Manker i London – En resedagbok: del 4 – The Old Coffee House

En oerhört trevlig sak med Londons annars rätt speciella uteliv är  deras after work-häng. Olikt i Sverige där folk samsas på uteserveringar under sommarens få varma eftermiddagar, eller inne vid bord inne i barerna. I London har de inte samma tänk om uteserveringar, inte heller om lagar som reglerar det där med att dricka utanför pubarna. Eller snarare, lagarna finns med all sannolikhet, det är bara svårt att tro det när man ser alla gladdruckna britter stående i klungor på gatorna utanför pubarna.

IMG_20130614_181313Sydväst om SoHo, mittemellan Picadilly Circus och Tottenham Court Road ligger en klase pubar som utifrån verkar rätt lika varandra. De ser ut att ha samma klientel, de börjar alla med ett “The” följt av något brittiskt enkelt som ship, george, bar, timmy eller Old Coffee House. Just The Old Coffee House sticker utifrån inte ut på något sätt alls, det är samma personer vid entren, lika mycket folk av olika etnicitet, ålder, kön och preferenser på vad en god öl är som på alla andra ställen. Skillnaden är att det inte är som alla andra ställen. 2008 öppnade Jamie och Lizzie Brodie sitt egna lilla bryggeri i östra London och efter över hundra öl som spänner mellan häftiga collaborations med Three Floyds och Mikkeller och traditionella engelska ales får man nog säga att de vet vad de gör. De har tre barer som är deras huvudsakliga kunder vad gäller fatöl – och detta är ett av dem.

Direkt när jag stegat in genom dörren blickar jag mot tappkranarna med lika mycket förväntan som rädsla över att bli besviken – det blir jag inte. På fat har de fem stycken öl, med lika många på cask. I kegväg finns ikväll att dricka Mojito Pale (en fruktölsinspirerad pale ale med citron och andra galenskaper – lite för mycket Aya Napa för min del), Cranberry IPA (en IPA med tranbär vilket ger en ännu torrare och stramare munkänsla, ruskigt god), London Sour Pineapple (berliner weisse-serien som bryggerier likt BrewDog, Kernel, Brodies m.fl spårat ut på – här med en lätt smak av ananas), Big Mofo Stout (en collaboration med Mikkeller vilket resulterat i en nästan 11% stark imperial stout som osar av lakrits och mörk fruktighet) samt collaborationen med Three FloydsFloyds ESB.

IMG_20130614_183549På cask är fokus mer på deras “vanliga” serie öl, trots att många av dem är lika välbryggda och smakrika som de jag nyss listade. Singel hop-humlade golden alen’en Citra är fullsmockad med smak trots att ölet bara ligger på blyga 3.1% i alkoholstyrka, lika lättdrucken, fräsch och sagolikt god är Shoreditch Sunshine – humlad enbart med Galaxyhumle från Australien. 3.8% alkoholstyrka gör den också lite busigare än Citra. London Fields Pale Ale å sin sida har enbart fått smaka på den lite ovanliga engelskodlade Pioneerhumlen, men även här är det bara att kapitulera och ta in ännu en pint. Det här är världsklass med låg procent alkoholstyrka men fullmatad med smaker och dofter.

Den till synes hemtrevliga restaurangdelen märkar jag inte av då jag fastnar på entreplanet, men för de som vill äta så finns det vissa möjligheter, likaså för de som bara vill släntra in och se på tv eller hänga vid något av det rätt stora antalet bord som finns runtom i baren.

Ölen kostar lika mycket som de Fosters och Kronenbourg 1664 som de som dyker upp vid min sida vid bardisken beställer under de timmarna jag är där. Tydligen är den exotiska Fosters att föredra framför helt närproducerat och världsklassöl, där det trots allt finns milda ales att prova för Fostersdrickarna som kanske hellre föredrar en 3.7% stark pale ale framför en 10.4% stark imperial stout. Samtidigt är det lite av det jag ser som charmen med puben – att det är ett nästan gömt litet smultronställe för de som vill dricka en pint London Sour för sig själv medan andra glatt hinkar Stella Artois. Inga pretentioner, inga fördomar utan bara en riktigt mysig liten pub med riktigt bra öl – för de som vill. Rekommenderar verkligen ett besök och jag vart förundrar över hur lätt det var att ta sig hit – 5 minuters promenad från Tottenham Court Road eller en snabb promenix på ungefär samma tid från Picadilly.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

2 Responses to “Manker i London – En resedagbok: del 4 – The Old Coffee House”

  1. Andreas says:

    Blir ett besök nästa Londonresa

  2. Bengt says:

    Trevlig pub, men du missade höjdpunkten. Hängde där en eftermiddag i vintras, satt vid bardisken och studerade den absolut mest kundfientlige bartender man kan tänka sig. Äldre liten farbror som snäste åt sina kunder och gick omkring som ett litet åskmoln innanför bardisken. Han kanske märkte att jag satt och studerade honom i smyg för han kom fram till mej och sa:” Are you MI5?” Vadå, sa jag, “Are you a spy?” Semesterminnen man tar till sej! Jo vi gick dit dan efter oich åt, käket helt OK.

Trackbacks/Pingbacks


Leave a Reply