Nyligen var jag och Ludvig från Surisarna på en långweekend runtom i Belgien anordnad av Flamländska Turisbyrån i samarbete med organisationen Belgian Family Brewers (BFB). BFB är en sammanslutning av 22 stycken belgiska familjebryggerier där medlemskriterierna säger att de ska vara ett genuint, familjesjälvägt belgiskt bryggeri vars öl har bryggts i Belgien i mer än 50 år. Tillsammans står man för 15% av den belgiska ölproduktionen och själva grunden för resan var deras arbete med innovation och tradition.
Jag har generellt sett svårt för olika typer av bjudresor som allt som oftast har ett visst syfte eller en okritisk vinkel. Det är också väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om vad tradition innebär när vissa av bryggerierna i praktiken är stora koncerner som samsas med små, lokala bryggerier där ägarna är direkt involverade i den dagliga produktionen.
Samtidigt är det väldigt annorlunda och i en klar kontrast mot vad jag är van vid att möta på olika ölresor. Ägarstrukturen skiljer sig oftast markant åt mellan bryggerier, se bara på USA där jättebryggeriet New Belgium är 100% ägt av de anställda och trots sin storlek har en extrem down to earth-känsla. Eller varför inte jämföra med “lilla” Dogfish Head som gärna talar om hur små de är, men har en produktion större än många av sveriges största hantverksbryggerier ihop. Vad jag däremot ville se på resan var ett genuint hantverk och en passion för bra produkter.
Vi bekantade oss med runt tio bryggerier på resan och jag får nog säga att jag efter mycket självrannsakande skulle sätta stämpeln “identitetssökande” som tema för det vi mötte. T
tvärtom mot vad jag förväntade mig visade det sig att avsaknaden av en tydlig identitet inte berodde på bristen på tradition, historia eller medvetenhet. Istället nämndes det kort på resan att i Belgien så har man generellt inga bryggare som är rockstjärnor, istället låter man ölen stå som kändisarna.
Många belgare föredrar en label eller ett visst öl hos ett bryggeri men än är intresserade av bryggeriets namn eller bryggare. Om det beror på hönan eller ägget, det vill säga att bryggeriernas olika labels slog igenom före det att bryggerierna kom på att man kunde marknadsföra sitt eget namn låter jag vara osagt.
Säger vi till exempel Brouwerij Bosteels är det få som droppar vilka öl de är kända för. Säger vi däremot Kwak, Tripel Karmeliet och Deus Brut så är nog chansen rätt stor att de flesta nickar igenkännande. För många bryggerier går det så mycket bakgrund och fokus på varje enskilt öl att man låter det leva sitt eget liv. Bryggeriet eget namn blir inte lika viktigt. 
Nu skiljer det sig visserligen åt mellan många bryggerier i Belgien men på vår resa var det återkommande tema bland de bryggerier vi pratade med. Ta till exempel Brouwerij Omer Vander Ghinste (vars gamla bryggtorn ni ser här bredvid), ett rätt okänt namn men där deras olika labels Vander Ghinste, Jacobins och Bockor är snäppet mer känd. Inte minst Jacobins som slog igenom i Sverige med det flamländska rödölet Cuvee des Jacobin.
Därför är inte heller så konstigt med den belgiska traditionen där mer eller mindre varje öl har sitt eget glas. Ta bara det kända Kwakglaset upp till höger, nästan alla vet att man dricker Kwak ur det glaset – men inte vilka som brygger ölet, eller ens varför man hade just detta glaset. Som ni ser var det för att kunna fästa på de gamla droskorna man åkte runt och levererade öl med. Du känner inte igen dig som ett fan av Bosteels men däremot som en van Kwakdrickare.
Men visst finns det undantag, både i Roeselare hos Brouwerij Rodenbach N.V och i Itterbeek hos Brouwerij Timmermans är namnet en viktig kvalitetsstämpel och finns med på alla bryggeriets öl. Där har de båda blivit synonymt med varandra. Oftast vill man ändra på väldigt lite kring traditionen och själva ölen. Just Timmerman är det äldsta fortfarande öppna lambicbryggeriet i Belgien, grundat 1702. Istället för att ändra på sina öl har man under åren valt att lansera flera olika versioner på dem, exempelvis sin Kriek som finns i olika söta/sura blandningar. Kul kuriosa är dessutom att mannen här på bilden, Timmermans bryggmästarkonsult Willem Van Herreweghen 1996 grundade välkända De Cam 1996. En passionerad man som på fritiden forskar det han älskar så mycket, jäst.
Visserligen vittnade Rodenbach om en viss utveckling från sitt annars väldigt traditionella märke i och med lanseringen av Rosso, ett öl man inte gärna pratade om. Men efter en trevlig lunch vågade vi vara lite hårdare i frågorna och fick lite senare ett erkännande om att man såklart behöver se till marknaden för att kunna fortsätta produktionen av de lite speciellare ölen. Till skillnad från Rodenbach vanliga öl, alla lagrade i enorma platsbyggda trätankar, foeders, är Rosso en uppsötad flamländsk rödöl. Snäppet mer marknadsanpassat men ändå med Rodenbach namn på.
Så likt men ändå så olikt är annars Brouwerij Huyghe vars mest kända label nästan blivit känt som ett eget bryggeri – Delirium, med Delirium Tremens i spetsen. Trots det har bryggeriet hela 126 olika listningar (olika öl) på RateBeer med märken som fruktölsserierna Dju Dju, Mongozo, Van Diest och Florisgaarden. Alla med en rad uppsötade fruktsyrupsuröl i sin serie.
Det intressanta med den här typen av bryggerier med många olika labels, ofta uppdelade i olika marknadssegment och premiumkategorier är att de på något sätt ändå fyller en funktion. De finns för att det finns öldrickare som efterfrågar just en viss typ av öl, eller för att bryggerierna skapar en öl för en viss kategori människor. Ta till exempel Bavik-De Brabandere vars serie suröl, Petrus verkligen levererar trevliga suröl (ej lambic). De har också ett öl, Kwaremont som de tagit fram för alla som brinner för belgiens nationalsport, cykling. Igen ett exempel som delvis visar på innovation – man följer marknaden och skapar en marknad, men som också vittnar på en möjlig identitetskris.
Ett samtalsämne som togs upp under resan var hotet man ställts emot från väst med moderna bryggerier liksom De Proef och andra liknande bryggerier. Bryggerier utan en historia men som enligt en bryggeriägare tar marknadsandelar från de gamla, traditionella bryggerierna. Att dessa små traditionella bryggerierna idag ägs av enorma företag och inte har varit självdrivna på länge pratar man inte gärna om. Jag ser inte problemet i globaliseringen utav öl och hur öl importeras och exporteras allt lättare. Inte heller i De Proef och kontraktsbryggerier. Problemet med varför belgisk öl har tappat mark mot England, USA och andra länder är snarare, tror jag, att man tappat sin identitet.
När du går in i en belgisk ölbutik ser du hylla på hylla, rad på rad med olika öl. Du ser oftast rätt fula etiketter och har till slut svårt att komma ihåg vilket bryggeri det var du gillade eller vad ölet hette. Ser man en rad med 20 olika öl med honungsöl eller 30 öl med kryddor – ja då har du till slut ingen koll på vad som finns längre.
På Systembolaget känner du ju igen ett bryggeri även fast deras ena öl står bland Stouts och den andra bland Lageröl. Men i Belgien kommer du ha svårare att gallra ut ölen och jag tror lite att det är därför organisationer som BFB finns. Det lilla sigillet deras medlemmar får ha på sina öl ska vittna om kvalitet och visst är det en bra tanke, men jag tror få står och letar efter märket när de väl köper sina öl. Istället är det etikettens utseende, hur väl man känner igen bryggeriets namn och såklart vilka preferenser man har som spelar roll – skulle jag tro. Vi har sett en liknande utveckling i Sverige där många av de bryggerier som lade grunden för den moderna svenska ölkulturen inte riktigt har hängt med se senaste åren. Det blir en tightare marknad och man måste dels sticka ut mer på olika sätt men också genom att säkra en högre kvalitet på sina öl.
Vad krävs då för att belgisk öl ska få ett uppsving och medlemmarna i BFB, men även andra ska ta upp kampen om marknadsandelar och ölälskarnas gunst? Jag tror att man dels måste se till att hålla en väldigt hög kvalitet men också att bli tydligare med vilka man är och vad man har för öl. Respekten för tradition, kultur och hur länge man har funnits och varit självägda tror jag att många bryr sig mindre om. Det enda det vittnar om är en respekt för hantverket och en hint om att man borde ha en bra kvalitet på sina öl då man annars troligen hade sålt såpass dåligt att man fått lägga ned.
Eller vad tror ni? Hur ser ni på belgisk öl och vad krävs för att synen på belgisk öl ska ändras? För belgisk öl är så mycket större och bredare än Struise, Cantillon och Westvleteren 12.
