När det gäller amerikansk whiskey så finns det faktiskt en hel del att tillgå här hemma i landet lagom. Tidigare i år släpptes något så exklusivt som en 15-årig Pappy van Winkle, dom är tillochmed svåra att få tag på i USA, och även om den sålde slut mer eller mindre direkt så är det ändå bevis på att Sverige står ganska högt i kurs hos amerikanska distillerier (och bryggerier så klart!) och att våra importörer gör ett fantastiskt jobb som får hit alla dessa dyrgripar, oavsett om det gäller whiskey eller öl.
Det du inte hittar i det fasta sortimentet eller på släppen finner du som du vet i beställningssortimentet, och där finns en hel del guldkorn. High West Campfire är ett av dom. Eller ja, alla High West whiskeys är guldkorn, som dessutom inte är alltför dyra, samtliga ligger mellan 600 och 700 vilket väl får anses helt okej för välgjord hantverkswhiskey från USA.
Campfire Whiskey kommer från det lilla distilleriet High West som ligger i Utah, och är en blend på rågwhiskey, bourbon och skotsk single malt. Samtliga whiskeys som ingår är lagrade minst fem år och ihop bildar dom en procenthalt på 46%. Jag har hört att den ska vara aningen “schitzofren”, men också väldigt bra. Om det är sant eller inte ska vi ta reda på idag.
På hemsidan kan man läsa att idéen till den här whiskeyn slog deras master distiller David Perkins när han och hans fru satt på Bruichladdich distilleri i Skottland och skulle äta frukost. Damerna som redde deras frukost hade en flaska rökig whisky som dom blandat med socker som man då skulle ha till maten, och det var då han började fundera på om rökig whisky och bourbon skulle passa bra ihop.. Och vips, så var Campfire född!
I glaset finner vi en förhållandevis mörk bärnstensfärgad whiskey, nästan mahogny. Direkt vid upphällning infinner sig flera intryck som bränt trä, sockervadd och smörkola. När jag sätter näsan till och intensifierar sniffandet blir det hetare med blött trä, röd chili, mandelmassa, torv och tallskott. Dofterna kommer i vågor som skiljer sig ganska mycket från gång till gång, det är både snällt och tufft samtidigt.
Smaken bjuder på betydligt mer rök än vad doften gör, men också bränt majs, sockervadd, björksav, körsbär och blandade örter. Det är en riktigt fruktig chilihetta när den är rumstempererad och helt utan vatten, och med lite vatten öppnar den sig och röken blir än lite mer framträdande. Det som är rätt intressant är att röken väldigt subtil men ändå finns med hela tiden.
Avslutet är långt med en behaglig sötma som hänger kvar en bra stund. Eldigheten lägger sig lite för att lämna en värmande och mysig känsla i halsen, och jag kan tänka mig att den här whiskeyn passar perfekt vid vad den är döpt till: att dricka vid lägerelden. Det är rätt sällan jag sitter vid en eld och bara finns till, men jag är definitivt mer benägen att göra det nu än tidigare..
