Mitt första favoritbryggeri vid sidan av Brooklyn Brewery (som vart min inkörsport till bättre öl) var något så exklusivt och lyxigt som De Struise Brouwers. Då för fem år sedan fanns det endast ett fåtal webbutiker man kunde köpa öl från och att resa till Köpenhamn för att gå loss på ölbutikerna var ack så främmande, så ville man ha Struises öl fick man hosta upp rätt bra slantar och hoppas på det bästa. Likväl var det många öl som provades och kom att ha kvar en ställning som toppöl i min lilla bok, bryggeriet får jag väl också anse är ett av världens och säkert Europas bästa bryggerier. Allt är ren och skär världsklass och jag tror bara att jag har provat en 2-3 olika öl, då bland de lite vanligare ölen som inte fått väldigt höga omdömen och lovord. Ett av mina bästa ölminnen är också på första upplagan av Copenhagen Beer Celebration då jag sent på stängningsnatten festade till det med bryggmästare Urbain och crew – drickandes på tok för många Dirty Horse (ett av deras idag mest eftertraktade öl).
När så nu en av de tre grundarna, Carlo Grootaert tillsammans med vår svenska ölexpert och vår gode vän Tomas Danko gjorde en visit runtom i landet för ett par ölmiddagar så var det en självklarthet att jag skulle ta någon öl med honom. I Stockholm skulle en Tap Takeover och Beer Makers Dinner gå av stapeln på smultronstället Babajan på Södermalm, ett ställe vars ölmeny och prissättning är lika galet positiv som deras fantastiska etnomat. Dock blev det till att träffa Carlo och Danko redan på fredagkvällen på förfesten av Mikkeller Bar Stockholm och dagen efter var vi nog alla lite trötta, åtminstone jag.
En trärättersmeny hade parats ihop med sex stycken olika öl samt en liten fördrink och menyn här till höger kanske ser lite otypiskt för Babajan men när vi kom att prova rätterna så fick vi åter prov på bredden av smaker de ständigt lyckas pricka in. Kvällen började dock någon timme tidigare på Monks Porterhouse i Gamla Stan där ägaren och en av huvudanledningarna till att vi ens ser bryggeriet i Sverige, Recep välkomnade Carlo och berättade om lite av deras framtida planer (mer om de senare). Efter en kort strapats igenom Gamla Stans med stopp på flerfaldigt prisvinnande 19 Glas kom vi så att nå vårat slutmål – Babajan. Med ett glas Weltkrieg i glaset var det dags att tas med på en trevlig liten resa. Weltkrieg i sig är en av två varianter på ölet surölet Weltmerz (den andra är Weltfreude, Burgundyfatlagrad med olika bär från skogen). Ölet, en ljus suröl börjar på 3% för att sedan fritt kunna jästa upp till uppemot 4% i alkoholstyrka och inte för otippat har ölet fått ligga tillsammans med körsbär (Krieg, Kriek, Krieg, Kriek – lätt eller hur?). Otroligt fräscht och läskande med lagom syra och perfekt som fördrink.
Vi hade nu intagit våra platser och rätt snabbt kom de två första ölen in – Pannepot Reserva 2012 och nyss nämnda Weltmerz. De hade parats till en vildsvinspaté med rökt renhjärta, serverad med två olika chutneys (lingon respektive syltad lök) samt Dijonsenap. 
Medan maten var på väg in berättade Carlo om hur det ens kommer sig att vi kunde prova ett öl såsom Pannepot. När de fortfarande var glada hembryggare så hade Carlo av en slump kommit över ett par flaskor av den för ölnördar åtråvärda De Dolle Zannekin, en öl han också skrev om på ett webbaserat ölforum. Detta råkade en glad dansk få se varpå samma dansk slängde iväg ett mail till Carlo med frågan om inte Carlo kunde sända honom någon flaska av Zannekin, vilket Carlo snäll som han är ställde upp på. På den här tiden var öltrades inte lika utbrett och ej heller hade åtråvärda öl samma galna värde som de kan nå upp till idag. För att fylla ut kartongen lade Carlo i två av deras hembrygder, det skulle ju ändå kosta lika mycket. Dansken fick lådan men ställde sig lite undrande till de två udda flaskorna, men kom snabbt att uttrycka sin glädje med dem. Där och då kom Jeppe på Evil Twin/Drikkeriget att etablera sin första affärsrelation med Struise och fick även äran att distribuera deras öl i Europa. Som ett tack fick Jeppes Ölbutikken 2007 ölet Pannepot Gran Reserva tillägnat sig, så var det med det. Pannepot Reserva har fått ligga på olika franska ekfat och är ett under av goda komplexa toner av russin, plommon, choklad och viss bitterhet.
Till patén är det helt underbart med Weltmwerz syra som skär in med lite funkighet och ger mer fruktighet tillsammans med de något söta och bäriga rörorna, men också till fetman i maten. Senapen ger en lika fin krydda som fungerar farligt bra tillammans med patén men också till båda ölen. Pannepot blir utmärkt den med och tonas ned av fetman vilket släpper fram toner av mörka bär och söt lakrits. En tydligare jordighet och en renare smak av kött med en lite hetare finnish. Två väldigt bra öl som visar att två ytterligheter kan fungera lika bra, och troligen är det en av de bästa kombinationer jag har provat – fantastiskt gott.
Näst på tur stod en Beef ‘n beer stew med potatisstomp och brynt savoykål som serveras med Elliot Brew samt Imperialist. Elliot Brew är en maltigare DIPA med förrädiskt gömd IBU brygd tillsammans med Mikkeller för RateBeer.com’s Worldwide Masters Series. Imperialist å sin sida har även den en rolig historia. Struise gör i sak inte lageröl men när de nu ville prova på lite nya manicker så var det ett lageröl som skulle bryggas – hur var frågan? Till sin hjälp tog de då den bästa lagerjästen de kunde komma på, Weihenstephans varpå de bjöd in bryggmästaren för att hjälpa till att brygga och pitcha jästen. Inte var det slut där utan för att ge sin Imperial Pilsner extra karaktär ville man ha purfärsk Galaxyhumle varpå man flög in sin humleleverantör för att trion skulle bli komplett. Så i ölet gömmer det sig en rätt komplex liten collaboration. Till maten föreslog Carlo att man matchar Elliot med grönsakerna medan Imperialist är bra med köttet eller de båda tillsammans. Imperialist visar upp en fin fyllighet med bra gräsiga toner och mjäll ljus maltighet, örtig och lite sträv. Lika markerad humle har Elliot om än att den väldigt tydliga karamelliga sötman, som för min del är lite för mycket ger smaker av klibbig persika och tydliga torrhumlade inslag.
Grytan är oljig och njutfull med tydlig smak av choklad och lite dolda exotiska kryddor. Elliots riviga humle och tydliga sötma ger lite extra bitter krydda men arbetar bra med fettet. Inte helt otippat fungerar dess kombo av båda tydlig beska och maltighet riktigt fint med den inte för krämigt feta utan mer tjocka stompet. Imperialist å sin sida ger en fräsch stram kombo med flörtigt örtiga inslag och smak av ordenligt husmanskost, fast bra mycket lyxigare och med “äkta” smaker mer än stor stark och falukorv. Även här är det en finfin kombination som kanske är lite för “husman” för att det ska vara lika elegant som i förrätten men det fungerar så attans bra att det inte är mycket att säga utan mat och öl fick verkligen tysta mun.
Sist ut var en Chokladtårta med Black Albert-reduktion, körsbärscoulis och vispgrädde som serverades med Cuvee Delphine och Weltfreude. Cuvee Delphine, en Imperial Stout på 13% som lagrats på 4 Roses bourbonfat och vill du veta den roliga historien om ölets label och historia bör du dels läsa vem Delphine menas vara och anledningen till att det står “Truth Can Set You Free” på den belgiska flaggan på etiketten. Inte så oväntat var det pang på och underbart gott, inte bara för att båda ölen är världsklass utan lika mycket för att chokladtårtan var lagom mastig men ändå kompakt och full med smaker. 
Weltfreudes härliga bärighet, lakto och syra har också lite kärnor mot slutet vilket fungerar superbt med vispgrädden, får mer kraft från coulisen och reduktionen men blir lika gott med tårtan där du får mycket mer bär än vad man kunnat tro av en så svag öl. Cuvee Delphine har fantastiska milda vanilj- och bourbontoner med mjuk choklad där eftersmaken växer till och hettar på med lite eldig alkohol och tydlig bourbon. Mjuk elegans och en härlig sipparöl. Reduktionen är magisk med mörka körsbär och kletig bränd sirap vilket med Cuvee Delphine ger inslag av trä och än mer askade toner, något som med lite grädde är som att mumsa ren synd. Till tårtan mattas ölet lite och chokladsmaken blir mer framträdande medan de brända tonerna kommer mer i eftersmaken. Ölet får mindre spretighet och blir underbart snäll. I kombon ser vi hur man kan låta en chokladtårta vara kompakt men ändå snäll och hur det kan lyfta tillbehören och ölen till en helt ny nivå utan att talla på smaker.
Mätta och nöjda efter en fantastisk kväll på Babajan tog vi sedan en taxi ner till Monks Struise Bar för vidare ölprovande och prat om allt mellan malt och humle. För att summera kvällen kan jag bara lyfta fram Babajan som ett ställe ni måste besöka i Stockholm, både för drycken men också för den otroligt goda maten – sedan kvarstår faktum, Struise är ett av världens absolut bästa bryggerier!
