Att ölscenen i Sverige blomstrar är ett understatement av modell jättestor. Både bryggerier och ölfantaster ökar i antalet och så även bloggar om öl. En av de nya bekantskaperna är Ölitisterna, ett gäng ölintresserade som utan att be om ursäkt skriver om de öl de gillar och dricker. Ibland är det lite pretantioner mot att allt ska vara så politiskt korrekt och alla till lags, så de valde en annan väg som likt vi på MankerBeer handlar mer om att ha kul. Ett av deras inlägg fångade mitt intresse lite extra och det handlade om en ölstil som idag blivit något vanligare, från att ha varit nästan utdöd innan – Gose (och dess rökiga motsvarighet Lichtenhainer).
Vi kommer framöver att påbörja en artikelserie om annorlunda och/eller spännande ölstilar där dessa båda är tänkta att vara startskottet. Därför kontaktade jag Ölitisterna och bad om deras tillstånd att sno deras inlägg nästan rakt av – vilket jag fick. Nedan får ni därför en presentation på två ölstilar som blivit allt vanligare. Förutom att nya svenska ölimportören Constant Companion kommer att sälja flertalet gose så har Brill & Co alldeles nyligen fått in Westbrook Gose medan Galatea har fått in en liten sändning av Samuel Adams Gose. Därför känns nedan både aktuellt och kul – så ta till er och missa inte vad Ölitisterna annars skriver om.
/Manker
[…]
Idag behandlar vi Lichtenhainer och Gose.
Ska vi börja med Gose? Det sägs vara en stil från Leipzig, men det är fel. Precis som vissa rykten säger gällande Berliner weissen så härstammar den från Niedersachsen. Denna gången är det verkligen helt och hållet korrekt då det kommer ifrån den lilla orten Goslar några mil utanför Hannover. Gose är ganska likt en Berliner weisse då det är en relativt låg alkoholstyrka på 4-5% ABV.
En av de största skillnaderna på en Berliner Weisse och en Gose är att man tillsätter salt eller använder havsvatten. Men det är även koriander i ölet vilket gör att det inte löper inom ramen för den tyska reinheitsgeboten och har bara tillåts att bryggas regionalt.
Den absolut största skillnaden mellan dem är ändå att ölet spontanjäser utan att man tillsätter någon jäst.
Enligt original recepten så jäste ölet ordentligt och man försatte det i en stor tunna med ett hål uppe på. När ingen jäst längre kom ur hålet viste man att ölet var redo. Det sattes då på flaska med en enormt lång hals. För er som känner till rosévinet Amadeus så är flaskan ganska lik. Flaskan var inte förseglad på något vis mer än en jästplugg i flaskhalsen. Det var på det viset man lät ölet sekundärjäsa.
I dagsläget finns nu bara tre bryggerier kvar som gör Gose i Tyskland och bara ett i Goslar. Ingen av dem är dock något original bryggerier.
När andra världskriget var på sin sluttamp tillslut över för det då sista riktiga gosebryggeriet Döllnitz. Men bara ett halvt decennium senare så räddade Fridedrich Wurzler traditionen Gose. Han var den ända kvar som fortfarande kunde brygga Gose och han startade upp att göra det igen och lärde ut hur man gjorde Gose till sin styvson Guido Pfinster innan han gick bort. Tyvärr så orkade inte traditionen hållas vid liv då Pfinster även han gick bort då det var ganska låg efterfrågan på gose. På mitten av 60 talet dog därför Gose ut för andra gången.
Inte förens 20 år senare kom det tillbaka försvann men återuppstod igen 1988, men denna gången för att stanna….tror vi.
Lichtenhainer då. Ja det är lite kul. Första gången jag drack en Lichtenhainer var den från USA.
Även Lichtenhainer brukar ofta blandas ihop med Berliner Weisses. Den stora skillnaden är att man har i rökmalt och att den är betydligt starkare än en Berliner weisse, vilket även ölstilen Grodziskie (även kallat för Grätzer) har. Stilen uppkom egentligen genom gosen och Berliner weissen. Eftersom man inte fick bygga det i Leipzig egentligen så ville man skapa sig en egen stil och då la man till rökmalt och vips så var Lichtenhainer en egen stil. Namnet har man fått från en liten ord som ligger utanför Leipzig.
Än i dag divideras det lite om huruvida den måste innehålla vetemalt varpå alla i inlägget nämnda ölstilar finns i rätt olika utföranden. Det är också lätt att missa skillnaderna mellan exempelvis en lichtenhainer och en berliner weisse, rökmalten och alkoholstyrkan till trots. De är båda historiska ölstilar med få helt stiltypiska moderna varianter men läser man en gammal skön text från 1915 i boken “Die Bierbraueri” så lär man sig att ölet är väldigt lätt humlat, har rökt kornmalt och att dess karaktäristiska syra kommer från laktobakterier – antingen genom medveten tillsats elelr genom spontan exponering. Jämfört med en Berliner weisse suras ölet inte ned under själva primärjäsningen utan tillsatsen av laktobakterierna görs i ett senare skede (se där vad vissa luskar fram i Dr Max Delbrück’s Brauerei-Lexicon från 1910.
Nu verkar ovan kanske vara en sanning, men så är det inte. Läser man i andra källor så börjar man plötsligt föreslå både 1/3 och 1/2 vetemalt i recepten, samt så börjar dess ursprung variera och växa – vissa har till och med menat att de var belgiska.
Vill ni prova en gose eller lichtenhainer så rekommenderar jag att ni kontaktar Brill & Co för att se om de har någon Westbrook kvar samt att kika in på Constant Companion och se vad de har på flaska.
