Tag Archive | "att lagra öl"

Bigfoot 2

Ölrecensioner: Sierra Nevada Bigfoot vertikal 2005 – 2015 + Barrel Aged Bigfoot

Jag har under de senaste åren samlat på mig ett gäng med Sierra Nevadas barley wine Bigfoot, barley wine style ale som det tvingas heta i USA pga luddiga regler. År 2009 fick jag en Bigfoot från 2005 av Jan Filipe på den danska ölbutiken Barley Wine, och jag tyckte att den var så fantastisk att jag började spara på mig ordentligt med Bigfoots. Jag har under åren druckit ett par vertikaler, några 5 års och några 3 års, men nu när jag hade sparat ihop till min första 10 års vertikal så var det väl dumt att hålla på det mer. En bourbon fatlagrad Bigfoot som ändå stod där hemma fick därför följa med till en god vän som en liten bonus.

Lite kurriosa om Bigfoot är att man släppte ölet första gången i Januari år 1983, samtidigt som en viss herr Balder ser dagens ljus för första gången, och är därmed ett av de äldsta amerikanska barley winen som existerar. Äldsta av alla amerikanska barley wine är Old Foghorn från Anchor som kom ut år 1976, nästan 100 år efter det första brittiska som utgavs år 1869.
Bryggeriet Sierra Nevada släppte för övrigt sin första öl i November 1980, den klassiska Sierra Nevada Pale Ale

Bigfoot 1År 2008 hade man en speciell etikett till sitt 25 års jubileum. År 2013 blev ölet 30 år och då gjorde man en fatlagrad variant (Barrel Aged Bigfoot) som blev så populär att man var tvungen att göra den igen år 2015. Etiketten är annars i stort sett densamma på alla år, men det är en ny kapsyl varje år. År 2008 var även det första året man började med vanlig kapsyl, innan dess hade man använt sig av den klassiska amerikanska skruvkapsylen. Den uppmärksamme ser då tydligt att det är något speciellt med år 2014s kapsyl. Foten är åt andra hållet, varför vet vi faktiskt inte men spekulationer finns det gott om.

För att inte ta upp all er tid får ni istället dem i mer ordning efter vad vi tyckte om ölet i klumpform.
År 2005, 2006 och 2007 hade samtliga som sagt skruvkapsyl och inte vanlig kapsyl. Tyvärr märks det tydligt på ölen då samtliga hade börjat oxidera en aning. Fortfarande goda men tyvärr fanns det en tydligt ton av papp och kartong som förstörde det en aning. Betyget blev inte så bra som jag hade hoppats på utan med viss besvikelse fick vi ändå ge en rimlig bedömning.
Betyg: Bättre(-)

2008 och 2009 var de som i mina ögon var absolut bäst! Jag brukar hävda att Bigfoot peakar vid 5 års ålder hade här en aning fel. Det gör den vist vid 7-6 år.
Stor sötma och ordentlig smak av karameller, nästan ingen humlesmak alls utan istället fick man en smak av bränt socker. Lite som kanderade nötter. Ingen oxidation alls och där alkoholen löst mest med sin frånvaro. En sak som slog mig en aning var att det var en viss ton av fruktighet som utvecklades mer och mer ju äldre ölet blev. Lite som bigarråer.
Betyget för dessa var lätt att sätta.
Betyg: Bäst

2010, 2011, 2012 var alla väldigt bra. Inte alls lika välbalanserade som de 2 tidigare och dessutom hade de en större humleton som nästan raderade ut det brända sockret. Mindre fruktighet av det jag upplevde som de mörka röda körsbären. Däremot så var det en större spritighet som dock inte alls störde upplevelsen utan istället gav en liten fin värme.
Betyget var även här väldigt högt, då det är ett fantastiskt bra barley wine att lagra.
Betyg: Bäst (-)

2013, 2014 samt 2015 var de som vi upplevde som sämst även om det fortfarande är väldigt gott. Alla tre har fortfarande påtagligt med humle kvar även om jag tycker att humletonen i Bigfoot 2Bigfoot har försämrats något de senaste 3 åren. Förr kunde man tycka att en färsk Bigfoot var som en bra DIPA, ny tycker jag att den är klart sämre. Sötman är där, men inte alls lika påtaglig eftersom den är uppbalanserad av humlen, dock är det en tydlig spritighet i ölet som inte alls passar in då den ger en tråkig metallisk smak. Den är otroligt påtaglig i 2015 års version. Dessutom finns det en lite smak som är något artificiell och tvålig som jag inte uppskattar så värst mycket.
Betyg: Bra

Sista två ut är 2015ås Barrel Aged Bigfoot, tyvärr hade jag inte en tanke på att spara den från 2013 så den fick stå åt sidan.
Väldigt speciell måste jag säga. Spritigheten man känner i den vanliga Bigfooten är utbytt mot bourbon och den känns tydligt. Det är dock klart godare än vad det är med den andra spritigheten. En trevlig smak av ek som kanske inte helt passar med humlen när vaniljtonerna visar sig. Nej att fat lagra IPA eller DIPA är inte någon bra ide och det är just därför. Ta mig inte helt på orden, jag är väldigt petig, för det märks inte av allt för mycket utan det man märker lite mer av är en viss smak av kanel och det slår mig om hur mycket fylligare den fatlagrade är.
Betyg: Bäst(-)

Sista två skrev jag ju, ja den sista ölen vi drack var en cuvée, alltså en blanding av alla Bigfoot på bordet. Det blev en spännande blandning som smakade….Bigfoot. Det var faktiskt en väldigt god blandning, man fick lite det bästa av två världar. Inte mycket humletoner, välbalanserad alhkolhetta, stor sötma och en hel del torkade körsbär, en viss kryddig smak och faktiskt kommer fatlagringen fram lite lite. Kan inte ge den något ordentligt betyg men det var en kul blandning och det var faktiskt väldigt gott.

Som avslutning kan vi kort summera det att en Bigfoot är som bäst mellan 6-7 år, men är nästan lika bra redan efter 3-5 år. Så bulka upp och spara era Bigfoot, jag litar på att Wicked Wine tar in dem till Sverige även nästa år!

Posted in ÖlrecensionerComments (0)

3189770_ijms-12-06089f1

MankerBeer Talk: Udda lagringsobjekt – Del 2 – 5 anledningar till varför vi lagrar öl

barrel aged beerNär jag iförra veckan skrev om att lagra öl så var det rätt spontant och baserat på min egen erfarenhet, vilken visade sig vara delad av vissa medan andra hade en tydligare lagringsådra. Oavsett varför man lagrar öl och oavsett vilka öl du väljer att lagra så är det ett ämne jag tror man kan hitta lite roliga åsikter och tankar kring.

Mitt mål med förra veckans inlägg var väl inte direkt att se efter vad det finns för tankar kring lagrind, det var mer ett roligt resultat, däremot var målet att nå fram till dagens inlägg samt nästföljande; som tar upp fyra stycken öl jag av olika anledningar har valt att lagra. Jag tänkte rannsaka mig själv och se varför jag lagrar dessa rätt udda lagringsöl och klura på om jag någonsin kommer att öppna dem.

Sist försökte jag bunta ihop lagringsbara öl i olika kategorier såsom mörka, tunga, sura etc. Jag tänkte nu istället se på anledningar till att lagra ölen. Vad är det som gör att man väljer att lagra öl? Återigen spontant och utan någon längre analys skulle jag välja nedan kategorier för anledningar att lagra ölen.

Lagringsbart
Investering
Sentimentalt värde
Försummelse
Galenskap

Något i den ordningen skulle jag tro. Lagringsbart avser de öl som vinner på lagring, oavsett om det är en lambic, imperial stout eller en barley wine. Det kan röra sig om “klassiska lagringsbara öl” som Cantillon KriekSierra Nevada Bigfoot, Brooklyn Black Chocolate Stout eller Great Divide Yeti lika väl som sådant man kan ha plockat upp från resor eller i Systembolagets mer exklusiva släpp – alla med den gemensamma nämnaren att allt mellan en månad till några år i lagringsutrymmet inte skadar ölet. Det rör sig mer om öl som “allmänt känt” är bra att lagra och inte sådant som kan lagras, eller råkas lagras – de har jag i en senare kategori.

Om ovan var den mest logiska så är nästa kategori inte ovanlig, men ej heller något alla som sitter med öl hemma tänker på – att lagra öl som en investering. Med detta menar jag både öl som man spar som en investering vid ölbyten men också som en investering för framtiden. Som Surisarna skrev häromveckan så har lagrad öl nu dykt upp hos auktionshusen och om vi ser till vad en 3 Fonteinen Armand & Tommy kostade på Systembolaget och att den gick för det femdubbla på en auktion så anar vi att detta kan bli mer vanligt i framtiden. Själv har jag på mina besök i Köpenhamn köpt på mig ett gäng suröl enbart för att ha med ölbyten med amerikanska ölfantaster som trånar efter de belgiska surölen på samma sätt som vi nordbor önskar oss färska IPAs.

Sentimentalt värde kanske inte är alltför vanligt, men det är mellan den här kategorin och nästföljande två mitt eget lilla lagringsexperiment befinner sig. Vissa av ölen härstammar från tiden innan jag blev frälst och när jag ser dem i skåpet hemma minns jag hur jag fick just den där flaskan 120 Minute IPA från Sam Calagione från Dogfish Head eller hur min Sierra Nevada Anniversary Ale 2008 inhandlades innan jag började skriva om öl. Vår gästskribent Balder fick i julas en son som döpts till Jack; självfallet har de öl han fått och köpt på sig med namnet Jack ett värde bortom själva ölet för honom. Ölen kommer att öppnas, men de sparas av en personlig anledning och inte enbart för att ölen i sig kan lagras.

Andra öl som ibland står hemma hos folk, även hos mig själv är sådana som hamnat där av glömska eller försummelse. Jag hittade en gång en gammal American Pale Ale längst in i kylen, en öl som då hade stått där någon månad men som aldrig fått sätta ölet till då jag helt enkelt hade glömt bort den. Nu rensar jag ur ölförrådet desto oftare. Ofta är det lätt att glömma säsongsöl, typ påsk- och julöl är ofta sådant jag har sett stå kvar i någon hylla hos vänner och bekanta. Pripps Julöl 2.8% från fem år sedan var förvånansvärt okey såhär med lite tid längst in i ett köksskåp.

3189770_ijms-12-06089f1Slutligen då. Galenskap. Kanske ett resultat av försummelse, lagringsbarhet och tristess. Varför lagrar man en IPA utan maltbas som kan utveckla den på ett intressant sätt? Varför lagras man ett lageröl bara för att? Varför provar man olika typer av humlad öl överhuvudtaget? Humlad öl och myten om hur färsk den ska drickas beror ofta på hype och att ölen snackas upp. Humle och dess färskvara är en fixide och en trend mer än något konkret och allmängiltigt. Visst får du ut mer av den fina aromen från aromhumlen när ölet är färskt, men drick en två dagar gammal, välhumlad IPA på 9% och ni kommer säkerligen tycka att humlen är lite “för grön”. Jämför med mat. När en marinerad stek just tas av grillen känner ni alla sköna kryddor, den brända doften och hur saftigt det känns – men hur mycket bättre blir det, egentligen? Är köttet försummat om man äter det efter en stund (om vi tar bort dess temperatur från beräkningen)? Snarare är det humlade öl utan ett bra recept i grunden som måste vara tokfärska, andra klarar sig galant med någon vecka, månad eller ibland år på nacken. De är inte samma öl som när de var helt färska – men är en IPA en IPA bara de första dagarna? Vill ni läsa lite om hur australiensisk lageröl lagras och en intressant undersökngin, visualiserad av bilden till höger så bör ni läsa detta..

Galenskapen här är inte helt bundet till IPA eller humlad öl, men för min del så har det blivit så. I nästa inlägg om de mer udda öl jag har lagrat mellan 4-5 år så får vi se om jag är galen eller om ölen faktiskt kan ha utvecklats på ett intressant sätt. För här är också en anledning till varför galenskap och lagringsbarhet går ihop – öl blir inte automatiskt bättre fär att de lagras, de utvecklas och förändrar sig – ibland till det bättre. Här ligger kanske lite av det fina, att öl kanske framförallt humlat öl faktiskt har en utveckling – som ofta glöms bort i hetsen om att dricka de purfärska.

Jag har druckit Sierra Nevada Bigfoot mellan någon månads ålder och med mer än 6 år i källaren och för varje år de lagras har jag tyckt att de skiljt sig helt. De är toppen efter ett halvår från tappdatumet, blir bra efter ett år, tappar efter 2, tappar rätt mycket efter 3, börjar växa igen efter 4 och har blivit en helt annan öl efter 5-6 år. Lagringsresultatet går i kurvor och vågar man inte prova och se hur öl förändrar så lär man sig ju inget. Eller?

Posted in MankerBeer TalkComments (3)

IMG_20120516_122524

Beer Talk: Det här med att lagra öl – Sierra Nevada Bigfoot 2005

Ett rätt vanligt ämne som brykar dyka upp i samband med nyheter på Systembolaget, men även i andra fall, är lagring utav öl. Ska en viss öl lagras si och så lång tid innan den dricks, hur ska den lagras, var ska den lagras och vilka öl ska man överhuvudtaget inte alls lagras. Alla dessa frågor och åsikter cirkulerar och det är sällan man jämför mer empiriskt hur skillnaderna blir.

En vän tänkte köpa på sig fem stycken mörka öl för att sedan lagra dem så olika han bara kund i över ett år. En ska stå i fönstret och utsättas för sol hela dagarna, en ska stå i källaren, en nedsänkt på botten av en sjö och en ska stå i ett kylskåp. De ska också variera mellan att lagras stående eller liggandes. Just den punkten med stående och liggande öl är rätt intressant och något vi diskuterade med Fred Karm på Hoppin Frog som var emot burköl av just den anledningen att de faktiskt lagras sämre då de trycksätts och fylls på upp i det sista varpå ölen inte möter samma faktorer som fortsätter att utveckla ölen som på flaska.

Jag själv har tidigare sparat på mig främst Brooklyn Black Chocolate Stout och Sierra Nevada Bigfoot som jag har ett par årgångar av hemma i förrådet och den senare av de två är en öl som är lite speciell. Jag önskar att jag hade sparat på mig tydligare noteringar av mina åsikter om hur Bigfoot har utvecklats över åren så att man kan lägga in det i någon form av graf.

Bigfoot kommer vanligtvis till Sverige med lite tid på nacken sett till hur och när den släpps i USA kontra när Systembolaget lägger upp dem på hyllorna. Därför brukar jag avnjuta min Bigfoot efter cirka ett halvår efter inköp – då är den ungefär 1-1.5 år gammal och har kvar mycket av klibbigheten, besan och den lite tryngre kroppen. Därefter dippar den något år och exempelvis är en 3-4 årig Bigfoot något för likörspritig för mitt tycke. Kroppen börjar mattas ur, beskan är nästan borta och den strävar lite efter en identitet. Så när vi nu provade Bigfoot från 2005 på Mikkeller Bar så var det som att äntligen få en bra referenspunkt för hur väl den sedan åter blir. Lite av klibbigheten var där och trots att ingen humlekaraktär alls fanns förutom en bra beska så var det som att dricka en balanserad och finstämd variant på en färsk Bigfoot. Cirkeln slöts på något underligt vis.

För många öl lagras så – de utvecklas, dalar och stiger sedan – förhoppningsvis – igen. Detta vet man aldrig och det är precis som med vin någonting man får prova sig fram för att märka av. Så spar på er ett par av era favoritöl. Göm undan dem och avnjut sedan någon gång per år så hoppas jag att ni tycker det är lika intressant och roligt att se denna förändring som vi tycker.

Kommentera också gärna vilka öl ni gillar att lagra, hur och var. Hur länge brukar ni gömma dessa och vilka öl är ni glada att slippa att lagra?

Posted in MankerBeer TalkComments (3)