta fart. Eller att jag bara fick en flaska med låg kolsyra.

Glasomdöme: Barley Wine tenderar ofta att vara kraftiga öl som behöver sin tid för att öppna upp sig i glaset, liksom med Stouts vill du inte heller ha dem för varma. Men medan Stout och Porter kan värmas upp till rumstemperatur utan att bli direkt spritiga kan jag tycka att vissa Barley Wines gör sig bättre någon grad kallar. Då blir det här glaset för stort och även fast det kan passa sig med öl som exempelvis Great Divide Old Ruffian som påminner om en DIPA på anabola så blir lite starkare öl aningen för markerat spritiga. Vi får prova igen imorgon med en ny hembryggd Barley Wine.