I detta, det senate avsnittet av Manker Beer Diaries, går vi på djupet och undersöker senaste hypedrogen – humle. Humle började som en konservator för öl mellan Storbritannien och Indien och har sedan växt till att bli det alla pratar om, vill ha och i vissa fall kan bli arga för om det saknas. Nu kanske vi har gjort det här lite skämtsamt men det är en diskussion som är mer än berättigad tycker jag.
Både jag och M2 är extrema humletorskar och älskar vår humle, doften, smaken och lyckan den ger ifrån sig. Att få prova nya humlesorter och lära sig om hur dem samspelar. Men samtidigt börjar det gå lite till överdrift kan tyckas. Idag skrev jag om Sam Calagiones åsikter om ölsnobbism och det är intressant att relatera det här till svenska standards. Gör man inte mer extrema öl med mer beska, humle och smak – eller en galen mörk öl, så är det lätt att hamna i skymundan. Slottskällan Zero (eller Nelson för den delen) och Närke flera humligare öl är bra exempel på när man kan vända det till något roligt och ett bevis på att man kan om man vill. Samma med Oppigård Amarillo eller Sigtunas Summer IPA, bra humliga öl med mycket smak
Men många vill hela tiden ha mer och mer och tar man det jag skrev om häromdan gällande John Brus på De Molens sågning av många belgiska bryggerier så ser man lite vad jag menar. Då gällde det inte bara användningen av humle, men var likväl ett av hans argument för varför belgarna hade ramlat efter.
Så vad tycker ni, är humle en “innesak” eller är det faktiskt så att det mer komplexa och medvetna användandet av humle gett en helt ny nivå till hur öl kan upplevas. Måste humle och IPA bli mer och mer, beskare och beskare och komplexare och komplexare? Eller är det som exempelvis The Kernel gör rätt väg – enkla lättdruckna och ruskigt goda IPAs som inte måste bara överbeska eller blir obalanserade då man dragit i mer humle än vad ölet kanske klarar?
