Dags för en rätt klassisk öl får man väl säga. Missade den då den kom på bolaget, men då var den enligt vissa dålig – så kanske lika bra, snackar i detta fall om Lost Abbey’s Angel’s Share. På mässan provade jag dock bourbonversionen, den var trevlig om än att jag inte hade velat prova en hel flaska själv. Men nu har jag till slut fått tag på en flaska från i fjol så life is good igen. Ölen har bombats med mörk karamellmalt och lagrats ett år på ekfat (för att på så sätt få det att likna bourbonfat, varför inte lagra dem på det direkt då kan man ju tycka) innan den slutligen buteljera på 37,5 eller 75 cl flaskor alternativt – för den lyckliga, på fat.
Men varför nöja sig med en bra öl per kväll tyckte vi? Så avkapsylerades gjorde även Dogfish Head Pangea, en rätt speciell öl. Med kristalliserad ingefära från Australien, vatten från Antarktis, basmatiris från Asien, muskovadosocker från Afrika, Europeiskt jäst och slutligen Sydamerikansk quinoa (!) och en släng Nordamerikansk majs så har man gjort en öl med ingredienser från alla världens kontinenter – därav namnet då vilket är då alla kontinenter en gång satt ihop. Ölen är lite speciell och som ni ser så är det ingen humle utan istället quinoa, majs och ris som får ge lite smaker och krydda.
Lost Abbey Angel’s Share 2009
Utseende: Inget skum, plommonvattnig färg på vätskan. 
Doft: Plommonlikör, ekigt och whiskeybitter alkohol. Lite mandel, fikon och massa mörkt socker.
Smak: Lättare munkänsla med frånvarande kolsyra. Minimal kolsyra och en whiskeylagrad, träigt bitter smak med mörkt socker. Som om man hällt mörkt socker i en whiskeytunna. Lagom tyngd för att vara lättdrucket men ändå med rätt tydliga smaker. Lite bär växer fram, vildhallon och lingon med syrlighet. En aning av marsipan. Inte någon större sötma.
Betyg? – Bättre+, speciell och spritigt bastant och lär bli snällare med tiden likt en arg tant. Lena smaker som dock växer fram och den är verkligen fenomenal att sitta och sippa på, på ett lätt komplext vis. Kanske inte så bra som den rankas här och där – inte i min bok i alla fall – men likväl en väldigt intressant barley wine i samma tunna anda som t.ex. Mikkeller Old Worse etc.
Dogfish Head Pangea
Utseende: Lätt vattnig persikofärgad vätska med litet skum som relativt snabbt försvinner ned till lite smuts kring glaskanten. 
Doft: Hmm, lätt doft av ingefära, lätt pale malt och lite ”asiatisk-wok-doft”.
Smak: lättare munkänsla med okey kolsyra. Tydlig och rätt bra smak av ingefära, välintegrerad och inte för mycket. Även smak av apelsin, koriander och liknande dyker upp – utan att bli överdrivet belgiskt.
Betyg? – Bra, rätt trist för att vara Dogfish Head – tyvärr. Bra öl med välsmakande och lätta smaker som lär passa många. Bra kropp. Den är speciell på något sätt och D.H är bra på att få till öl likt denna, men likväl var den ingen höjdare vilket de rätt begränsade doft- och smakanteckningarna tyder på.Tur då att ett gäng av de bättre special’arna från dem får stå kvar och att denna “offrades” på dryckesaltaret först.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
Pangea lät ju sisådär, har några gånger tänkt köpa den men det verkar inte vara någon panik med den saken.