När jag var i London i juni blev jag inbjuden till ett besök på Camden Town Brewery, beläget endast en kort promenad ifrån centrala Camden. Förutom att jag blev glatt överraskad över hur lätt det var att ta sig dit (antingen promenad från Camden eller tåg till Kentish Town West) så blev jag paff över var själva bryggeriet låg inklämt. Tvärtemot min karta som visade att bryggeriet borde ligga bredvid den närliggande parken så låg bryggeriet rakt under tågstationen – riktigt häftigt med den gamla stationsgrunden som fasad.
Det första man ser är den stora glasingången till bryggpuben, en bryggpub som mestadels består av träväggar, ett par höga bord och ett hörnbord med fler platser på en rätt stor uteservering (där det ibland finns mat att köpa från pop-up-matstånd). Tyvärr var bryggeriets grundare Jasper Cuppaidge eller bryggmästare Alex Troncoso inte där på grund utav lite ölrelaterad upptåg i Liverpool men ett av bryggeriets bryggare, Brent tog sig tid att hänga med oss under eftermiddagen.
Bryggeriets hitoria dateras tillbaka till sextiotalet då Patricia McLaughlin ärver ett bryggeri i den australiensiske staden Rockhampton – vilket på ett otippat sätt skulle lägga grunden till ett bryggeri i en annan del av världen. Patricias son, nämnde Jasper har flyttat till London där han har öppnat ett eget bryggeri i Hampstead, The Horseshoe. När Patricia inte kan hantera familjebryggeriet i Australien så bestämmer sig Jasper för att börja brygga bryggeriets öl på hans bryggeri i London som en present till sin mor. 2010 har produktionen blivit för stor och man bestämmer sig för att flytta in vid dess nuvarande plats i Camden Town, vilket man också byter namn till.
Sedan 2010 har det varit en enda snabb framgångssaga och varje år har man behövt bygga ut bryggeriet, något som gjort att man tagit över mer och mer av de lokaler som finns i den länga där bryggeriet är inhyst. Problemet framöver säger Brent när vi sitter och dricker en purfärsk ofiltrerad Pale Ale är att man dels inte kan ta över mycket mer av de utrymmen som finns och att de lokaler man kunnat ta över inte är sammanhängande varpå man måste ta sig mellan lokalerna vilket bitvis är lite irriterande. Troligen kommer man att behöva flytta inom något år och då blir frågan hur man lättast kan göra det då allting mer eller mindre är platsbyggt och ett myller av rör och utrustning.
Idag är allting automatiserat och det tyska bryggverket styrs enkelt med en touchpanel som kontrollerar allting från humlegivorna till timerinställningar för att sätta på en brygd mitt i natten. Just att kunna brygga dygnet runt är ett nödvändigt ont för ett relativt litet bryggeri med en idel ökande efterfrågan. Nu brygger de 4 batcher om dagen där den sista går igång på morgonkvisten. Trots detta så har man problem med att hela tiden rulla runt på de tre större 12.000 literstankarna och de sex stycken äldre 2.000 literstankarna (de har också en äldre öppen tank).
Allting är oerhört modernt och förutom det automatiserade bryggverket har man ett sofistikerat sätt med stora behållare för malt och humle som fylls på innan det krossas och förs vidare. Jag förbluffas över storleken på de enorma vaxsäcksliknande uppochned vända konerna men Brent påpekar att man på hektiska bryggdagar tömmer en gigantisk säck om dagen. Innan vi går vidare in för att kika på deras flasktappningsmaskin får vi kika på en annan av bryggeriets flaskhalsar (…) – vattenbehandlingssystemet. Vattnet i Camden är inte helt optimerat för att brygga rena öl på så allt vatten behandlas noggrant i två stora behållare men i takten man brygger öl så är det ibland kämpigt för dessa att hinna med.
Förutom att sätta ölen på fat, key kegs och flaskor så har man nyligen införskaffat en maskin för att tappa ölen på burk. Tyvärr har man ännu inte haft utrymme och tid att installera maskinen annat än för ett par provrundor men förhoppningen är att kunna sätta ett par av ölen på burk – något Brent tycker är bra ut nästan alla avseenden och som också börjat efterfrågas mer och mer. Flasktappningslinan klarar av att köra igenom 2000 flaskor i timmen men kräver fortfarande rätt mycket manuellt arbete vad gäller att packa ned ölen, vilket man hoppas effektivisera framöver och vilket burkmaskinen kan hjälpa till åtminstone lite med.
Jag kan inte låta bli att fråga om de ölen som just tappats och som jag enbart läst lite snabbt om – Camden Versus Odell, den första ölet i Camdens nya collaborationsserie där de samarbetar med olika bryggare de respekterar för att prova på lite nytt och galet. Brent berättar glatt om projektet och hur Doug Odell kom dit och bryggde ölet och att man hoppas åka över till Colorado för att brygga ett öl där. Recensionen, som också var en världspremiär då ölet ännu inte hade släppts hittar ni här.
Brent ursäktar sig för en stund för att hinna visa runt ett par vänner innan han äntligen ska få avsluta filtreringen av den senaste brygden och därefter kunna ta sig hem igen innan en ny dag av bryggning startar. Innan han går och vi sätter oss i baren för att prova igenom deras öl så frågar vi lite om framtiden. Brent som likt Jasper flyttade från Australien till London för att brygga öl berättar att han tack vare de krångliga anställningsavtalen inte är helt på det klara om han kan stanna kvar i England efter det att hans kontrakt går ut. Helst är han kvar på bryggeriet som varit en otrolig erfarenhet för honom och han menar att det inte är nog med ett par år på ett bryggeri eller att komma direkt som hembryggare för att starta upp sitt eget bryggeri. Vi hoppas att han blir kvar och får göra det han gillar – att bidraga till att britter och andra dricker bättre öl.
Medan Brent avslutar dagen så tar vi in ett par flights i baren. De flesta av ölen finns att finna i Sverige på de krogar Wicked Wine Sweden levererar till och flera öl lär förhoppningsvis vara på väg in under 2013.
Vi börjar med ölet som nyligen släpptes på Systembolaget, Gentlemans Wit, en fräsch lättdrucken witbier som på ett opretentiöst sätt är somrig och lätt. Ska inte jämföras med kraftigare eller mer smakrika ditos utan det här är passande en dag i hängmattan, vid bryggan eller till löjrom. Lika somrig är bryggeriets Hells Lager som vi provar både i filtrerad och ofiltrerad form. Den ofiltrerade har lite skönare, fylligare munkänsla och har en lite smörigare och örtigare smak. Den filtrerade är å sin sida lite lättare men har mer smak än en vanlig burklager och fastän många ölnördar nog skulle se förbi den så är det den här typen av öl de som gillar öl men som inte fastnat i ölträsket uppskattar. Bryggeriet har också en USA Hells Lager, där man bytt ut humlen mot amerikansk humle som ger en lite annan smak – kanske inte jättestor och min vän som är med mig tycker att den kändes ännu lite lättare varpå han som “hobbydrickare” föredrar den “vanliga”.
Vi provar och jämför också bryggeriets Pale Ale med den ofiltrerade versionen som enbart serveras då och då på bryggeriet. Mild fruktighet och enkel, rakt på sak där den inte helt otippat har en större munkänsla och mer fruktighet och renare karamelltoner i ofiltrerad form. Även här är det en enkel öl som snarare bör jämföras med en fräschare men mildare Sierra Nevada Pale Ale än upphumlade american pale ales. En öl jag dricker i solen när jag vill dricka välbryggd öl i större antal än 2-3 – något som trots allt kan vara mer påfrestande med kraftigare öl.
Sist ut var tre lite mer speciella öl. Dels en Ink Stout som istället för vanlig kolsyra har fått en större andel kvävgas tillsatt vilket gör ölet lenare, mjukare och med mindre bubblor (tänk på en viss irländsk stout.. eller läs mer om nitro-öl här). Nitro Ink Stout var mjuk och len som en fin espresso med balanserad rostad malt och lagom inslag av kaffe. Väldigt lättdrucken om man är sugen på något mörkare som ändå ska vara lätt att ta ett par pints av. Bryggeriets 7 Hop är en upphumlad lager med humlesorterna Pacific Gem, Galena, Mosaic, Citra, Columbus, Cascade, Galaxy vilket ger den en gräsig, lätt fruktighet med inslag av melon och persika och en lagom lång och skön efterbeska. Dagens sista öl innan vi fyllde en growler med Pale Ale och traskade hemmåt blev deras specialöl Alsace Alt, Alex version av en traditionell altbier från Dusseldorf, bryggd för den australiensiska marknaden men som av en slump fanns på fat på bryggeriet. Ölet hade en härlig bärig sötma med karamellringel och lite torr finish.
Överlag är alla ölen rena, fina och lite enkla – på gott och ont. Som ölnörd vill du ha mer men som öldrickare är de just lagom av allt och det är just dessa man inriktar sig på. Visst gör man lite mer speciella öl som ska tilltala även lite nördigare öldrickare men deras pale ale, hells lager och wit är alla avsedda som “baröl” – de ska drickas på klubbar och barer där folk vanligen köper en stor stark – något alla inte tänker på eller vet om.
Är ni i London kan jag varmt rekommendera ett besök och har ni tur kan ni få er en grym burgare eller annat gott på helgen att äta till era öl.
