Categorized | Ölrecensioner

Amerikanska brittiska barley wines. Southern Tier Back Burner vs Lagunitas Olde Gnarley Wine


Den ständiga frågan kring barley wines fortsätter. Efter Smuttynose Barley Wine-variant började jag titta efter och såg då att många amerikanska barley wines har rätt låga alkoholhalter – precis kring 10% sträcket vilket gör att de har tillräcklig alkoholstyrka för att kunna klassas som barley wine (stark ale med andra ord…). Av Smuttynose och de två ölen jag nämner idag så är det bara Gnarlewine’et som ligger på 11% (den pendlar mellan 10-12% beroende på batch) – de båda andra klockar in på 10%. Nu tror jag inte det gör kanske alltför mycket, men jag har någon outforskad teori om att det är ett medvetet val för att ge företräde åt en viss sorts smaker och kanske även ge mer spelrum för humlen? Som sagt, outforskat teori inom ett område jag inte är alltför kunnig. De båda här idag är är även brittiskinfluerade och påstår sig ha en markant maltkropp med smaker av kola, toffee och vanilj. Ibland tycker jag kanske att amerikanska varianter på mer brittiskinfluerade barley wines när man ska ha en bra maltighet med mycket kola kan bli lite obalanserade, ett undantag är Anchors old Foghorn som jag verkligen gillade.

De båda ölen idag då. Southern Tier Back Burner, deras Imperial-series brittiskinfluerade barley wine. Där man haft Chinook- och Williamettehumle samt torrhumlat den med Amarillo och Centennial. I maltväg har man hållit det enkelt och använder bara ljus- respektive mörk karamellmalt.

Den andra, Lagunitas Olde Gnarleywine har jag tidigare sett diverse hyllningar för, om den var värda dessa? Se längre ned i så fall. Inte mycket information om ölen annars förutom att även denna ska dra mycket åt det maltiga, toffeesmakande hållet.

Southern Tier Back Burner

Utseende: Rödare mörkt orangebrun vätska med lite barley winte grumligt stuk.
Doft: Smart val av ingredienserna och här är vad jag menar med öl som inte använder mer än vad som behövs. De dubbla karamellmaltsorterna ger bra nötig sötma med lite knäckiga bär och koladränkta päron, äpplen och andra mörka torkade frukter. Beskan är okey men är inte i centrum utan det är mer åt det brittiska maltiga hållet – så som det var från början. Dock kanske jag skulle vilja säga att man ändå märker att det är en amerikansk brittisk BW. Gräddig finish.
Smak: lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är inte alltför stor men har ändå en växande fyllighet. Kola, karamell och lätt sötade torkade frukter och bär – det är gott – och enkelt, men för enkelt? IBU’n är inte tillräckligt hög kanske för att ge variation till vad som händer i ölen och det gör den lite enformig. Kanske för snäll till och med. Men väldigt god.

Betyg? – Bra+. En väldigt god barley wine, amerikansk version av den maltigare brittiska stilen. Men i slutet blev den lite för menlös. En liten flaska hade suttit perfekt, men en stor gjorde att man på två personer ändå tyckte att det blev lite enformigt. 10% men lättdrucken gör den lite farlig. God.


 Lagunitas Olde Gnarleywine

Utseende: Något mörkare orangebrunt lätt gyllenklar vätska med minimala bubblor i dt cappucinofärgade skummet. Platt, gräddig topp.
Doft: Kola, karamell och lite söt torkad frukt. Lite trevligt gräddig vilket ger lite variation i doften. Det anas vidare lite beska och bär vilket ger än mer variation som dock håller sig rätt lagom.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Halvfyllig kropp med lite bitter kolasmak. Beskan känns inte mer än okey utan det är lite menlöst – smakrikt och trevligt, men inte mer än att det är gott. Det som skiljer den från exempelvis Southern Tier Back Burner är att beskan här är något större – den känns ändå inte som en mer typisk amerikansk barley wine utan mer som en något beskare brittisk sådan.

Betyg? – Bra+. Ännu en okey amerikansk barley wine som flörtar väldigt mycket med den brittiska diton. Det är lagom av allt men inget som lyser igenom eller livar upp. Saknar något extra i den och att många anser att detta är en underbar och aktad barley wine är jag lite frågande till. Visst är den väldigt lagom vilket kanske är vad som faller många i smaken, men jag tycker nog den var aningen tråkig (men återigen, bra god!)

Så? Njae, båda ölen hade goda men väldigt enformiga smaker vilket gjorde att de blev lite tråkiga. De saknar större djup vilket gjorde att trots att de smakade väldigt bra med tydlig maltigsmak så blev det lite trist i längden och trots att de var båda var bra barley wines som jag skulle kunna rekomendera för någon som vill ha en amerikansk maltigare barley wine så är det inget som står sig mot bättre varianter.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.


Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

Leave a Reply