Danska Indslev Bryggeri grundades egentligen 1897 av Anders Busse Rasmussen men har sedan den moderna starten 2006 satsat enbart på veteöl; vete IPA, vete stout, vete bock osv. Satsningen har väl varit relativt lyckat men jag tycker kanske att den aldrig riktigt kickade igång och i det stora hela har vissa av ölen varit lite tråkiga medan andra desto bättre. Därför var det rätt roligt att se hur de i fjol tog tag i saken och breddade sitt sortiment genom att ta fram ett nytt märke – Ugly Duck Brewing Company. Ett märke där man ville experimentera fritt med andra ölstilar och göra lite vad man ville utan att det skulle påverka Indslev Bryggeris ursprungliga inriktning.
Till sin hjälp tog man Martin Jensen som sedan 2005 hade varit bryggmästare på flerfaldigt prisvinnande Raasted Bryghus. Ett bryggeri som tyvärr gick i konkurs 2009 men startades igång i juni samma år men då under namnet Raasted Bryghus A/S. Martins huvudsakliga uppgift har varit att få ordning på märket och ta fram konceptet och sjösätta de olika ölen som ska bryggas.
Tidigare har jag provat deras Imperial Vanilla Coffee Porter som jag tyckte mycket om, en öl som hade lite extra av allt men som ändå var vardaglig och bra. Den ska inte vara extrem eller “för mycket” och känner man igen Martins öl sedan tidigare så är det något som man nog kan säga går igen i det mesta han släpper. Det är bra men enkelt, utan att för den sakens skull sakna twist eller någon galenskap då och då.
Ugly Duck ingår numera i Brewery Internationals sortiment där man på sistone har lagt sig till med bland annat Lervig, Kona och Widmer Brothers och tanken är att få ut Ugly Duck’s öl på både fat och flaska runtom i landet. De börjar dyka upp lite här och var och nedan har jag provat två stycken av de IPA’s som just nu finns i Sverige (Nelson Pale Ale ska jag också prova på framöver). Både ölen är ingår i en serie där basölet är detsamma, 5,9% och en bas på pilsner- och Caramel-malt.
Ugly Duck Amarillo & Citra IPA
Utseende: Persikofärgad, något halvmörk vätska med fint vitt skum.
Doft: En bit persika men annars mer av herbala örter, blomster och en stor tydlig citrakaraktär full med grapefrukt, humlekottar och citrus. Amarillon bjuder på persikan och den i mitt tycke aningen mögelostliknande karaktären den kan ha när den är rätt färsk.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Örtig, bra tryck från amarillon med just de där ostiga tonerna (ni som inte finner den tonen i Amarillohumlen behöver inte oroa er för att den “smakar ost”). Mild fruktpurée med en släng melon, tropiska frukter medan malten ger inslag av ljusa kakor. Den har en blandning av sötma och beska jag kanske tycker gör att den tappar tydlig riktning.
Betyg? – Bra. Inte så otippat var den rätt enkel i smaken, något jag tyvärr tycker att många liknande humleserieöl brukar vara. Humlen blir helt enkelt för mycket i fokus på bekostnad av helgeten. Bitvis lite obalanserad fruktighet. lite obalanserad. enkel. ok. ok beska. helt oky, men tappar
Ugly Duck IPA Simcoe & Chinook
Utseende: Rödare orangegyllene vätska, något disigt. Vitt fint skum även här.
Doft: Syrligare grapefrukt men även här tydlig doft av humlekotte. Trots samma maltbas så tycker jag att det är en tydligare och lite mörkare karamellmaltston i doften. Humlen blir lite rå och ölet bör vara något varmare vid servering för att inte få den kallt bittra doften. Bärigare tropisk frukt och mandarin.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fruktigheten är mörkare och malten ger precis som doften antydde mer karaktär på det här ölet än det ovan. Kanske saknar lite djup i smaken som rör sig kring jaktmarkerna för humlekåde, gräs, röda frukter och bär och en liten släng tropik.
Betyg? – Bra. Även den här är en bra vardagsöl, en IPA som inte sträcker ut sig eller tar plats utan den är ren, enkel men väldigt lättdrucken. Bra men kanske medvetet återhållen smak och doft, vilket känns igen från Martins tidigare öl och även de båda andra fula ankorna jag druckit.
Så utifrån de här två kan man väl sammanfatta att Martin fortsättera göra sina välgjorda öl, som nu kanske är lite mer för en bredare publik och aningen snällare. Portern var riktigt bra och hade mer tryck än vad de iporna hade men jag har viss förståelse för det också då det är en återkommande problematik för många single-hop eller humleserieöl där vi har Mikkellers Single Hop och BrewDog Single Hop Series som liknande exemplen. Förutom “portern” så har man såhär långt också släppt ut en Rye Porter och Belgo vilka är den triplett som hittils utgör de “icke-humlade” ölen. Men sett till hur nyligen man startade så ska det bli kul att se hur Martin får styr på det.
