Categorized | Ölrecensioner

Ölbloggarstaffettdags inleds med 3 av Stones Collaborationöl

Inför ölbloggarstaffettinlägget

Igår lämnade Peter Eronson sitt intressanta staffettbidrag om hur en ölbok blev till och passade sedan över bollen till mig med uppdraget att beskriva de influenser amerikansk öl har. Detta fick mig direkt att grubbla lite på vad som faktiskt är anledningen till att amerikansk öl har blivit så populärt – eller åtminstone om det finns någon klar skillnad med hur “dem” och “vi” gör öl, skapar ölkultur etc. Lösningen blev att jag kommer publicera två inlägg innan “tidsfristen” är ute – en del om den amerikanska ölkulturens historia, rätt sammanfattat men med små detaljer som jag tror har inverkat på hur det blivit som det är idag. Men även en del om “amerikansk öl” som sådan och vad som i så fall är just “amerikansk öl” och varför synen på den har ändrats.

– För är det marknaden, kulturen eller dess historia som spelar in på hur man därborta har lyckats göra något vi här hemma har svårare med? För som Peter retoriskt frågar så är det ju mer populärt med amerikansk humle än brittisk, men varför? Är det en hype eller vad annat?

– Eller är det egentligen något helt annat? Är det helt enkelt vad de brygger och vilka ingredienser som används? Vågar man mer i USA och är det därför det har blivit så populärt – för när får vi annars se fler collaborationöl likt de BrewDog och Mikkeller har gjort eller Alvinne och Struise, De Molen med Mikkeller etc i samma takt som t.ex. Stone har skapat riktigt påhittiga öl i USA?

Så där är upplägget i en kort och enkel form, och nu ska vi bara lyckas squees’a in lite tid att skriva det också, men ska bli kul.

Stone Collaboration goes on…

På tal om Collaborationöl så är det nog få som har undgått den serie av samarbetsöl som Stone Brewing har legat bakom. Först kom deras Special Holiday Ale med Nogne O och Jolly Pumpkin, ungefär samtidigt (eller samtidigt i Sverige iaf där ölen lanserades på fel sida halva om året) kom deras Belgian Style Tripel Ale med Mikkeller och Alesmith. 3’e på tur var sedan black ale’en Juxtaposition med BrewDog och Cambridge. Därefter vart det stopp i Sverige på dessa öl, men i USA kom det tre till och då jag var där i början av förra månaden så fann vi två och snubblade över den tredje – av de som inte kommit hit.

Stone / Victory / Dogfish Head Saison du BUFF
33 cl 6,8% med persilja, salvia, rosmarin, timjan.
Missa inte denna film där upphovsmännen leder oss in i deras tankar om ölen.

Utseende: Stort rätt poröst och fluffigt skum, Lite mörkvarmare klart gyllengul vätska.
Doft: Oj. Apelsin och frukter eller bara massvis med kryddor? I detta fall är det kryddor, eller snarare en hel kryddfarm. Väldoftande och komplext och det känns fel att försöka finna ord för vad det är som doftar när man vet vad det är – för det är just de individuella kryddorna som tillsammans skapar doften. Inga frukter, ingen koriander, peppar eller liknande utan en mix av allt där timjanen finns mer på slutet, persilja och salvia för lite lättare, mjukare dofter och rosmarin som lite extra piff på det hela. Nog väldigt lurig om man inte vet vad det är i den.
Smak: Lättare, nästan ovanligt tunn munkänsla men fortfarande med en kolsyra som inte gör den menlös. Även här är det en hel mix utav smaker som samarbetar och skapar en lite svårbeskrivlig mix. Det växer på en men till slut kanske det blir lite för kryddstarkt för att dricka mer än lite åt gången. En saison att njuta igenom då den har så mycket kraft i smak och doft av det kan bli svårt att “hasta” sig igenom den – vilket inte heller är tanken då dessa tre stollar möts och skapar en öl enbart utifrån intresse och nyfikenhet.

Betyg? – Bättre, den är svårdrucken, för det ska den vara. Det är ingen öl man lätt ska ta till sig utan snarare en öl man bör förstå för att kanske fullt ut kunna njuta helt ut utav. Antingen gillar man hur man fått massa kryddor att bli såhär trevligt ihopmixade eller så tycker man enbart att det smakar “unket”. Där det senare nog i så fall kommer från någon som inte förstår komplexiteten i de smaker de ändå lyckats få fram. Jag själv tycker det är grymt intressant öl.

Stone / 21st Ammendment / Firestone Walker – El Camino (Un) Real Black Ale
33cl, 9,5% Ale med “fennel seeds, chia seeds, pink peppercorns och misson figs”
Passande låt att lyssna på vid dryckestillfället

Utseende: Mjuk brunsvart vätska med gräddbrunt skum.
Doft: Mörk gräddighet mot något lite småsträvt kryddigt. Choklad. Färska fikon. Liten torr pepprighet som ändå är mildare och lite lättsam.
Smak: Lättare munkänsla med rätt liten, nästintill obefintlig kolsyra. Len och lite träig med vad som först känns som whiskeytoner och som övergår först till choklad och sedan en väldigt torr och sträv känsla i munnen fast med något efterhängande och rätt sött framtill. En oerhört filtrerad och ren smak av humle med viss beska och smak av kotte, fast tillräckligt integrerat i alla andra smaker för att det inte helt ska kännas igen. Mörk limpa och mörk sirap. Och som alltid i en komplex, variationsrik och oerhört rolig brygd.

Betyg? – Bättre, man får anstränga sina doft och smaksinnen även här för att finna ord på vad man känner samtidigt som man både vill och inte vill veta vad man använt sig av.Många som druckit denna verkar inte veta vad som är i och är därför mer kritiska än befogat – det är och ska vara utmanade att uppleva dessa collaboration-öl.

Stone / Maui / Ken Schmidt Kona Coffee Macadamia Coconut Porter
33cl 8,5% Porter gjord på Kona kaffe, macadamnötter och rostad kokos
Passande låt till när man dricker den

Utseende: Brunsvart vätska, litet dött skum.
Doft: Kaffedoften är slående och är vare sig lik den i andra porters eller stouts utan är nästintill lite som i “fulkaffe” men ändå med riktigt goda och välrostade dofter – så lite motsägelsefullt där. Det finns en nötig doft som nog bäst beskrivs som mjölig och halvtorr nöt (vilket är rätt likt hur makadamnötter smakar). Troligen tillsammans med kokosen så finns det vissa “slutdofter” som är svåra att beskriva men som gör att doften håller sig intressant och potent.
Smak: Också en rätt lätt munkänsla med okey kolsyra och lite mjölkchoklad och chokladkaffesmak som får mer söta och rostade toner. Det utvecklas en sötma i munnen som har allt från mer choklad, kaffe och lite nötfyllig smak. Smaker kämpar, kramas och lattjar ormgrop i full schå vilket är kul men det klickar inte 100-procentigt. Både kokos och makadamnötter är smaker som ger mer känsla än smak.

Betyg: Bättre-, igen – ett underbart experiment som dock saknar något som helt gör att den lyckas. Antingen är det för att porters i sig är lite svårare att arbeta med eller för att den inte visar upp samma hinderbana utav smaker och dofter att arbeta sig fram med. Därför är ändå “bättre” ett väldigt värdigt betyg. Receptet var något som Ken Schmidt som verkar vara en smått famös hembryggare ställde upp med i en tävling som Stone anordnat och där priset var att de skulle göra ölen i större skala och lansera på markaden.

Det är en bra introduktion med dessa öl inför mitt blogginlägg då de om några uppvisar vad några killar i USA tillsammans kan hitta på. Självfallet är Nogne, Mikkeller och BrewDog stationerade i Europa, men jag har svårt att se dem tre hitta på något liknande.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

Leave a Reply