Ett rätt vanligt ämne som brykar dyka upp i samband med nyheter på Systembolaget, men även i andra fall, är lagring utav öl. Ska en viss öl lagras si och så lång tid innan den dricks, hur ska den lagras, var ska den lagras och vilka öl ska man överhuvudtaget inte alls lagras. Alla dessa frågor och åsikter cirkulerar och det är sällan man jämför mer empiriskt hur skillnaderna blir.
En vän tänkte köpa på sig fem stycken mörka öl för att sedan lagra dem så olika han bara kund i över ett år. En ska stå i fönstret och utsättas för sol hela dagarna, en ska stå i källaren, en nedsänkt på botten av en sjö och en ska stå i ett kylskåp. De ska också variera mellan att lagras stående eller liggandes. Just den punkten med stående och liggande öl är rätt intressant och något vi diskuterade med Fred Karm på Hoppin Frog som var emot burköl av just den anledningen att de faktiskt lagras sämre då de trycksätts och fylls på upp i det sista varpå ölen inte möter samma faktorer som fortsätter att utveckla ölen som på flaska.
Jag själv har tidigare sparat på mig främst Brooklyn Black Chocolate Stout och Sierra Nevada Bigfoot som jag har ett par årgångar av hemma i förrådet och den senare av de två är en öl som är lite speciell. Jag önskar att jag hade sparat på mig tydligare noteringar av mina åsikter om hur Bigfoot har utvecklats över åren så att man kan lägga in det i någon form av graf.
Bigfoot kommer vanligtvis till Sverige med lite tid på nacken sett till hur och när den släpps i USA kontra när Systembolaget lägger upp dem på hyllorna. Därför brukar jag avnjuta min Bigfoot efter cirka ett halvår efter inköp – då är den ungefär 1-1.5 år gammal och har kvar mycket av klibbigheten, besan och den lite tryngre kroppen. Därefter dippar den något år och exempelvis är en 3-4 årig Bigfoot något för likörspritig för mitt tycke. Kroppen börjar mattas ur, beskan är nästan borta och den strävar lite efter en identitet. Så när vi nu provade Bigfoot från 2005 på Mikkeller Bar så var det som att äntligen få en bra referenspunkt för hur väl den sedan åter blir. Lite av klibbigheten var där och trots att ingen humlekaraktär alls fanns förutom en bra beska så var det som att dricka en balanserad och finstämd variant på en färsk Bigfoot. Cirkeln slöts på något underligt vis.
För många öl lagras så – de utvecklas, dalar och stiger sedan – förhoppningsvis – igen. Detta vet man aldrig och det är precis som med vin någonting man får prova sig fram för att märka av. Så spar på er ett par av era favoritöl. Göm undan dem och avnjut sedan någon gång per år så hoppas jag att ni tycker det är lika intressant och roligt att se denna förändring som vi tycker.
Kommentera också gärna vilka öl ni gillar att lagra, hur och var. Hur länge brukar ni gömma dessa och vilka öl är ni glada att slippa att lagra?
