I tried to love you I thought I could
Så börjar en av mina favoritåtar, den svängiga dängan Love, Hate, Love med Alice in Chains. Nu var det nog inte humlesorter Layne Staley hade ett hat/kärleksförhållande med men om det hade varit det kanske det hade varit Sorachihumlen han hade känt så för. Denna humlesort som nog får anses vara en av de mest diskuterade under de senaste åren har däremot en rätt speciell bakgrund och lite av mottagandet den har fått kan bero på herr Garrett Oliver.
Under humletorkan 07/08 så tog bryggare vartenda tillfälle de kunde få med att finna nya användningsbara humlersorter och som det fanns att tillgå. I japan hade Sapporo Breweries tagit fram en lite udda humletyp med rötter i Brewer’s Gold och Saaz och som de hade döpt till Sorachi. Humlen hade en tydlig citruston, rätt hög alfasyra (10,7-12,2 men kan gå uppemot 16%) och fungerade bra som bitterhumle varpå den var tänkt som en bra humle i saisons. Sorachin slog aldrig i Japan och idag odlas all Sorachihumle på en och samma humlefarm i Oregon.
Humlen som av många anses dofta och smaka av smör, dill och kräftspad har använts i en rad olika öl sedan dess intåg på marknaden. Söker du på Sorachi på Rate Beer och Beer Advocate så får du 55 respektive 25 träffar – och då är det nog en stor del öl som har humlen i sig men inte i namnet. Läser man på exempelvis Beer Sweden Forum så är det en majoritet som brukar ha rätt svårt för humlesorten och i vissa fall undviker öl där den har använts. Själv har jag likt en tryffelhund utvecklat en förmåga att dofta mig till dess existens i flera öl (senat Thornbridge Raven) och tyvärr har det i vissa fall ruinerat ölen för mig.
Men varför så gnällig tycker ni nog, med all rätt. För ölen är i många fall inte dålig och humlesorten i sig skulle ju aldrig ha blivit populär om den hade använts rätt. Används rätt. För dels är det en humle som likt i Raven ska användas måttligt och med respekt – eller så ska man gå all in som i Brooklyn Sorachi Ace, men då på rätt sätt. Därför var mitt och M2s samtal med Garrett Oliver (Brooklyn Brewery) där han förklarade Sorachikoden som känslan av att se en ängel stiga ned från bardisken.
Garrett förklarade att deras Sorachi Ace tar upp runt hälften av all Sorachihumle som idag produceras. Genom att de inte behöver snåla med humlen, och har ett bra recept i grunden, är det därför inte samma gräddiga dillkaraktär på ölet utan mer av det blommiga och fräscha. Vi förklarade de aromer och smaker många svenskar förknippar med Sorachi och både Garrett likt en amerikansk bekant hade svårt att relatera till dem (försök förklara svensk kräftskiva) men förstod poängen vi gjorde. Anledningen, förklarade Garrett, till att så många öl har den här karaktären är att de på grund av tillgången till Sorachihumlen måste använda mindre av humlen och därför modifiera sina recept därefter. Hade de bara kunnat ösa i mer humle och bygga receptet därefter är han övertygad om att fler öl skulle kunna få en bättre balans. Det är en humlesort som man måste gå på upprepade date’er med för att verkligen lära känna den på djupet, men när man väl gör det – då kan man umgås å det vildaste. Men gör man inte det är risken stor att det blir en stormig relation.
Så kanske är gåtan bara delvis löst, kanske finns det fler faktorer som spelar in och som skulle hjälpa till att förklara sorachin. Kanske behövs det, kanske inte – vissa gillar sorachin som den är medan andra gärna ser en förklädnad. Oavsett vilket så var det uppfriskande att få reda på lite mer av dess bakgrund, och framförallt om hur tillgången på den påverkar hur många av ölen som bryggs med den slutar upp.
