För en tid sedan började det att dyka upp mängder av sällsynta Cantillons till salu. Flaskorna hade från ingenstans dykt upp i USA, och den starka kretsen av inbitna Cantillon fans som håller koll på varje tillgänglig flaska av rariteterna hade ingen aning om vart flaskorna kom ifrån. Efter att ha sett bilder på flaskorna var det lätt för oss att se vart flaskorna kom ifrån, och efter ett meddelande till Jean Van Roy, f
ick vi våra farhågor bekräftade. Skandalen var ett faktum. Flaskorna var stulna direkt från Cantillon. Flaskorna är nu återbördade och i säkra händer tack vare bland annat undertecknade. Vilket öde flaskorna kommer att gå till mötes tar vi mer framöver.
Mitt i allt detta växte en tanke i oss. Vad är det som får en människa att stjäla dessa flaskor? Svaret är enkelt, tjuven kommer att tjäna massor av pengar. Den svarta marknaden runt Cantillon är enorm och har vuxit till något av ett monster. Alla vi människor som frenetiskt jagar alla dessa Cantillon, det är vi som har skapat monstret.
Helt plötsligt kryper en känsla av illamående över oss. Det som bara varit roligt känns nu som en tyngd av bly som lägger sig över oss. “Det är bara bärs.” utbrister Ludvig. Vi brinner för lambic, det är en passion (eventuellt en besatthet). Vi drömmer om att prova allt, såväl högt som lågt. Vi lägger timmar på att hitta det vi vill dricka och reser jorden runt för att få göra det. Genom lambic har vi fått massor av fantastiska vänner världen över. Vi samlas, dricker öl och har otroligt kul.
Lambic har vuxit och fått mer popularitet och respekt. Med det medföljer tyvärr tråkiga bitar som att det dyker upp mängder med säljare i Belgien och USA, som säljer gamla och svårfunna flaskor till fruktansvärda priser till amerikaner som vill ha dem till varje pris. I vissa fall har vi säkert bytt flaskor med dessa amerikaner. Det som kommer sedan är en spekulativ handel utav dessa flaskor, ännu en gång mestadels i USA där man köper högt för att sälja ännu högre. På så vis drivs priserna uppåt ännu mer. Det som var avsett för att delas och njutas får nu en status som svårfunna rariteter man köpslår hårt med.
Tydligen har det nu även blivit så att folk är beredda att stjäla för att tillfredsställa den delen av ölentusiaster som jagar dessa flaskor. När vi har reflekterat så här långt var vi mer eller mindre beredda att ge upp. Trötta på allt runtomkring. Glädjen i att prova spännande saker var borta. Det är inte bara vi som drabbas utan för Jean själv så är det ett utnyttjande av hans öppenhet och tilltro. Mycket av charmen med att vandra runt på Cantillon är att flaskorna lagras där i gångarna, men om flaskor börjar att försvinna, och vissa som man anser och tror är ens vänner börjar se egen vinning i att se till så att flaskorna byter ägare, så försvinner hela tilltron i branschen. Det är något vi fruktar och hoppas att vi ska slippa att behöva bevittna.
När man har smält alla dessa reflektioner, började vi att tänka på alla de underbara människor som finns i världen av lambic. Värmen och kärleken kryper tillbaka i kroppen när vi drömmer oss bort till våra möten med Markko på One Pint Pub, Jean Van Roy, första gången vi drack lambic på Akkurat och när vi drack litervis av handpumpad lambic från Cantillon på Moeder Lambic. Finns mängdvis fler minnen där. Människorna som besöker och driver dessa ställen är det som gör det så underbart. Lyckan är tillbaka och vår jakt på att prova lambic fortsätter. Om än med en större eftertänksamhet. För det bör kommas ihåg att i slutändan “är det bara bärs”.
Vårt belgiska landslag, De Röda Djävlarna består idag av Surisarna Fredrik och Ludvig, passionerade lambicfantaster med bra insikt i surölsvärlden. Tidigare har vi också haft gästskribenter i form av belgofilerna Jens Skrubbe och Tomas Danko.
