Efter att ha gett en rätt beskrivande men samtidigt kort överblick över den sydkoreanska ölscenen vilket är rätt centrerad kring Seoul och främst då Itaewon vore det även på sin plats att gå igenom de vanligaste koreanska ölen. Drar man ett snitt på dne typiska Koreanske makroölen så är det en tyskinspirerad lättdrucken ljus lager. De flesta koreanska mikrobryggerierna har nu börjat sikta in sig på värstvärlden med USA-inspirerade humliga öl men väldigt många håller fortfarande fast i enklare hefeweizens och nätta pilsners. Varför kan jag faktiskt inte ge ett bra svar på men jag antar att det kan ha att göra med tidigare tillgång och att ölen är rätt lagom.
Liksom i övriga världen är det främst ett par två, tre stycken bryggerier som leder marknaden och som brygger öl som ska täcka in hela spektrat över stilar som potentiella öldrickare kan tänkas köpa. I Korea är det The Hite Company (runt 26 olika produkter) och InBev-ägda Oriental Brewery (runt 19 produkter) som står för nästintill all makroöl i landet. Förutom dessa två finns det ett par större importerade märken som Heineken och Becks som står att finna i hyllorna.
Den koreanska makrolagerns marknadsföring skiljer sig inte nämnvärt från övriga världens utan en öl som Hite Ice Point säljs in med att den minsann har gjorts genom ett speciellt “Ice Point Filtration System“, vad det nu innebär. Tyvärr gör det inte mycket för ölet som knappt smakar någonting. En liten syra ligger och stör men annars så finns det inga direkta fel eller störande bismaker. Väl kyld smakar den som vilken oduglig masslager som helst, kanske har den till och med något litet extra.
Provar vi istället deras Hite Zero 0.00, deras helt alkoholfria lager som stoltserar med sina “100% European Hop Aroma” så är det föga förvånande att den smakar lika mycket som vatten. Vatten som fått ligga med lite gamla grönsaker, brödbitar och en sunkig trasa. Det jag förvånas över är att det inte blir riktigt unket eller avskyvärt – det är bara inte gott, ej heller godkänt. 
Hite gör en stout som påhittigt har döpts till Hite Stout men som också säljs under labeln “Black Beer Stout” med det fina tillägget “lager type”. Ölet visade sig vara den bästa i min provning med en smak som drar åt en mildare baltic porter med nätta inslag av choklad och lite rostad malt.
Tittar vi på Oriental Brewerys öl så är det Cass som är deras huvudlabel med allt från smaksatta öl till den “mer smakrika” Cass Red. Cass Fresh är liksom ovan öl en helt vanlig tråkig lager som inte smakar särskilt mycket men som ändå är helt okey då det inte finns några tydliga fel. Vill man vara snäll kan man till och med påstå att den kan tänkas duga till het mat. Likaså är Cass Light, som såklart ska serveras iskyld, en helt okey öl med en lättare smak av urvattnat apelsinvatten. Cass Red som är lite starkare (6.9%) hade något mer smak av karamellmalt men det räckte inte längre än att den placerar sig som en något bättre menlös masslager. Avslutningsvis var jag dum nog att prova den 3.9% alkoholstarka Cass Lemon som är en lager som smaksatts med citron. 
Nej, nej och åter nej – visst kan man vara snäll och säga att en iskall flaska hade varit okey på en tokigt varm sommardag, men det känns ändå fel och som att det finns en hord andra öl jag hellre hade valt.
Oriental Brewerys övriga öl är väl inte heller dom något att skriva hem om. Max All Malt Beer är rik och smakrik enligt flaskan, vek, blaskig och trist säger jag. Jag provade den dock på fat och när den serveras i stora pitchers som middagsdryck så tycker jag ändå att den gör sig rätt bra och jag skulle nog kunna föredra en Max före många svenska masslagers. Cafri, ännu en makrolager säger sig vara en uppfriskande kvalitetsöl men med en störande syra och små felsmaker så får den hamna i boken “öl jag inte vill dricka igen”.
Summerar vi alla ölen jag provade ovan, men även de jag provade senare under min resa så får kontentan bli att koreansk makroöl håller en rätt bra standard och jämför man med amerikanska urvattnade öl å ena sidan och svenska metalliska lageröl åt andra sidan så lägger sig de koreanska ölen rätt mitt i. De saknar allt som oftast felsmaker, tillsammans med att de saknar smak överhuvudtaget. Samtidigt är de läskande och till middagen dög de oftare än vad jag först ville erkänna.
