En vanlig myt/sanning om india pale ales är att dessa humlebetonade öl ska drickas så färska som bara möjligt. I takt med att humlekaraktären avtar så ändrar de skepnad och det en gång så blommiga och friska ölet blir något mer “kletigt” till beskan och får en mindre fräsch smak – säger vissa. Det som diskuteras är om detta sker en vecka efter buteljering eller om det kanske tar en 4-6 månader innan ölet börjar tappa. Oavsett vad som är sant eller inte, för jag skulle säga att det beror på personlig smak, hur ölet är tänkt att vara samt hur det har hanterats, så tycker jag att det är svårt att inte tycka att en alldeles fräsch IPA är bland det trevligaste som finns. Samtidigt, vilket Närke Huvill från början av 2009 bevisade under vårat besök nere hos närkingarna, så är en stor humlefräschör inte alltid avgörande – det lyfter ölet, men i slutändan handlar det kanske mest om hur bra ölet faktiskt är?
Så när MankerBeer-vännen Balder från Ölrådet besöker Stockholm enbart för att svinga ölbägaren med oss och dricka lite god öl så blev det en nästan purfärsk (22/6) Dorado Double IPA från Ballast Point som fick sätta det där med humlens färskhet på prov. Ölet är humlat i nästan alla steg av bryggningen, helt i linje med vad man kan förvänta sig av ett bryggeri från San Diego; känt för sin förkärlek till den gröna lilla humlekotten.
Ballast Point Dorado
Utseende: Ljust gyllene orangefärgad vätska med ett vitt litet skum – som en fräsch och fin IPA ska se ut.
Doft: Färska små amarillokottar med en lättsam sötma från en stabil maltbas. Persikor, aprikoser och söta fruktdrinkar på en ö någonstans i Karibien.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En stor mysig beska där ölets väluppfostrade sötma suddar bort det beskaste bettet vilket ger den fina kulissen för fruktsallad och humlekottar. Efterbeskan svänger förbi, säger hej och ställer sig sen tillbaka i ledet medan smaken dör ut med en citrussmak.
Betyg? – Bäst. Det här är balanserat lika bra som Bells Two Hearted Ale, Three Floyds Dreadnaught och andra väl omtyckta D/IPA’s. Ett bevis på att malt behövs och att mer humle inte alltid ger en bättre öl. Tvärtom är det inramningen, balansen och helheten som väger mest och det lyckas Dorado verkligen att fånga.
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Magnus "Manker" Björnstjerna
Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.
Follow Me:
En ytterligare dimension till detta med humle och färskhet upptäckte jag när jag dunkade i ytterligare 1 kg (ca 10g/liter) humle i vår Death By Hops. Det tog då en månad från att vi tappade ölet på fat innan det blev fullt drickbart. Innan dess var den för humlig och spretig som sjutton. Dock så höll ölet väldigt bra i flera år. Senast jag provade den var den 2 år gammal och fortfarande hyfsat humlig, som en Extra IPA eller IPA.
Håller för övrigt med om Huvill, riktigt bra fortfarande och jag tog till slut 3 smakprov 🙂
Verkar ju vara en trevlig öl! 🙂
Mitt intryck av humling drar åt Stefans håll, samtidigt som det tycks finnas en smärtgräns för hur mycket humle man kan ha i. Vid någon punkt tycker jag att humlen blir för påtaglig och ölet smakar mest blötlagd humleplanta. De bryggerier som kan få till balansen och vågar begränsa sig, det är nog de som får bäst omdömen…
Eller är det kanske just maltbasen som utgör kravet för ett bra humlat öl? Utan något att stå på har ju humlen inget alls att spela mot. Hm, återigen upptäcker jag att öl är så där trevligt mystiskt! 😛
Nog kan vissa humledrivna öl klara tid i flaskan, men det får väl ändå räknas till undantagen. Dricker just nu Ska Brewings Decadent IIPA och det är snudd på nekrofili. Tror inte det handlar om mängden humle som trycks ner i flaskan vid buteljering utan snarare om hur buteljeringen sker, och vad som händer med flaskan tills dess att den når slutkonsumenten. Jag har druckit halvårsgammal Southern Tier och Lakefront som transporterats genom tropiska breddgrader i kylcontainer och de var fantastiska, men enda gången systembolaget lyckas leverera humlearom är när ölen kommer från Sverige, och knappt då. Värme och ljus är humlearomernas balrog och tills den dagen bolaget släcker lysrören och stoppar in ölen i kylförvar är vi nog desvärre dömda till att dricka dyr, kletig och importerad maltsirap från det stora landet i väster.
Min åsikt: http://nagotattdricka.blogspot.se/search?q=färsk+ipa
Min åsikt i frågan finns här: http://nagotattdricka.blogspot.se/search?q=färsk+ipa
Intressant läsning, Victor! Fakta talar ju ofta för sig själv, men finns det inte IPA/DIPA som inte är torrhumlad och som faktiskt kan vara rätt lagringsbar? Främst tänker jag på Dogfish Head 120 Minute IPA, där jag provat den färsk och efter nästan två års lagring. Den var spretigare och friskare som färsk, men jag tyckte nog att den vann på viss lagring. 🙂
Min poäng är att det måste finnas undantag. Det känns lite ensidigt att bara konstatera att IPA måste vara färsk, annars är den inte drickbar. Jag ska inte lägga ord i munnen på dig, men citatet från Russian River var ju lite åt det hållet; “Drick det nu eller låt bli”… Lite väl kaxigt för min smak. 😛
@Christian: Jag vidhåller att det inte finns någon typ av IPA som tjänar på lagring – de har inte (eller skall inte ha) det maltfundament som behövs för att klara en lagringsprocess. Notera dock att den östkustinriktade stilen av ipa/dipa har gjort att gränsen mot de närbesläktade ölstilar som de facto har ett tillräckligt stort maltfundament för att klara en lagringsprocess och utvecklas gynnsamt (om man nu gillar lagrat öl det vill säga) – jag tänker främst på amerikanskt barley wine samt i vissa fall även american strong ale – har minskat radikalt. Jag skrev i september 2010 en artikelserie om ipa/dipa och tog då upp denna gränsdragsningsproblematik, se seriens tredje del här: http://nagotattdricka.blogspot.se/2010/09/olbloggarstafetten-22-allt-du-velat_28.html
I kommersiella sammanhang behöver bryggare såklart inte följa några som helst riktlinjer vad gäller ölstilar så det finns inga vattentäta skott mellan stilar på det sättet och kanske finns det därför vissa riktigt kraftiga dipor (aldrig ipa skulle jag säga) som har en sådan maltprofil att de faktiskt klarar lagring. Detta är dock grova undantag och troligen är bryggarens intention inte att du skall lagra ölet. Jag har också provat 120 minutaren både relativt färsk och lagrad i tre års tid. Tyckte att den var rätt sådär i båda fallen men särskilt i lagrad utgåva där all humlearomatik var borta och malten hade en platt och sliskig känsla snarare än en utvecklad karaktär. Men det är enbart min upplevelse av det!
Intressant intressant! 🙂
Jag förstår ditt resonemang, så jag gissar att vi kommer till den punkt du nämnde i ditt blogginlägg: Personlig preferens. IPA kommer nog aldrig lagras, men ja, DIPA kanske kan utgöra ett undantag i vissa fall. 120 Minute IPA är ju rätt speciell som den är!
Det skulle vara intressant att försöka brygga en IIPA/DIPA med tanken att lagra den, säg ett år till exempel. Hemma i köket har man ju inga begränsningar förutom fantasin… Men å andra sidan kanske det snarare blir en välhumlad barley wine om man börjar mixtra med maltbasen, lite som Bigfoot.
Ja, det är nog så jag tänker också Christian… gör man en iipa för att klara lagring så kanske det ölstilsdefinitionsmässigt faktiskt snarare handlar om ett barley wine eller en strong ale. Men klart att du skall köra, det är ju alltid intressant att testa! =)
Hehe, jag får återkomma då! Kanske dags att börja fila på ett recept för en lagringsbar DIPA. 😛