Categorized | Ölrecensioner

Lite kort om och provning av – Westmalle Dubbel vs Westmalle Tripel

Det har varit väldigt mycket trappistbryggerier på sistone, eller mnjae, nu ljuger jag ju. Monts des Cats vart ju inget riktigt trappistbryggeri, men likväl gör de “trappistöl”. Några som däremot gör tvättäkta trappistöl är Westmalle Trappistbryggeri. Med hänsyn till natur och medmänniskor gör man sin öl inom klostrets väggar. Klostret blev ett trappist abbey den 22 april 1836 och senare i december samma år serverades de första ölen till lunchmaten. Det tog sedan 20 år innan munkarna började sälja sin öl vilket blev så populärt att man tvingats bygga ut bryggeriet både 1865 och 1897. 1921 började man sälja sin öl mer affärsmässigt och runt 1930 byggde man ut vissa delar av bryggeriet för att få bättre lokaler. Trots sitt fina vatten så började man modernisera bryggeriet 1956 och 1968 med vattenbehandlingsmaskiner och 1991 skaffade man sig en datorstyrd brygghall, så länge det gör ölen bättre är dem all for it.  Efter 2000 har de också installerat en flasktappningsmaskin.

Ja, det är väl vad jag som belgonovis har kunnat luska ut genom google och deras hemsida, men ni som är med – eller annars inte är det – gå med på Beer Sweden Forum och prata med Danko där om ni
är intresserad att veta mer om Belgoöl eller om Westmalle. För min del var det så det började, det pratades väldigt mycket om Belgisk öl och om hur bra Westmalle var. Jag har ju druckit öl från troligen samtliga andra trappistbryggerier men det var nog oerhört länge sedan jag smakade Westmalle. Rochefort och Westvleteren är bra, visst, men det är något visst med dem som min smakpalett inte är tränad i att känna av. Så övning ger färdighet, så då får man prova Westmalle Dubbel mot Westmalle Tripel.

Westmalle Tripel kallas ibland triplarnas moder och brygdes första gången 1934 i samband med att man började nyttja den nya brygghallen. Sedan ändrades recepter något men har nu varit det samma sedan 1956.  Dubbeln däremot är en något mörkare öl som har bryggts sedan 1856 men där man ändrade receptet 1926. Men som man ser är det lite som ändras och man har hållt fast vid tradition och sätt.




Westmalle Dubbel?

Utseende: Mörkt, lite gyllene kastanjebrun vätska med lite mörkare beigebrunt skum med minimala bubblor.?Doft: Även här lite syrliga inslag, men med mörka bär, plommon och liknande som motsvarighet till tripelns fruktight. Samma sötma finns också här men nu med mer integrerade bär, frukter, mörkt socker. Man reser runt bland dofterna och finner tydliga spår av jäst, skumbanan och kanske en enstaka nypa krydda.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är lite syrlig men ändå söt, det växlar lite i munnen. Smaken av skumbanan är mer genuint bananig än vad jag är van vid och den passar in väl i hoppandet mellan sött och syrligt. Mörkt socker, mörka frukter och med viss torr bitterhet i eftersmaken. Jag uppskattar att den inte är för centrerad kring jäst, alkohol eller malt vilket de annars kan vara, mer apelsin och citrusfrukter här tillsammans med deras mörkare bärvänner. Bittar till sig och blir torrare alltmer och att den ändå är sötsyrlig.??

Betyg? – Bättre+. Det här var trevligt. Den undviker alla fallgropar jag brukar ha problem med hos de här öltyperna. Fräsch, söt, syrlig, bitter och smakrik. Otroligt lättdrucken vilket är både lömskt och förföriskt med en öl som ändå sätter sig på 7%.

Westmalle Tripel??

Utseende: Lätt gråmatt apelsinfärgad vätska med minimala bubblor i det kompakta och ändå fluffiga skummet. Mycket rester längs glasväggarna?
Doft: Lite syrliga frukter, sötma och en aing alkohol. Rätt söt arom överlag med torkad ljus frukt och lätt kanderad citrus. Inslag av jäst. Doftar friskt och rätt inbjudande för att likväl vara såpass “dov” i sitt utbud av dofter. När den värmt upp sig något blir det riktigt trevligt i glaset, mer citrus, nästan torr humle (tänk gueuze), men sedan letar man ned sig i djupet igen och finner det söta igen. Friskt, sött, men ändå med lagom dos alkohol, lite jäst och något större kryddighet än dubbeln.?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Smaken är syrlig, lite sur men också bitter. Torrt, lite bitter och sursyrligt, i munnen på samma gång – i en tripel, utan för mycket sötma eller närvaro av alkohol, på en öl som är 9,5%? Ja, det är riktigt bra kämpat. Alkoholen gör sig snarare rätta på väg ned när det blir sött, varmt och lite spritkryddigt för att sedan ebba ut i en god eftersmak. ??

Betyg? – Bättre+. Som humleälskande USA-ölskille har jag haft svårt för såna här öl, mycket för att det ofta är mer jäst, krydda och alkohol – eller bara torr nötighet, än vad jag föredrar (och då har jag ändå provat “de man bör prova”. Men här tycker jag det är så mycket mer balanserat, helheten är mycket bättre, det är läskigt lättdrucket och ja, riktigt bra öl!

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.


Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

3 Responses to “Lite kort om och provning av – Westmalle Dubbel vs Westmalle Tripel”

  1. Fredrik B says:

    Haha, det där med mördande reklam… Jag stod också och klämde på dessa två nyss och tänkte att "det var länge sedan…". Allt tjat om Westmalle på forumet har uppenbarligen sått nåt frö.

  2. Anton says:

    Haha, jag plockade på mig ett par trappister sist jag var på systemet också. Och suktade rejält efter en Westmalle Tripel, trots att jag glömt hur den smaka för länge sen…

  3. Anonymous says:

    Westmalle må ha varit först med Tripel-stilen, men inte desto mindre har jag alltid haft svårt för detta öl. Varje gång jag fått det blint har jag tyckt illa om det. Tripel är definitivt en svår stil att få till. Personligen kör jag gärna oreligöst och satsar på en flaska St Bernardus Tripel eller en De Dolle Teve 10/Mad Bitch.

    Victor // nagotattdricka.blogspot.com

Trackbacks/Pingbacks


Leave a Reply