Petaluma. Hur sexigt låter egentligen Petaluma? Mindre som en liten stad i norra Kalifornien och mer som en Ompa Lompa du petat på, men där går man också bet. I Petaluma, Sonoma County bor det cirka 58-59.000 invånare och ett bryggeri – Lagunitas Brewing Company. Efter bryggeriets intåg på den svenska marknaden i och med att Galatea började ta in deras öl har det gått rätt fort för dem och idag kan man hitta både bryggeriets Pale Ale, New Dogtown och IPA på var och varannan krog, inte bara mer uttalada ölpubar. Min egen relation till bryggeriet började väl runt 2009-2010 när jag provade min första öl, en Red Ale från dem i New York. Dagen senare provade jag deras Barley Wine. Gnarlywine och beslöt mig för att bedöma Lagunitas som ett bra men inte så spännande bryggeri. När jag slutligen provade Hop Stoopid, en riktigt maffig Dubbel IPA vart det dock andra toner, en av mina första favoritöl var funnen. Vi delade på en flaska på Hop Devil i sydöstra New York och jag drack den till en blue cheese burger, ni ser jag minns var, när och hur jag drack den – den satte sitt spår.

Så när jag nu ett par år senare landade i San Fransisco dagen efter att Great American Beer Festival slutade var det inte så svårt att bestämma vart kosan skulle. Efter första dagens tur till Russian River var målet nu inställt på att åka norrut till Petaluma för en kväll på bryggeriet följt av en tour dagen efter och sedan middag hos Barry, bryggeriets exportansvarige och en person ni som besökte Copenhagen Beer Celebration i fjol kunde fått en öl upphälld av.

Bryggeriet grundades 1993 i det lilla samhället Lagunitas, Kalifornien. Året därpå valde grundaren Tony Magee att flytta den snabbt ökande produktionen österut till närliggande Petaluma. Det skulle inte dröja länge innan produktionen ökade igen och under början av 2000-talet såg man nästan en femfördubbling av produktionen, något som idag gör bryggeriet till det sjätte mest köpta craft beer-bryggeriet i USA. 2012 tillkännagav man att man skulle satsa ännu 9.5 miljoner dollar på ännu en utbyggnad vilket just hade blivit klart när vi anlände. Barry som tog oss runt berättade då också mer om den expansion man påbörjat till Chicago där man ska sätta upp ett lika stort bryggeri. Tillsammans ska de två ha en kapacitet på 1.2 miljoner barrels per år. För svensk del innebär det nya bryggeriet att leveranstiderna blir mindre än 30 dagar varpå vi kan få IPA som bryggts för att landa på krogarna i landet bara veckor senare. I dagsläget är transporttiderna drygt 45 dagar från Petaluma. Vi frågar Barry om de transporterar kylt inom USA men han erkänner att ölen transporteras “varm” vilket tyvärr beror mycket på att man i USA inte själva säljer ölen utan måste gå igenom olika distributörer, vilka alla har olika rutiner och sätt att hantera ölen. Har ni svårt att relatera till siffrorna ovan? I fjol var Lagunitas ungefär lika stora som Åbro, med nya expansionen är man dubbelt så stora och med bryggriet i Chicago blir man fyra gånger så stora som Åbro – och då är man ändå inte störst av “micro-jättarna”.

På bilden här intill ser ni själva brygghuset, en “liten nätt” anläggning i en lokal som tidigare hade bra mycket lägre takhöjd, i takt med att bryggeriet växte bytte man ut tankarna till ännu större tankar varpå hela taket på den stora lokalen fick höjas rejält. Tar man sedan en kik utomhus så ser vi inte bara de gamla jästankarna vilka motsvarar ett normalstort svenskt bryggeri, utan vi ser hela längan med nyinstallerade tankar som står fyllda med gottigheter. Det häftiga med det nya bryggeriet är att nästintill allting är helt automatiserat, från själva bryggverket till tappningslinan som sköter allting, från tappning och lådpackning automatiskt. Det här får ibland vissa att fnysa lite missnöjt men som Menno (Olivier) från De Molen sa i Göteborg i fjol då jag frågade om deras nya bryggverk – det är ibland ett nödvändigt ont. Ölen blir lite annorlunda men framförallt blir de av en konsekvent kvalitet. Det går vare sig att brygga de mängderna helt manuellt och dessutom skulle varje batch riskera att bli något annorlunda, vilket kan vara charmen med ett mindre bryggeri – men svårhanteerligt för större bryggerier.

Lagunitas levererar idag till nästa hela USA och när vi går in i den enorma lagerbyggnaden så börjar vi förstå hur stora de faktiskt är. Travar och åter travar av välmatade pallar med framförallt IPA, Pale Ale och Lucky 16 står vart ögat än når och vi lyckas också lokalisera pallarna med IPA, mindre än några dagar gammal som är prydda med “Sweden”-lappar. Det är skytteltrafik både i lagerbyggnaden och kring hela bryggeriet och det är inget snack om att det är snabba puckar med att leverera ölen till törstande konsumenter. Vi tar upp problemet vi länge hade med att Lagunitas när man fann ölen i Köpenhamn tidigare ofta var lite trötta och hade rest dåligt. Barry är ärlig och säger att de själva inte heller var nöjd med hur ölen under en period behandlades till just Danmark och att man idag har ändrat lite i hur man arbetar med andra marknader.

Förutom ett bryggeri som trots storleken inte känns överdrivet stort, mer välfyllt, så har man sin otroligt populära brewpub där det spelas livemusik, röks jazztobak som om det vore festival och det serveras öl på löpande band. Det var verkligen som att komma hem till en god vän och kan nog vara den coolaste brewpuben vi var på i USA sett till dess helhet. Att de hade öl som deras 4,65% starka American Pale Ale DayTime som självrunnen var läskigt trevligt, massa fin citrus, blommighet och bra maltkropp – perfekt sommaröl. På fat var ölet minst lika trevligt, om än att jag föredrog den på cask, len och mumsig. På fat hade de också surölet Sonoma Farmhouse Gueuze, en nedsurad blend av olika fatlagrade saisons – funkig, lite vinös och med skön syra. Bryggeriets High West Rye-lagrade Cappucino Stout bjöd på något extra till en öl som redan är oerhört trevlig i sig själv, värmande med stora nävar kaffe och choklad med fina ryeinslag. En annan favorit var Barley Winet Brown Shugga 2012, Barry hade en av dessa väldigt åtråvärda flaskorna hemma och ville såklart låta oss prova, vilket vi tackar för. Knastrigt och härligt maltsött med mer komplexitet än vad den verkar ha haft olagrad. De kan sina kraftigare och mörka saker får vi konstatera.

Ser vi till de lite lättare ölen så provade vi en fint wet hop’ade American Pale Ale, Sebotol Wet Hop – frisk, crisp och sjukt läskande men kanske något man kan leka vidare med. Wet hop’ade öl (man tillsätter helt nyplockad humle) måste drickas purfärskt om man ska få ut max av smak och doft. Lagunitas gör också en stabil Kölsch, Day Kolsch som motsvarar förväntningarna och är läskande och somrig, kanske mer än spännande och tillfredsställande för ölnördstarmen. Då är Fusion XVII bra mycket bättre, en “brown amber ale” som snarare är en hybridöl där man blandat W.T.F, Daytime och slängar av Lagunitas Sucks. Väldigt speciell men lättdrucken och rätt skön på sitt sätt, lite för snäll och svårgreppad på andra.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

Magnus "Manker" Björnstjerna

Grundare och skribent på MankerBeer.com. Från ett fokus på allt vad USA har att erbjuda och med en kärlek till gedigen amerikansk mat, bra bourbon och framförallt all landets fantastiska öl har Manker nu börjat förstå storheten i belgisk öl.

More Posts - Website

Follow Me: