Categorized | MankerBeer Meets:

MankerBeer Meets: Bryggeritur på Allagash Brewing Company

20141008_134539 kopiaPlötsligt sitter vi där, i baren på bryggpuben till ett av USA’s största och mest kända bryggerier. Vi sitter och dricker öl  med mannen bakom det hela, Rob Tod från Allagash Brewing Company i Portland Maine. Att vi hamnade på bryggeriet var inte så mycket av en slump, det har sedan det stod klart att MankerBeer skulle ta en roadtrip på USA’s norra östkust varit ett måste. Bryggeriet var med och startade den stora boomen för amerikansk craft beer och det vi kunnat prova genom åren har alltid hållit en väldigt hög kvalitet. Men att vi satt och drack öl med Rob får ändå vara en historia i sig självt.

I maj i fjol mötte jag Rob för första gången, då på Cantillon på deras Quintessence-fest. Då hade Allagash tillsammans med Cantillon och välkända Russian River gjort en öl ihop och nu skulle det firas och ölet ha premiär. Då blev det mest ett par foton och en handskakning. 20141008_141009 kopiaHalvåret senare kom jag i kontakt med Mike som sköter de större bryggeriturerna på bryggeriet. Väl på flyget på väg till Boston för vidare tur norrut sitter ena tredjedelen av vårat reseentourage på ett annat flyg. På samma flyg sitter en man och fipplar på sin dator innan han ursäktar sig för att kunna besöka herrarnas. När de ska mötas för att han ska kunna sätta sig igen så råkar vår kompanjon få sin på grannens skjorta “Allagash Brewing Company” – “we are on our way there, you work there?” blev frågan. “Yes, I am the owner, Rob Tod, nice to meet you”.

 

Själva bryggeriet ligger lite lustigt till, några kilometer in från kusten, söder om en golfbana och som gatan den ligger på hintar om, Industrial Way, mitt i ett mindre industriområde. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, de flesta “stora” craft beer bryggerierna i USA är fortfarande inte så makalöst stora. Allagash som ändå har varit med sedan 1995 då Rob Todd såg ett glapp i den anammande ölkulturen i USA. 20141008_142020 kopiaMånga amerikaner hade varit Europa och provat mer klassiska stilar som man nu förde med sig hem till USA, men få hade ställt siktet på de belgiska ölstilarna. Därför var det inte så konstigt att bryggeriets första öl, White, en klassisk witbier idag är deras mest kända. Ölet står faktiskt för cirka 80% av produktionen och är liksom bryggeriets 5 andra året-runt-öl vad bryggeriet är mest kända för, åtminstone lokalt.

Om man då startade med ett litet mikrobryggarkit (faktiskt detsamma som svenska CAP har som provbryggeri) så har man idag tagit de första stegen för framtiden. Sedan förra året har man ökat produktionen med ungefär 50% och med det nyinstallerade andra bryggverket kan man idag brygga dygnet runt. Man har också investerat 4 miljoner dollar i en utbyggnad som innebär ökade möjligheter för packettering, men också fler jästankar. Bitar av dessa ser ni på bilden här bredvid. Tankarna kan enkelt kontrolleras “underifrån” men på ovansidan så sticker de rakt upp i det fria. Rätt maffigt och för tankarna till gamla filmer om underjordiska missilramper under Kalla Kriget.

 

För oss ölfantaster är Allagash kanske mer känt för sina häftiga suröl så Mike tog oss med genom bryggeriet som är förvånansvärt kompakt för att vara så stort för att sluta upp utanför bryggeriet. Där på en lerig sluttning ned mot ingenting fick vi ta en kortare tur till ett litet bakhus. Här finns bakgrunden till den respekt Rob och bryggeriet har – deras koolship. 20141008_151158 kopiaDet börjar bli fler amerikanska bryggerier som har anammat den här bryggtekniken som går ut på att man pumpar ut den varma vörten som får kylas ned samtidigt som den utsätts för den lokala floran. Antingen genom mer kontrollerade miljöer eller som här i ett litet uthus med öppna fönster där man låter den lokala bakteriekulturen sätta sig på vörten. Av den anledningen försöker man också hålla rengöringen av själva huset till ett minimum. De första att ta till sig öppen jäsning i USA var faktiskt Anchor, men de använda inte kylskepp som ovan, utan där var Allagash först. Idag används dessa av bryggerier som  Jester King,  Crooked Stave, New Glarus, Anchorage Brewing Company, och Logsdon Farmhouse Ales LLC med flera.

20141008_145508 kopiaFör att vi skulle få än mer motion efter en veckas öldrickande skulle vi också få se själva hjärtat av bryggeriet, fatrummet. Ser man förbi bryggeriets återkommande öl är det de fatlagrade specialölen som många anser är vad som gör bryggeriet unikt i USA. Inte bara har och använder de sitt kylskepp likt den belgiska traditionen utan de satsar på att få tag på de bästa faten och göra både olika blends av öl liksom återkommande lanseringar. Just det belgiska är lite känsligt och hela diskussionen om lambic vs American Sour har spårat ur lite under förra året. Men både Russian River och Allagash står fast vid att de gör amerikansk suröl inspirerad av de belgiska traditionerna. Även om den enda skillnaden mellan hur Cantillon och Allagash brygger sina öl är ursprunget (görs inte i Pajottenland) så vägrar man kalla dem lambic.

Det som skiljde sig från andra fatrum vi har sett är inte bara de stora trätankarna man lagrar sin suröl på, foeders, utan att de även hade fat med genomskinliga sidor. Riktigt häftigt att kunna kika in och se hur jästen satt sig och bakterierna frodades. Det var svårt att göra annat än att törstigt gå runt och dräggla över faten med innehåll man annars bara kan drömma att få prova så, till exempel den nya blenden av samarbetet med Cantillon och Russian River, en öl som beräknas tidigast beräknas vara klar nu till våren. Många av faten kommer aldrig att få se något utav ölvärlden utan Mike är noga med att påpeka att ölen också måste bli bra, många experiment ligger på lagring och inte alla blir lika lyckade. Andra öl används till att blenda ut öl som behöver hjälp på vägen.

20141008_144634 kopia

Ölen då? Först fick vi möjligheten att prova de anställdas egen öl, House Beer som bara säljs på bryggeriet. En lätt Belgian Ale på 4,5% som är tänkt att vara just vad den heter, en lättdrucken ale som de anställda kan plocka på sig efter jobbet. Läskande och lagom kryddig med ett balanserat bett. Då var istället Avancé en riktigt fin upplevelse. Nu pratar vi fatlagrad, lätt syrlig Belgian Strong Ale som fått ligga ihop med jordgubbar. Stram syrlighet med jordgubbskorn och helt utan den syltiga, ofta artificiella smaken jordgubbsöl annars kan få. En liknande härlig syra hade även Farm to Face som vid tillfället ännu inte hade släppts. Här har man öst i persikor innan ölet har lagrats i 10 månader och om det märks. Fin mustighet med avvägd men tydlig syra och en riktigt fin smak av persikor. För att ta ner fruktigheten lite fick vi också åter dricka FV 13 som fått sitt namn från foeder nummer 13, en trätunna ölet har spenderat hela 4 år i. Rustik träkaraktär med vinäger, syra och tydlig smak av sura äpplen och citrusfrukter. Inte alls lika ren och läskande som de fruktiga surölen, men ett bra exempel på hur de vill hålla sig till det belgiska mer än de något mer vågade och moderniserade amerikanska surölen.

Om surölen var fantastiska så var även bryggeriets vanliga serie öl mer än drickbara. White kanske saknar samma djup som många belgiska witbiers, men det är en perfekt törstsläckare. Deras Saison är brygd med mörkt candisocker och har humlats med Tettnang, Bravo och Cascade vilket kanske gör den lite mer moderniserad. Samtidigt är den inte lika “out there” som många andra amerikanska saisons, man vill göra sin tolkning av stilen men ändå på ett sätt som kan vara respekterat av belgarna. Även om de själva kanske inte vill kalla den för en IPA så är Hugh Malone en upphumlad stark belgisk ale. Stora mängder Warrior och Simcoehumle ger den både beska och en betydligt örtigare och rivigare smak än en vanlig belgisk ale. Ölet har en frisk smak av kåda, citrus och tallbar mot en karamellig sötma och toner av persika.

Men så hamnade vi plötsligt där med Rob som över ett glas White ger ännu ett uppskattat exempel på den passionen och drivkraften som finns inom amerikansk craft beer. Allt handlar inte bara om att tjäna pengar, att växa eller att förändra världen utan för många är det att göra vad de älskar, med folk de genuint uppskattar och att samtidigt ha riktigt kul. De är samma typ av personer som vi alla är. De började bara brygga öl och råkade göra sig ett namn. Med deras expansioner skulle de ha möjlighet att börja exportera till bland annat Sverige men samtidigt vill man se till att kunna försörja hemmarknaderna, men vi får se framöver – för med lite tur kanske vi kan få dricka Allagash även i Sverige. Vi hoppas.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts

Follow Me:
FacebookYouTube

Leave a Reply