Då och då får vi tillfälle att prova på hembrygd öl, vilket vi tycker är bland det roligaste med det vi håller på med. Utav flera anledningar är det både spännande och intressant att se hur ölen blir och hur processen bakom har sett ut. Det är också dessa personer – hembryggarna – som är de kommande bryggstjärnorna. För alla bryggare har börjat sin bana någonstans och ofta har det varit hemma hos sig själv eller någon lika intresserad vän där de har stått och påtat runt i en gryta för att någon vecka senare kunna prova sin skapelse. En av dessa, kanske inte är helt okänd, men det är inte varje dag man får prova hans brygder. Däremot vill vi nästan garantera att vi en vacker belgisk afton kommer att få se dessa små behållare av gudomlig dryck tillgänglig för fler några få. Häromveckan fick vi möjligheten att prova på en av de senaste brygderna, som också har en väldigt läsvärd historia bakom sig. Den visar verkligen på hur inbjudande och trevlig ölvärlden är så vi ville återge så mycket som möjligt av den.

En tradig sedvanligt regnig dag i London satt vår vän och tillika vice öldomare på SBWF och “belgoadmin” på Rate Beer – Tomas Danko på välkända puben The Rake. Där svingade han glatt ett par bägare med lite löst folk från den brittiska ölscenen varpå han kom att hamna i disskusion med Angelo Scarnera från londonbelagda bryggpuben Brew Wharf. Efter den trettioelfte pinten Guiness och långa samtal mellan de båda ölnördarna så börja de märka att det fanns en spänning i luften, varpå Angelo tog och föreslog att Danko skulle ta ett hopp över pölen lite senare så att de kunde skapa en öl tillsammans. Tyvärr kom dagar, veckor och månader att passera och interwebkontakten mellan dem kom alltmer att dö ut innan Danko vid ett återbesök i den lilla brittiska staden väckte liv i planerna. Belgien (Danko) mötte så till slut England (Angelo) och vipps var allt igång – en saison skulle komma till liv. Man bollade idéer om ingredienser, när och hur den skulle bryggas och allehanda andra “måstesaker”. Bryggningen blev av och tack vare en rejäl dos real ale och tålamod så hamnade till slut ölet i jästbyttan och så var det färdiga ölet fött.

Ölet blev en succe och serverades till allmän uppskattning på några krogar runtom i London (tyvärr blev det möss i maskineriet med det fat Akkurat skulle få). Det påhittigt döpta ölet – Brew Wharf vs Danko – slutade upp som en saison på 7,5% med brittisk, amerikansk och nya zeeländsk humle.

Nu ett år senare så fick “Danko”  iden att göra ölet en gång till – fast snäppet starkare och hemma i den egna kammaren, och det är det ölet vi nu har fått testa både ett, två och fem glas av.

Ölet är i grund och botten en klassisk saison (tänk Saison Dupont) och längs hela vägen gjord på traditionellt sätt vad gäller bryggning och ingredienser. Genom användandet av Nelson Sauvin som aromhumle och Amarillo för torrhumling så blir den däremot vad som ibland betecknas för “modern saison”, då de två humlesorterna tar över mer än vad humlen gör för en traditionell saison. Detta är något vi börjar se mer och mer av vilket är en spännande utveckling från en annars ganska så traditionsbunden öltyp. Genom att låta ölet jäsa ut längre än vad en öl normalt sätt får stå så blev den både stark  och snustorr vilket inbjuder till en förrädisk och farlig lättdruckenhet. Danko hade satt 19 liter på små minifat som man adderar kolsyran till (i jämförelse med att man låter kolsyra jäsa fram) och dessa liter försvann rätt fort… Idag befinner han sig i exil och vem vet vad detta kommer innebära för hans kommande bryggerier, vi har våra aningar och det låter trevligt. För kan man brygga bra öl – då ska man följa sin passion så långt det går, vilket kommer att glädja både en själv och alla de som gillar en god öl.