Ett av de till synes hårdaste amerikanska bryggerierna, men vars bryggare och ägare är bland de snällaste personer jag träffat är Three Floyds Brewing Company. Ett bryggeri lika omtalat som eftertraktat vilket inte är så konstigt med tanke på att de ligger bakom öl som imperial stout’en Dark Lord, american pale ale’en Zombie Dust, dubbel india pale ale’en Dreadnaught och veteölet Gumballhead – alla ansedda som bland de absolut bästa inom respektiva ölstil.
När jag under Copenhagen Beer Celebration i våras drack ett par öl med gänget på Three Floyds så slogs jag över hur allt bottnar i att göra det man är och det man gillar. På samma sätt som Todd Haug på Surly Brewing Company och Sam Cruz från Against the Grain har en grund inom metal och en hård attityd så är de alla som teddybjörnar, mjuka öppenhjärtade och otroligt trevliga när man sitter och pratar med dem.
I fallet Three Floyds så tar sig deras kärlek till hård musik ett steg längre i och med deras serie öl tillägnade deras favoritband. Band som svenska Amon Amarth (Amon Amarth Ragnarök), Pelican (The Creeper) och Pig Destroyer (Permanent Funeral) har alla fått öl tillägnade sig. Så även New Orleansbandet EYEHATEGOD – vilken är ölet vi nu kommer att kika närmre på, In the Name of Suffering. Ett album som kom 1992 och likt Pelicans The Creeper är en enda lång hård instrumental härdsmälta som även jag skulle kunna ha på i bakgrunden medan jag brygde kraftiga öl. Ölet i sig är en mörk IPA på 7.1% och går i skrivande stund inte att finna i Sverige, men i Köpenhamn kan det finnas kvar ett par flaskor i butiker som Ölbutikken och Mikkeller & Friends Bottleshop. I opretantiös anda serverade vi ölet i plastmuggar medan grillen fick ta sig.
Three Floyds In the Name of Suffering
Utseende: Ölet har en mörk brunt färg som ljusnar av när det hålls mot ljuset, ovanpå ölet lägger sig ett lättare cremefärgat skum. Utseendemässigt inget att anmärka på.
Doft: Ibland kan mörka IPAs få en för bränd kaffeton kan jag tycka, här är det lite lättare rostning på malten med både mildare och hårdare kaffetoner och aningen bränd humlekotte. Viss sötma och associationer till örter och saltlakrits. Rätt enkelt doft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots att alkoholstyrkan är rätt mild har den en markerad styrka som ger sig till känna efter de initiala smakerna av nyskördade humlekottar som ger en ren humlesmak. Det finns en kryddig hetta med inslag av chili, kryddig humle och bränd humlekåda tillsamamns med mörkare malt.
Betyg? – Bättre. Det är en god öl det är det ingen tvekan om men jag hade nog velat ha lite mer beska och en hårdare rostning på malten för att ge den mer tyngd samtidigt som humlen kunde fått hjälpa till mer, nu kändes den lite för grönd och “rent humlig”. Men ölet har bra balans och är en mörk ipa utav bra kvalitet.
