Det här med höstbrygder var något jag något smått började tänka på häromdagen då jag provade Höst Citran och lite annan “höstöl”. För är höstöl ens något vi vill ha? Är inte höstöl ett bevis på att “nu är sommaren slut, ta in utemöblerna och köp en vinterjacka”? Man börjar längta till vintern enbart för att man kan ta en vinterresa och för att det ungefär exakt 7 dagar är trevligt, mysigt och faktiskt uppfriskande med kyl och snö. Återstående 4 månader av iskyla, blask och skit är något man lätt glömmer bort såhär på sensommaren. Men höst var det. Dugges har gjort en höst-brown ale och innan jag ens har öppnat flaskan och provat innehållet så sprider sig ett leende på mina läppar – för första meningen på etiketten fångar precis det jag gillar med hösten och de fångar det väldigt bra.
Höst. Klara dagar med en frisk kyla i luften. Tid för reflektion – och tid att njuta en god och välbalanserad höst-ale i brittisk stil.
Det friska nästan hurtiga och avslappnade – det är höst för mig, en period när de första regndropparna faktiskt kan föra med sig positiva saker och man kan värma sig i en tjocktröja framför årets första brasa och slappna av. Sommaren är trots allt rätt hetsig.
Men nog om hösten, hela ovanstående stycke är mer inkluderat för att den öl jag här har druckit och nu skriver om fångar hösten så precis och så perfekt att jag blev helt paff. Inslag av engelsk bitter som möter rostad brown ale på 5% gör den här ölen till motsvarigheten av vad en sommar-IPA är på sommaren, en trogen kompanjon man kan ta med sig en kasse av och bara inmundiga rådande årstid.
Duggest Höstbrygd
Utseende: Kastanjebrun vätska som man ser igenom och vilken känns lite vattnig (logiskt då det är
vatten vi ser..), skummet är tunnt men kämpar sig upp något till lite rester som klänger runt glasväggarna.
Doft: Varför måste det börja med att dofta så Engelskt var min första tanke, innan det slog mig att det inte alls gör det. Det doftar till en början av brittisk ale, lite åt en mörkae bitter som blivit urvattnad något. Sedan kommer dofterna, för här finns det rätt mycket dofter vilker fövånar mig och snabbt gläjder mig. Lite brittisk bitter humle möter lite rostade nötter, torr kaffe och en mörk kola. Jag kommer även att tänka på nötter. Det doftar höst och det doftar, för en amerikofil som mig riktigt gott och jag har alltför lätt att känna att det här må dofta enkelt – men för mig doftar det extremt lättillgängligt men ändå aromatiskt.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Ja, kroppen är lika tunn som vätskan såg ut att vara. Smaken är välbalanserad för det är brittisk bitterhet och påminner mycket om en lite mörkare brittisk ale, lite ESB och sedan något extra på det. Det lilla extra kallar jag påhittigt nog för “höst”. För skulle hösten ha en enkel smak så är det lite såhär. En uns torr kastanj, dold choklad och mild brittiskt bittert höstrusk.
??Betyg? – Bättre(-). Nu är det ingen smakexplosion vi dricker och jag kanske bedömer ölen lite orättvist mot andra. Men för fasiken, en höst ale på 5% som smakar gott, är i mina ögon precis så balanserad som många öl (i min åsikt) av den här typen inte är och som känns som något en hel radda goa gubbar kommer gilla. Det här är enkelt som fan, simpelt. Bitter möter brown ale och har den genuina “tunna” känslan av brittisk öl som många vill åt men skjuter utanför på. Det här är en öl som passar till höstmat, går att dricka ett gäng av utan att man blir för jobbig för de runt en och som du kan ta med dig och vara säker på att de du bjuder också kommer gilla. Höstens överraskning för min del såhär långt (baserat på förväntningar).
