Alla foton är lånade från Ölrepubliken
Tidigare har jag skrivit om den exceptionellt (ja, ordet är passande) trevliga Beer Makers Dinnern med Nøgne øs bryggmästare Kjetil Jikiun somm hölls på Ölrepubliken i Göteborg tillsammans med Brill & Co. Själva “snacket” under kvällen läser ni lämpligen i den tidigare artikeln och det är väldigt synd att just Du inte var där, för det var både intressant, kul och spännande – och väldigt gott. För “gott”, hur individuellt det än må vara är vad middagen skulle komma att vara.
5 stycken rätter skulle avsmakas där Jonas från Brill & Co tillsammans med Kjetil och kocken, den talangfulle Shayne Le Brits, hade komponerat ihop varje rätt med två stycken passande öl. Jag har vid flera tillfällen pratat om öl och mat med Jonas (han inspirerade mig även till detta, då under aliaset Daniel) och det är alltid lika lärorikt att höra “ett proffs” förklara teorierna bakom parningarna. Ibland märker man hur vissa som ska ta fram öl-och-mat-parningar går lite väl mycket på magkänsla, vilket inte är fel – men det är nog mer spännande att få lite kluriga kombinationer som visar upp mer av både öl och mat. Så därför får vi väl hoppa över till just maten. Vi tar det från början, eller är ni mest sugna på desserten?
Rätt 1. Lammcarpaccio med blancherad rödlök med en salsa verde på mynta och basilika samt pyntad med parmesanost. Till detta serverades Wit och Pale Ale. Wit’en är en traditionell Wit där man haft i rikligt (!) med lokalt vete som man fick från ett lokalt landsbygdsprojekt, vilket man såklart tackade för och tog emot. Pale Ale’en är även den en stiltypisk pale ale där man provade sig fram till det slutgiltiga receptet. Svaret på gåtan hur man fick bäst smak från humlen var helt enkelt att ha mindre humle. Mycket humle och hög IBU säger oftast inget om smaken utan tvärtom kan man vinna på att dra ned humlemängden för att tack vare ett bra recpet nå balansen man eftersöker.
Myntan i salsan tillsammans med Wit’en var en “aha”-upplevelse för mig och något jag ska experimentera vidare på hemma i köket. Den rena smaken i ölet lyfter även löken liksom det saftiga oskuldsfulla lammet. Tillsammans var det smakrikt med en fin fruktighet och smak av blomster och lite gummi (som jag finner i rätt många witbiers). Ölet släppte verkligen igenom smakerna från maten utan att bli anonymt. Pale Ale’en då? Här är det lite mer “krock” i jämförels, lite mer robust kombination utan att för den delen bli annat än bra. Åter tack vare de rena smakerna i både öl och mat. Balansen i pale ale’en ger en bra balanspunkt mot maten och ölets smak märks av utan att ta över prick som man vill ha det. Toppklass åt båda hållen och även fast man kan påstå att witbiers är safe så var det nu inte bara “gott” utan det lyfte verkligen varandra.
Rätt 2. “Kött, potatis, sås” (kalv, örttäcke, primörer och dragonsås). Serverades med IPA och India Brown Ale. Den första av de två ölen är en traditionell IPA, brygd utifrån tanken om att finna den fina balansen mellan sötma och bitterhet som en välbryggd IPA eftersträvar. Kjetil beskriver den som “Mid-Atlantic” – malten är från England, humlen (Cascade, Simcoe och Chinook) från USA – kort och gott det bästa av båda världar. India Brown Ale’en började som en samarbetsbrygd som blev så populär att e valde att behålla den. Är ett öl som mår bäst av att lagras något (Jonas och Kjetil enas runt en 6-9 månader). Då dämpar den sig lite, får en mer vinös syra och är i bådas tycke något bättre. Ett tydligt exempel på hur bryggare och importör kan arbeta tillsammans för att få ut ölet när den är som bäst – IPA tidigt, öl som detta lite senare.
Till maten då? Svampen som ligger vid sidan av köttet fungerade fint med IBA’n och byggde på dess vinösa karaktär medan det rosa fina köttet fungerade superbt med IPA’n. Sötman i ölet och köttsmaken framkallar en kontrasterande smak av dov frukt vilket ger en råare karaktär till det annars ljusa köttet. Å sitt håll kämpar IBA’n väl med köttet och kryddningen, där det mot slutet blir nästintill barley wine-vibbar, men utan det tunga, klibbiga. Ytterligare en poäng till båda ölen och till maten. Rena smakerna fortlöper som en röd tråd och det blir aldrig att det ena tar över från det andra.
Rätt 3. “Ost”. Ostar serverade med rökig morot. Till detta ställdes det fram ett glas vardera av #500 och Sunturnbrew. Den första är resultatet av en festlig dag på bryggeriet då man firade sin 500′ende batch öl. 5 maltsorer, 5 humle, 100 IBU och en god dos Nelson Sauvinhumle. Den senare är bryggeriets rököl där man använder tysk rökmalt och engelsk Perle-humle.
Rochefortosten på tallriken provades först mot Sunturnbrew och var direkt en high-five. Sötma och en lagom sälta (osten är vanligen oerhört salt) där rökiga inslag bryter in och penetrerar osten fint utan att ta bort dess stickiga smak. Även #500 fungerar bra med osten som tillsammans med ölet blir mer kryddig och visar upp mer av sältan – utan att gå till överdrift tack vare ölets sötma. Jag provar sedan en bit gruyère som även den fungerar utmärkt med båda ölen. Mot beskan i #500 så blir den gräddig och god medan den mot Sunturnbrew visar att en ljus, rätt torr ost kan gå fint med lite röksting. Ölet har svårare att luckra upp ostens “kompakthet” men tillsammans i munnen (gurgla runt det och mosa ihop det som Jonas vackert instruerar de närvarande) blir det lättare att uppskatta kombinationen och tydligare att finna nya smaker.
Rätt 4. Creme Caramell med rökig topp samt chockladmousse. Serverades med Sahti (samarbetsbrygd med Dugges, från 2008) samt Red Horizon. Vid första doften på det hemliga glaset som visade sig vara Sahti, en traditionell finsk brygd med enbär, påminde det mer om mjöd och honungssaft än öl. Enbärskaraktären hade falnat och honungen glänste fritt. Red Horizon, den sakéjästa ölen som får jäsa ut precis som saké har sin sötma, bärighet och sting vilket gör de båda ölen till intressanta kramratliga motpoler tillsammans med desserten. Att de båda ölen skulle vara som gifta till desserterna kom inte som någon överraskning utan creme caramellen med sahtin var alldeles superb med lätt gräddsmak, där honungen och den lätta enbärstonen gav en extra touch. Tillsammans var det den bästa kombon på mycket länge. Red Horizon tog över lite och när gräddigheten tonade ned bärsmaken från ölen så blev det tyvärr lite spritigt, vilket gav intryck av dessertvin/likör mer än öl – vilket fungerar det med. Till den ljuvliga chokladmoussen var de båda lika passande som alla kvällens övriga parningar. Red Horizon tillsammans med mörk choklad känns vuxet, likörartat och elegant medan Sahtin ger en lite fruktigare karaktär som bara smälter tillsammans. Mätt och belåten kunde jag och de övriga deltagarna nu luta oss tillbaka, trodde vi.
För där var det bara middagen som slutade. Däremot fortsatte den festliga kvällen, först genom att Kjetil som var på utmärkt humör blygt frågade om han fick servera lite saké som han hade med sig (varpå vi provade fyra stycken olika sakés, mer om dem framöver) och senare på diverse festliga ställen ute på stan. Summa summarum är att detta var ett perfekt exempel på att en trevlig kväll bestå av glada vänner, god mat och god öl – det behöver inte gå till extremiteter. Kjetil visade verkligen upp sina öl på ett bra sätt och tillsammans med Jonas och Shayne hade man verkligen funnit vinnande kombinationer för kvällen som på lite olika sätt lyfte fram varje rätt, men också ölen. Att kvällen inte bara handlade om Kjetil, maten eller ölen utan om öl och livsnjuteri i allmänhet där diskussioner och sidospår tilläts medan vi glatt satt och provade ölen och maten är något jag hoppas fler kommer att ta efter, för det var ett vinnande koncept.
Senaste veckan har alla med ett sinne för konspirationer och en kärlek till bra öl kunnat få vatten på sina kvarnar om att det pågår en invasion – av danskar och dansk öl. Sakteligen började fler och fler krogar, från söder till norr, byta ut ölen på sina kranar till öl från Mikkeller och To Øl.
