Jag älskar att bli överraskad, förvånad och få positiva upplevelser där jag tidigare kanske hade lite tveksamhet och när det gäller mitt stora intresse med öl så är det inget undantag. Därför var jag lite besviken när jag för några veckor sedan provade en Trappers Rye Ale från det rätt så nyöppnade Dalabrygeriet Dalarado. Efter att ha följt Chris Slawsons bygge och satsning på Facebook kom jag att prova på nämnda öl på NK’s Ölbar i Stockholm och tyvärr var ölet rätt smutsigt och hade lite olika fel, tur då att jag kort därpå fick en kartong med lite olika öl från honom. Äntligen kunde jag ge ölen en riktig chans och äntligen skulle jag få prova på lite mer av de svenska småbryggerierna som gör lokala satsningar men i vissa fall förtjänar nationell uppmärksamhet. Se bara hur Poppels, Klackabacken m.fl. började.

Ölen jag kommer att prova går alla att beställa genom Systembolagets smidiga beställningssystem vilket fler borde testa på. Först ut är Linneaus American IPA, en öl döpt efter mannen som kategoriserade och döpte humlesläktet. Ölet på 6.6% alkoholstyrka är humlat med Centennial, Chinook och Columbus och kostar 27,90 SEK på Systembolaget. Därefter provar jag Cockadoodledoo, en Belgisk witbier på måttliga 4.7% alkohol – enligt Chris en öl som passar bra till hambo och ladugårdsdans. Denna kostar 29,80 SEK på Systembolaget. Sist ut är The Year One, en belgisk Abbey Tripel som firar bryggeriets första år, till råga på allt bryggd med kantareller. Ölet kommer på en lite större halvlitersflaska och är därför lite dyrare, 69,90 SEK kostar den på Systembolaget.

Förutom dessa tre så har han i nuläget en 5% stark Roasted Coffee Stout och så den nämnda Trappers Rye Ale. Båda dessa smakade väldigt trevligt och Trappers lyckades återfå mitt förtroende och jag tror att jag hade oturen att få lite extra mycket bottensats sist. Ungefär såhär ser också den line-up Chris vill att bryggeriet ska ha ut, kanske med en addition av lite specialbrygder och säsongsbundna öl, men det får vi se framöver.

Samtliga tre öl nedan bjuder på dofter och smaker som kan perfekteras något men likväl sållar sig till segmentet “bra” vilket för mig betyder att de inte hamnar i fållan över mikrobryggerier som pratar och lovar mer än vad de levereras. Allt för ofta smakar det mest jäst, gammal humle och/eller bismaker bryggaren kanske har överseende med i euforin av att snart få ut sina brygder på marknaden. Dalarado pendlar fortfarande något, åtminstone om jag ser tillbaka på när jag sist fick prova lite av ölen, men samtliga flaskor jag fått prova nu bjöd på trevliga dryckesupplevelser.

Dalarado Linneaus American IPA

Utseende: Något mörkare kopparfärgad vätska med litet poröst smutsvitt skum som dör ned till lite klet ovanpå ölet.
Doft: En rätt söt och dov doft med mycket mörka frukter av päron, mogna persikor och fruktkarameller. Lyckligtvis underviker man fällan med humlade öl som mest smakar och doftar jäst och “hembryggt”, men jag hade inte haft något emot en lite renare arom.
Smak: Medelstor mukänsla med okey kolsyra. Små bubblor och rätt mild kolsyra vilket gör att karamellsötman känns av mer till en början, sedan börjar beskan växa fram och tar udden av sötman. Det är ingen extrem beska utan går väldigt rent in i sötman. Smaken präglas av karamell och torkade frukter.

Betyg? -Bra. Väldigt drickbar IPA som har en mild kropp och beska och karamellighet som tillåts ta plats men också samspela. Tyvärr känner jag tendenser på att ölet kan tappa rätt fort när humlefräschören avtar med tiden, så drick den så färskt som möjligt.

Dalarado Cockadoodledoo

Utseende: Stiltypiskt matt uringul vätksa med små, små bubblor och litet frätande skum.
Doft: Lite syrlig arom av citrus, citronskal, grape och frätande syrlighet jag inte riktigt kan placera – stundtals lite äcklig men stundtals uppfriskande av blött halm och krydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Medelstor till kroppen men ändå passande som törstsläckare. Kryddorna du vill ha finns där, likaså syran och korriandern, men det är en eftersmak som ger lite toalettvål som jag gärna ser att man arbetar bort till förmån för unset mer kropp och kanske mindre krydda. Efter en stund luftas de mest påtagliga tonerna bort och ölet blir mer finstämt.

Betyg? – Bra. Jag gillar ändå ölet som är väldigt läskande, har rätt typ av örtighet och smaker även om man har lite att jobba på. Överlag en öl jag hade kunnat dricka vilken dag som helst under sommaren. Perfekt på picnicken eller på midsommarbordet.

Dalarado The Year One

Utseende: Gyllene kopparfärgad vätska med litet vitt skum.
Doft: Fin doft med lagom sötsyrlig kryddighet med toner av äpple, pepprighet och spår av marsipan likt flera belgiska motsvarigheter. Viss mjuk aura som vilar över ölet med lite “umami”.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild kropp som inte är sträv, bitter eller direkt söt och överkryddig som jag kan finna många öl i stilen. Istället är det en mjukt och behagligt med lätta inslag av marsipan och äpple som följs upp av godistoner och visst, nu är det ju avslöjat men den där lätta, mjuka auran är nog kantarellerna. Tänk er en Tripeldränkt rostad macka med lätt smörstekta kantareller.

Betyg? – Bra+. Trots att ölet tappar momentum efter ett tag så är det en väldigt trevlig tripel som inte är för tung, söt och jästkryddig vilket många kan ha svårt för, åtminstone de som just upptäckt starkare belgiska öl. För att fira bryggeriets första öl tycker jag man har lyckats göra en trevlig öl som nog kan bli trevlig efter ett tag i källaren.