Igår var det St Bernardus som fick fronta med två olika brygder och idag är det De Struise Brouwers, Struise, som gäller. De har flertalet bra öl som brukar få rätt höga/bra omdömen på olika håll och därför hade jag svårt att låta bli att beställa hem lite av dem, nu lät jag bli Pannepeuten vilket var lite synd då den också hade varit rolig att testa i detta sammanhang.
Struise Pannepot
En Belgian strong ale som ligger 3’a på RB över denna typ. Å andra sidan låg St Bernardus rätt högt upp också och de imponerade inte alltför mycket på mig. Årgång 2008
Utseende: Litet skum som dör rätt fort, svartbrun vätska
Doft: Det vankas kaffe och choklad i en stoutliknande tappning men med 
en fylligare och lättare mörk fruktighet, bränt socker och en fin vinositet som avslutning. Stor varians med andra ord och lite som en blandning av det trevliga hos flera olika öltyper. Chokladens lenhet förvånar mig lite då jag inte förväntade mig något sådant i denna. Annars är det vinositeten som höjer doften och slutet känns lite kladdigt sött.
Smak: Medelstor munkänsla med mjuk kolsyra. Smaken är lika varierande den och börjar med bitter choklad och kaffe som följs av mer belgiska smaker med lite jäst i fronten. Lite samma värmande mix av choklad och alkohol som i Brooklyn Black Chocolate Stout, vilket känns underligt att finna här. Samtidigt har denna en helt annan fruktighet vilket inte passar stouts allt, inte konstigt då det inte är en stout liksom. Det är lättare plommon som övergåt till lite mörk limpa, sirap och jäst. Allt som allt är det oerhört komplext och varierat, kanske snudd på för lite mycket alkohol om man vill vara petig.
Betyg? – Bättre+, oerhört variationsrik, kul smaker och ibland helt oväntade. Trevlig avslutning trots lite för alkoholstark, en flaska går bra att dela på två personer om man vill njuta som mest och inte vill ta det alltför lugnt.
Struise Pannepot Grand Reserva Vintage 2005
Pannepot som legat 14 månader på franska ekfat, sedan på calvadosfat I ytterligare 8 månader.
Utseende: Samma brunsvarta vätska som den vanliga pannepot’en.
Doft: Komplexare men svagare och utan samma bett från alkoholen vilket den vinner på. Samtidigt är dofterna lite klenare vilket den förlorar på. Här är dofterna av vaniljsöt ekighet, choklad och kaffe – men i en mycket lenare och njutbar stil. Vinositeten kommer även fram här men om det var mer rödvinskaraktär i Pannepot’en så är den inte lika tydlig här. Fruktighet av mörka röda bär, hallon, röda vinbär etc.
Smak: Rätt lätt munkänsla med liten kolsyra. Lenare även i smaken trots en viss pirrig kolsyra. Fin, len lite likörartad nyans i smaken, påminner också lite om cognac. Mindre smakkomplexitet men oerhört intressant. Lite smak av ”dåligt äpple”. De 10%’en i detta fall bara smälter bort i munnen och det är njutbart att dricka den.
Betyg? – Bättre+, som den förra men ändå inte. Kompletterande men ändå inte.
Slutsummering: De är lite olika och det den ena vinner på saknar den andra. Den lätta lenheten i Grand Reservan mot smakkomplexiteten i Pannepot’en mot de lite tamare smakerna i Grand Reservan mot den lite alkoholstarka Pannepot’en – och så fortsätter det. På en 7-gradig skala är dessa därför likvärdiga. Två oerhört trevliga öl som förvånade mig med de smaker de bjöd på och hur de skulle utvecklas med lite lagring (förvisso på ek- och calvadosfat, men ändå). Kan rekommendera dem varmt. Gärna tillsammans för att jämföra dem likt vi gjorde.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
Vilken tur att jag har en av varje hemma, fina öl båda två.