De glada gossarna med klämkäcka ramsor och lustiga dikter har gjort det igen. Sea-Goat, killarna som kom 2’a i Mikkeller Hop Bomb Challange med sina blott andra brygd har under året pumpat ut rätt fina mängder öl för att vara ett par hembryggare. Av de 4-talet öl jag har provat från dem så har samtliga varit mer än bra IPA’s och där chili-IPA’n är en av de mest spännande ölen jag har provat från någon med derasförutsättningar. Som musiker, konstnärer (om man får kalla det så, eller är grafiker bättre?) och sköna typer så har de ett perfekt koncept som det bara är att bygga vidare på. När då också ölen är såpass bra så är det nog bara en fråga innan det händer saker “på riktigt”.
Den här gången har de gjrot en trippelt torrhumlad IPA med bland annat vetemalt, tomahawk, fuggles, massa apollo, amarillo och cascade-humle. Något åt det hållet hade åkt ned i häxkitteln. Ölen, den heter Sweet Humle Obama som kör på slogan’en “We Don’t Can”. Efter att ha druckit ölen och skrivit ned recensionen så började jag luska i vad ölen hade haft i sig och det var då vetemalten dök fram. De smaker jag kände och som var lite odefinierbara drog faktiskt åt Smuttynose Wheat Wine och det är nog vetet som ger lite sötma och delvis twist’ar alla smak som humlen annars gett. Ytterligare något som gör att jag tror det kan vara en bra grund för en barley wine.
Sea-Goat Sweet Humle Obama
Utseende: Klar mörlt brunröd gyllene vätska med “ludd” längs kanterna som är vad som erbjuds i skumväg. Kanske inte den perfekta IPA’n till utseendet, men å andra isdan ser den dova färgen väldigt lömsk ut. Som dvärgen som vaktar humleskatten i sagorna. 
Doft: Rätt tung men klar doft av grape, lagrad frukt och söt humlefrukt. Doften är inte alls vad man förväntar sig, eller ens vad man har känt förut i en bra IPA. Den skulle lätt kunna ha spårat och blivit tung med den tall- och kådadoft som kan infinna sig i bastanta IPA’s. Här är det alla de aromerna, sötman, sältan och beskan men i en nästan desservinsaktig stil. Spontant tror jag att det här är en öl som nog kan ligga ett tag och släppa fram än mer sköna dofter. Det anas vara mildare än vad det är.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tar man utseendet och doften så skulle de kunna få en att tro att det är en snäll smak som kommer skölja in över munnen, men icke. Det är en väldigt balanserad styrka som aldrig behöver släppa loss. Beskan är rätt stor men inte av den munbedövande eller bitande sorten utan mer av den lömska bitterheten från en bra Amerikansk barley wine, fast här utan sötman. Sötma och bitterhet med röda bär och precis som i doften är det svårt att exakt sätta fingret på allt som man känner för det är en väldigt komplex öl. Komplex men balanserad. Tror lätt den här hade kunnat göras än värre och både bli en explosiv dubbel-IPA lika väl som en söt och tokbesk barley wine.
Betyg? – Bättre-. Återigen levererar Sea-Goat en grym öl. En hel damm av olika smaker som drar åt alla håll, sälta ena sekunden, sötma den andra innan man återigen upptäcker beskan som finns där. Smaker och aromer av allt från söta frukter till bär till grape och sweety. Stor potential att leka mer med beskan och sötman för att ge olika inriktningar på en öl som självklart fungerar lika bra bara i sig själv. Som jag skrev ovan, med lite mer hytt och vett om vad ölen haft i sig, något man aldrig riktigt kan veta med dessa spellevinklar, så är det lättare att hitta smakerna. Men skitsamma, ölen var riktigt god, har massa potential och ett till bevis på att det är något stort på G.
