För de som missat så har två saker skett: Sam’s Brew Masters har haft premiär och för er som inte sett det så kan jag rekomendera det! I första avsnittet så tar han med oss runt i jakten på ingredienserna som ska vara med i Bitches Brew – en öl de fått i uppdrag från Sony att göra i samband med släppet av Miles Davies 40-års jubileum av skivan med samma namn. Det blir spännande ingredienser från Etiopien som används för att sedan blenda två öl för att få fram slutprodukten OCH det blir även en del hiphop med Sams ‘grupp’. Man ska kunna se det på iTunes och troligen på deras hemsida, annars lär man väl kunna se det på tv snart. Så medan ni läser vidare så kan ni ju njuta av lite bra musik!

Vidare har jag börjat med små nattliga notiser och inatt kunda man flumma igenom ett par korta sådana om ett par av Left Hand‘s öl samt en provning av Norrlands Guld, det ni. Kort och gott indeed (inte Norrlands Guld då alltså!. Men nu blir det lite julöl.

Julöl verkar oftast vara sig rätt lätt vart i världen man än tar sig, eller? Dock verkar amerikanare inte ta ut svängarna lika mycket som många europeer utan istället är det winter lagers, winter ales etc som kommer ut – lite maltigare ditos där det främst är Anchor’s Christmas Ale som är kryddbetonad medan t.ex. Port Brewing’s Santas Little Helper och Alesmiths Yulesmith är mer humlade strong ales snarlika lätta barley wines/red ales. Förvisso ser vi samma bredd i många svenska öl där t.ex Jämtlands, Oppigårds m.fl gör mer maltbastanta julversioner av sina öl med ibland rätt måttligt med krydda, utan som någon på Flashbacks julölstråd skrev “de gör den lite mörkare och sätter en ny etikett” – och någonstans så tycker jag det stämmer, det är ofta det blir antingen eller – antingen mörkare maltigt eller apkryddigt – sällan med fin balans och mer ‘något annat’.

• Idag ser vi lite samma skillnad i de tre öl som vi lägger i korgen och går förbi gå med här, det börjas med Mikkellers Santas Little Helper; En dark belgian strong ale där maris otter, special-B, biscuit och pale chocolatemalt har använts tillsammans med havre, två mörka sockersorter, tre olike humlesorter (northern brewer, hallertauer, styrian golding) och ett par nävar kryddor (söta och bittra apelsinskal samt muskotnöt), slutligen har belgisk alejäst tillsats. 

• Sedan tar vi färjan upp till Göteborg och Dugges Rudolf; Och Äntligen får jag som Stockholmare prova på denna även om jag fortfarande är intresserad av dess alkoholsvaga variant som jag tror mycket på, men bara hört om! ‘Dark Ale’ snarare än porter? Nästa år får vi förhoppningsvis se Perfect Rudolf också, det kan bli riktigt kul! 

• Sist ut så stiftar vi åter bekantskap med belgiska Struise Tsjeeses; Denna gång på flaska. Då jag drack den på fat var den verkligen bra, men då hade den legat på fat ett halvår också. Nu har denna flaska förvisso fått stå ett tag så förhoppningsvis har den lugnats något. Denna Abbey Tripel har alltså lagrats 8 månader på en hög av olika stenfrukter (avokado och kaffe är stenfrukter men lär nog inte ha använts…) och har förhoppningsvis en bra blandning av sötma och fruktighet. 

Mikkeller Santa’s Little Helper 2010

Utseende: Mörkbrun vätska med lätt gräddbrunfärgat skum, lite småporöst med minimala till smedelstora bubblor i en kompakt skepnad som enhetlig sjunker nedåt.
Doft: Belgisk julöl we meet again. Det är julkryddor där muskotnöten nog visar sig vara den krydda som jag ofta känt tidigare men inte fått namn på – eller känt mer framträdande med andra julkryddor. Här är det den och lite kanel och vältorkade mörka frukter som känns av. Det finns mjuk choklad som med havren ger en släng, en släng, åt Southern Tier Imperial Oat, fast jultwistad. Lite kryddig alkohol kommer fram ju varmare vätskan blir.  
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tungt lätt i kroppen men ändå fyllig och med en len finish. En bitter känsla och smak som för med sig en uppsjö av intryck som härstammar från apelsinskalen, havren, chokladmalten, kryddningen och det belgiska godissockret, allt i en rätt enhetlig skrud – vilket jag gillar. Humlingen står också för lite naturlig och gräsig besk smak vilket inkorporeras väl med andra. Här är inte vissa av de julkryddor jag ibland kan anse dominerar en julöl för mycket, utan de är i en bra mix. De 9,1%’en vilket är 1.8% lägre än i fjol märks inte av nämnvärt utom kanske lite emellanåt, men då inte alls spritigt. Stundtals blir dock vätskan lite sirapskletig i något utryck och där tappar den också lite då smakerna inte riktigt kommer fram.

Betyg? – Bättre-, jag gillar verkligen helheten här, trots att det för mig inte är så oerhört separerade smaker och en finish som känns sötare än vad den kanske är. Fast å andra sidan så har ju två sorters socker sin poäng också. Den touchen humlen ger de andra smakerna gillar jag och jag tycker att humlen som den krydda den ändå är används rätt bra här. Bäst före 2016 och jag tror att den kan vara intressant att ha i sitt förråd ett tag framåt.

Dugges Rudolf

Utseende: Fin ljusare svart vätska med ett stort poröst ljusbrunt skum som sjunker ned till en liten liten ring och små rester i glaset.
Doft: En doft som påminner om lite rökig dark laget, fast potent som en ale och med både aningar om jul och fruktighet. Det framträder kallt men fruktigt kaffe och en dos mjuk choklad, men likväl också massa goda fruktiga toner. Lite saltlakrits och även en fruktig enbärsliknande doft likt den som Rogues Juniper Ale har (inte att likna vid enbärsdoften/smaken i många jul-/rököl). Letar man längre in i glaset då vätskan blivit lite varmare finner man den kraft som ändå finns i alkoholen och där finns också dofter av mörka torkade frukter och lite russin.
Smak: Lättare munkänsla med okey, liten kolsyra. Smaken sprider sig snabbt och detta gillar jag direkt. Det är som många av de andra julöls man år efter år har provat men som ofta kan vara för mustiga och kraftiga. Det här är tunnare men därmed också mycket behagligare att dricka. Lite rökig porter eller nästan schwartzbierliknande smak utan för den delen några charkuterier – utan mer det lättdruckna och den rökiga kaffe- och chokladsmaken. Det här är vad jag saknar i Mennos (De Molen) många porters som försöker vara både lätta och smakrika – här har man lyckats! Smaken är som kallt kallt kaffe med en dos choklad och rökighet, sen när den lätta smaken har lagt sig så börjar det sippra fram fruktiga eftersmaker.  De 7%’en finns inte och den finfina tunna kroppen som ändå har bra tryck och framförallt bra eftersmaker som växlar och ger djup och längd gör att jag vill ha mer. Slutligen sätter sig något på läpparna som för tankarna till då man som barn gick bananas på blåbärssyltburken, alternativt blåbärskräm.

Betyg? – Bättre+, kanske är pluset lite mycket men samtidigt har den här ölen allt det jag vill ha: lättdruckenhet men bra kraft i smaken, gärna lite elegans i doft och smak, ett bra utseende och en upplevelse som sträcker sig från första touchen på tungan till någon minut efteråt – för fortfarande en stund efter senaste sippen så har jag lite kaffe och framförallt mycket blåbär kvar på tungan och läpparna. Trots en rätt lätt kropp så lyckas denna med allt detta och lättheten till trots så tappar jag inte intresset utan vill boosta om smaken då och då när de ’stora’ smakerna väl börjar försvinna. Nä, detta gillade jag och priset till trots så är den en väldigt bra öl som jag tror kan passa lika bra till julskinkan som till julkakan efteråt!

Struise Tsjeeses

Utseende: Väldigt grumlig matt orangebrun vätska med kompat små poröst nougatfärgat skum med minimala bubblor och fin gräddig topp som lämnar lite fina rester medan det sjunker ihop.
Doft: Inte lika fenomenal som sist men likväl intressant och gott. Doftar av mycket apelsin, jäst, lite ljus sirap. Här märker man av bättre de dofter som ska vara här sett till hur den skapats, vilket är kul för den som gillar att dissekera öl. Det så väldigt belgiska med det söta socker-sirapiga och jästen gör sig väldigt väl med smaker av mogen mango med lite riven kokos. Det finns mer bär och frukter att hämta ur doften – eller så kan man bara njuta av den och låta den stå framm ett tag då värmen verkligen tar fram det trevliga i frukterna här.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra men mjuk och rätt lätt kolsyra. Smaken lurar en först att den bara består av jäst och söt ljus sockersmak. Men sedan slår fruktigheten till och liksom i doften så är det apelsin som leder en in på spår av främst mango med toner av riven kokos och även övermogna hallon och andra bär. Man kan också påstå att det fruktiga bär mycket maltighet och även lite limpa med sig i både smak och doft, de är smaker och dofter som finns där men som jag hellre nämner kort i förbifarten medan jag koncentrerar mig på de mer spännande smakerna. Tyvärr är det dock jäst, karamell och ljus sirap som är de smaker som håller sig kvar bäst.

Betyg? – Bättre-, mjo, för mig sjunker betyget något steg jämfört med hur den var på fat. Då var den fylligare, förvisso lite varmare men med lite mindre jäst i smaken och istället mer kryddighet och en mer utvecklad fruktighet. Den är fortfarande väldigt bra och alkoholen göms väl. Men efter halva flaskan har den tappat lite av överraskningsmomentet och det är mer jäst och sötma som gör sig uppmärksammat.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts - Website

Follow Me: