Som en av dom som haft turen att dricka igenom en hel radda öl från det högklassiga holländska bryggeriet De Molen så blir man både bortskämd men ändå ödmjuk för vad det är Menno Olivier gör, om och om igen. Många av hans IPA’s liksom porters är oerhört snarlika, snudd på tråkigt lika. Det är samma humlesorter, ofta samma maltsorter och överlag inte så stor skillnad. Samtidigt är det en viss skillnad och han vågar nästan alltid pröva nya vägar och mixtra med öltyper och vad som förväntas. Och på något jäkla vis så är nästan allting så himla bra. Så när valet nu föll på att öppna flaska 1083 av 1344 av Tsarina Esra från november 2010 så var det väl både med just förväntan men ändå lite vana jag anade vad som var framför mig. Ölen, en imperial porter på rejäla 92,9 IBU där Chinook och Saaz står för de gröna små kottarna drar direkt tankarna åt hans andra humlestarka porters och stouts.
Tyvärr ser vi inte De Molen alltför ofta i Sverige och förutom Monks-restaurangerna i Stockholm som har ett rejält utbud, samt de som har kvar av vad Brill & Co tog in så är det rätt skralt med de här ölen. I alla fall ett tag till, för en liten fågel gav röksignaler om att en ny importör snart ska ta in ölen i Sverige varpå vi förhoppningsvis kommer få en stridare ström av de här ölen. Men nu tillbaka till 18 cl ljuvlig imperial porter.
De Molen Tsarina Esra
Utseende:Mörk brunsvart vätska med ett litet ljusbrunt skum som snabbt dör ned till en ring runtom i glaset.
Doft: Aska och rök slås mot en vägg av gräsig och lagom fruktig humle vilket inte helt otippat ger en fruktigare humlekaraktäristisk porter. Massa malt som samlar ihop mörker och bränd bitter choklad och krossade espressobönor vilket erbjuider en bittertorr finish istället för det idag så vanligt söta.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Som många andra De Molen-porters så är det en trevlig närvaro av aska, torr malt och lite bränd malt samt en näve humle med bränt gräs, citrus och viss humleolja. Humlen är tydlig mot slutet och ger fin krydda vilket erbjuder en inbjudande variation bland smakerna. Troligen den bästa portern från De Molen jag har druckit och det säger både något om ölen och om mängden rätt likasinnade porters De Molen har gjort.
Betyg? – Bättre. God och välbalanserat mellan det humliga och de brända portertonerna. Bränt torr men ändå humlig, och ja, är det bra eller är det tråkigt? Har man druckti 3-4 liksinnade porters från De Molen så förstår man att denna skiljer sig och är bland de allra, allra bästa. Samtidigt kanske det inte säger någonting för dig som läser, men jag gillar verkligen hur smakrik den är och tycker den lyckas hålla sig kvar på linan ovanför lejongropen.
