Någon sa/skrev någon gång att vi konsumeter rätt ofta går efter effektfyllda etiketter eller namn på ölen – se bara på Spendrups hittepå med Pistonhead så förstår ni vad jag menar. Samtidigt kan det ibland finnas en mix där det gäller både ursprung – i mitt fall oftast att den är amerikansk – och utfall, att den kan vara en rejäl besvikelse. Men genom åren har man lärt sig gallra lite bland olika öl och kunnat separera sig från förväntningar som man inte ens har skäl att på förhand ha. Efter att ha glott på flaskan vid ett par besök så blev det slutligen dags att ta in New Holland Dragons Milk, ‘flashigt’ namn med ‘cool etikett’ och så var det ju ändå en american strong ale som legat 120 dagar på ekfat – vad kan gå fel liksom? (vill dock försvara mig med att jag var mer nyfiken pga ursprunget medan meddrickande Erik föll för flaskan och attityden, likväl suckers båda två). I och med att jag ändå inte hadr druckit något från det Michiganbaserade bryggeriet så var det ju inte heller något jag direkt saknade för att jag skulle köra på den. Hade jag väl bott i USA så hade jag ju gjort detta tämligen för vanan med den tillgång man då haft och även fast man borde ha inställningen att man inte borde dricka dålig öl så är det vissa öl man på förhand inte kan vara säker på om man personligen gillar. Egentligen behöver de inte vara dåliga, bara helt annorlunda mot vad man trodde – eller lite för underliga på något sätt – lite som denna?
Vad för något har ni själva varit med om och beställt in/köpt och som har gått helt åt fanders, kanske t.o.m blivit vaskat eller lämnat?
New Holland Dragons Milk
Utseende: Mörk orangebrun vätska med litet gräddigt nougatfärgat skum med minimala bubblor. 
Doft: Knäckig gräddkola doppad i ytterligare grädda varpå man sedan förpassat drakölen tillbaka till tunnan. Med andra ord så doftar det mest gräddkola och gräddighet samt den medföljande doften av hasselnöt.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra som är lite småfizzig vilket inte direkt passar in. Smaken är som tur är inte lika gräddig som doften, men likväl så är det kola där. Som en strong ale mer i den brittiska andan med småspritig ale’ig kola, dock med lite beska och något som känns som syrliga bär mot slutet. Annorlunda upplevelse.
Betyg? – Bra-, snäll och enkel för att vara 10%. Men likväl – vad fasiken, väldigt obalanserade intryck och mnjae något blir fel i längden. Samtidigt är den inte dålig utan det finns någon sorts charm här. Men jag tror inte att ölen lagrats så väl som de hade önskat eller att grundölen å sin sida inte var så bra som de hoppats.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
One Response to “På tal om halvdanna öl – New Holland Dragons Milk”
Trackbacks/Pingbacks
[…] lite egen toffee och gräddkolasmak. Har tyvärr blivit lite för gräddig på samma sätt som den eklagrade imperial stouten/strong ale’en Dragons Milk. Till skillnad från den så är Oak Aged Hatter’n ändå intressant och har “något […]