Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Igår skrev jag om den fenomenala belgaren Rochefort Trappistes 10 och idag är det dags igen.

Då den svenska ölmarknaden drar sig mer och mer mot den amerikanska är jag rädd att de klassiska engelska stilarna kommer att försvinna mer och mer. Därför vill jag slå ett litet slag för en klassisk brittisk öl. Idag skriver jag därför om Fullers hyllade flaggskepp London Pride.

London Pride är en så kallad bitter och är lite felaktigt kallad en ESB (Extra Special Bitter) på vissa håll i världen. När den serveras, som britterna hävdar att den ska, på cask så är den 4,1% men för att man ska kunna exportera den så blir den pastöriserad och satt på flaska och går då upp till 4,7%. Förmodligen är det därför den räknas som en ESB istället på Ratebeer, även om det retar en brittisk vän. Fullers är för övrigt ett mycket klassiskt bryggeri som startades redan 1845 i London, bara en sån sak.

London Pride finns på de flesta Systembolag för nätta 16,20 kr, men går även att beställa 500 ml flaskor utan kollikrav för 24,40 kr. Men jag rekommenderar att man provar den på cask om man skulle se den, det är den absolut värd.

Fullers London Pride

Utseende: En gyllengul bärnstensfärgad öl med ett litet skum som försvinner fort.
Doft: Doftar äpplen, torkade aprikoser, knäckebröd och så en viss ton av läder och någon ört.
Smak: Smaken är maltig, och en mindre men väl så trevlig sötma. Smak av lättrostade honungsglaserade nötter och en aning mörkt bröd. Fullers klassiska jäst spelar in och det kommer fram en viss fruktighet som upplevs som lite citrusfrisk och där även en bra beska. Avslutar torrt och med en örtig beska.

Betyg? – Bra. För mig är detta en av de öl man ofta ser som den klassiska bittern, eller den ölen som många vill närma sig när man vill göra en bra session ale. Väldigt lite kolsyra, som jag uppskattar i denna stilen. Det finns många som kolsyrar lite för mycket och man tappar ofta att låta sin jäst komma in. Då upplever jag dem som lite syvare och med en smak av järn eller blod. Här får istället jästen komma fram och ge sin fruktsyra. All in all en mycket trevlig session ale som nog aldrig kan drickas vid fel tillfälle.